Jag är mamma nu

Jag försvann härifrån för flera år sedan. En kombination av att vilja glömma och gå vidare och att jag både glömde mailadress och lösenord orsakade min frånvaro. Jag är dock så himla glad över att några av er har skickat frågor om hur det går för mig, och varje gång har något kommit emellan så att jag inte kan svara, men det betyder enormt mycket för mig <3 TACK!!!

Att skriva att jag är mamma nu är egentligen hisnande ord när man tänker på allt jag varit med om tidigare. Alla år som sniglade sig fram med ett hjärta som längtade gränslöst efter att få ett barn i famnen, ett barn att älska, vårda, krama och skratta med. Sen kom det en dag då jag plötsligt inte bara var en tjugosjuårig, gift kvinna- för jag fick plötsligt kalla mig för mamma. Det lilla ordet som definierar hela min identitet är kanske det viktigaste epitet jag någonsin burit. Det tog sju år, men det kommer alltid att vara värt väntan.

För exakt 3 år sedan dog min älskade moster. Samma dag skrevs det viktigaste pappret i mitt barns liv under som gjorde honom öppen för adoption. Jag kommer alltid att veta att min moster hjälpte till att föra oss samman. Knappt ett halvår senare var det april och året var 2017. Jag och mannen hade just spenderat 4 dagar i Prag och jag hade som vanligt blivit sjuk och var hemma från jobbet. Jag satt vid köksbordet när telefonen ringde och jag minns exakt hur stort stresspåslag jag fick sekunden efter att jag hade sett att det var vår handläggare på adoptionscentrum som ringde. Hjärtat bultade så mycket att jag blev andfådd och jag minns väl hur förvirrad jag lät när jag pratade med kvinnan i telefon. Efter att hon hade berättat att vi skulle få en son som precis skulle fylla 1 år så minns jag inte mycket mer än förvirrade frågor och kladdiga anteckningar på baksidan av ett gammalt visitkort som var det enda jag hade till hands. Det där samtalet skulle för evigt förändra mitt liv. På ett 20 minuter långt samtal hade jag blivit mamma. Hur coolt är inte det liksom?

Mindre än två veckor senare hade vi både gått igenom tokstress på jobbet, samtal med mängder av myndigheter, bokning av flyg och boende, barnanpassning av hemmet, inhandling av kläder och påskfirande med våra älskade familjer (som såklart var gladast i världen över våra nyheter) och var på plats på andra sidan av jordklotet. Där fick vi den finaste sonen man kan tänka sig, med vackra bruna ögon och hår som vi med skandinaviska hårstrån bara kan drömma om. Där bodde vi med dig i nästan en månad, träffade vänner för livet, firade din första födelsedag och lärde känna dig och dina rutiner. Tröttheten vi kände var obeskrivlig och jag hade feber halva tiden, men det var en underbar och känslomässig tid som jag alltid kommer att tänka på med vördnad och kärlek. Det var där som vi blev en familj. Där två blev tre och där jag blev mamma på riktigt.

Det är nu mer än två och ett halvt år sedan vi fick vår son i armarna. Att vara mamma är allt som jag hade drömt om och lite till. Det är både det mest underbara jag någonsin upplevt och samtidigt det mest påfrestande. Jag tror inte att man kan föreställa sig den utarmande tröttheten som småbarnsliv kan innebära, men jag skulle aldrig ha valt bort det även om jag hade vetat hur krävande det är. Kärleken till min son finns det inte ord för. Inte lyckan som jag känner heller för den delen. Ibland får jag nypa mig i armen för att inse att det här faktiskt är på riktigt. Han är min. Min son.

Det finns lite tråkiga undertoner i åren som gått sedan jag blev mamma. Min hälsa har sakta men säkert försämrats, vecka för vecka, månad för månad och den processen har varit otroligt tuff för vår familj. Sjukskrivningar och sängbundna månader, förlorad tid med familjen och ekonomisk stress. Det är oerhört svårt att vara sjuk när man är förälder. Innan sonen började förskolan var det som tuffast, då behövde maken vara hemma varje gång jag var sjuk om jag var den föräldralediga och det ledde till en riktigt tuff tid. Sedan förskolan började så blev det lite underlättande för situationen, särskilt eftersom vår pigga unge behövde vänner att leka av sig med. Sedan årsskiftet har jag varit sjukskriven på heltid, halvtid, respektive 75% om vartannat och utredningar hos diverse specialister har pågått under vår, sommar och höst. När jag var som värst under våren så kunde jag inte formulera meningar ordentligt, kunde inte minnas namn på vänner och kollegor och kunde inte hålla mig vaken i mer än några timmar i sträck. När feberperioderna och influensorna började glesa ut sig så kom jag mentalt tillbaka lite till livet igen men värk i kroppen och trötthet var outhärdligt. Jag har nu hoppat på kryckor i 5 månader då en inflammation i min höft har blivit så pass kraftig att jag inte kunnat gå och jag har sedan jul fått diagnoserna fibromyalgi, EDS och kronisk smärta- utöver den kraftiga inflammationen som jag får kortisonsprutor för. Jag har tagit reda på att jag har östrogendominans och lite annat som påverkar mig och med en otroligt antiinflammatorisk kostomläggning försöker jag påverka min hälsa till det bättre. Det går sakta och det är svårt att acceptera, men jag jobbar hårt med att må bättre.

 Ja, livet har sannerligen inte varit lätt för vår familj, men kärlek råder det inte brist på. Jag är väl medveten om att alla barnlöshetsbehandlingar gjort mig sjukare, men utan dem hade jag aldrig fått min fina son. Och en vacker dag kommer jag att må bättre- och då kan jag vara en ännu bättre mamma. Fast, enligt min son vid tandborstningen igår är jag "Bästa mamman i världen"- så jag får ta till mig det och se det ljuva i livet som går sida vid sida vid det tuffa. Jag är ju trots allt mamma nu<3

Att välja lång eller kort(are) väntan

Att det skulle vara så svårt att välja land, det hade jag inte kunnat tänka mig innan vi påbörjade vår adoptionsprocess. Det fanns inte på kartan att man skulle sitta här och acceptera några ytterligare års väntan om det fanns snabbare alternativ.

Jag är väl medveten om att det är ett lyxproblem i adoptionsvärlden och en lyx som relativt få blivande adoptivföräldrar kan känna. Det är trots allt inte ovanligt att det är en kamp mot klockan för att ens hinna få hem sitt eller sina barn innan åldern visar en för hög siffra för att få bli förälder. Jag kan förstå en del av dessa åldersbegränsningar, men en del är för mig helt orealistiska. Särskilt när de svenska reglerna om högsta ålder för medgivande till adoption de facto inte är regler utan snarare rekommendationer och kommunerna själva kan välja att bedöma denna fråga som de vill. Bristen på centralisering och bristen på individuell prövning av de adoptionssökandes ålder gör att detta system är ytterst oförutsägbart, missvisande och orättvist.

Jag som detta året fyller 27 år har inte samma kamp mot klockan som dessa stackars människor. Jag kommer att bli förälder genom adoption såvida jag eller min man inte blir allvarligt sjuka. Det gör alltså att en "semisjälvvald" extra långa väntan är ett rent lyxproblem, och det gäller att jag är insiktsfull nog att förstå detta. Det gör jag. Jag avskyr att höra orden att vi som är unga har lång tid på oss, men faktum är att det ligger mycket sanning i dessa ord. I adoptionsvärlden är vi nästan som vilda djur som borde visas upp på zoo eftersom vi är så ovanliga. Statistiken visar att antalet adoptionssökande under 30 år har legat mellan 0-1,78 % av de totala sökande 2013 och 2014. Som djur på zoo.

Men åter till huvudspåret- val av land. Jag trodde aldrig att det skulle vara så fruktansvärt svårt. Det är så många variabler vi har att ta med i beräkningen och det är få saker som känns självklara. Inget land har allt- det kan man i alla fall konstatera, så därför får man välja det som passar oss bäst utefter de krav och förutsättningar vi har. Vi var länge inställda på ett land som tyvärr stängde ner de internationella adoptionerna. Vi tänkte därför om och ställde in oss på ett annat land i samma världsdel som egentligen hade bättre "villkor" men skulle innebära några extra års väntan. Efter att ha blivit tipsad om ett annat land i en helt annan världsdel så insåg vi att det skulle kunna finnas en väg som gick snabbare än vi trodde var möjligt. Det kändes så rätt. Så enkelt. Som om vi fått hjälp från ovan.....Tills verkligheten slängde sig i våra ansikten och vi började inse på riktigt hur svårt det skulle bli ekonomiskt när vi inte skulle ha chans att spara ihop så mycket pengar. Tills vi insåg att vi för evigt skulle gå miste om barn från den världsdel vi tänkt från början. Då började allt bli svårt. Sååå svårt.

I den där djungeln har jag försökt bredda mina sinnen och ta in alla länder som är möjliga för oss. Utefter väntetider, barnens ålder, kostnaden och möjligheter att adoptera ytterligare ett barn i framtiden så försöker jag och maken ta rimliga beslut. En del måste fattas snabbt eftersom vi har chans att sända handlingar omgående till en del länder. Men om vi väljer bort dem nu så är det ett definitivt beslut. Det är svårt.  En del länder är osäkrare eftersom man inte vet hur de svenska köerna artar sig och därav har svårt att uppskatta den totala väntetiden. I adoptionsvärlden är inget säkert.

I de bästa av världar så hade vi inte begränsats av ekonomi. Men den bittra sanningen är att det allra främst är ekonomin som står emellan oss och vårt barn nu. Det känns extra svårt att acceptera efter 6 års kamp emot ett barn och många tiotusentals kronor som spenderats på behandlingar och mediciner. Att det ska vara DET som är vårt störta hindret för att få ett barn i famnen blir helt skevt. Livet som infertil visar sig vara orättvist på fler sätt än man kan tänka sig.

Jag kommer att påbörja en insamling till vår adoption snart. Jag vet att många har följt mig länge, och kanske finns det någon som vill bidra med en extra hjälp till vår kamp. Varje liten krona hjälper oss framåt. Jag måste acceptera att vi behöver hjälp av nära och kära.

För övrigt såg jag ett inspelat klipp från vår första graviditet, vårt första missfall, och dagen innan mitt fjärde missfall. Jag grät inte. Inte en tår. Så stark jag kände mig!!!

Att blicka bakåt..

Ibland kan det vara bra att blicka bakåt för att få lite perspektiv på sin styrka.
År 2012 startade jag den här bloggen i samma veva som jag precis fått veta att jag inte hade någon ägglossning eller åtminstone hade det väldigt sällan. Jag skulle behöva medicin för att bli gravid och våra första försök till barn hade påbörjats två år dessförinnan. Jag tyckte att livet var så tungt och svårt utan barn. Alla hinder kändes enorma och jag sörjde faktiskt oförmågan att få barn via sängvägen mer än jag velat minnas. Jag var besatt. Fast i en bubbla där jag inte tänkte på annat än barn. I några korta utdrag från min bloggs inlägg daterade sommaren 2012 så ser man tydligt att det faktiskt går ta sig igenom de där hindren som man initialt målade upp som det värsta tänkbara, och att det kanske är tur att man var lyckligt ovetandes om hur svår den närmsta framtiden faktiskt skulle bli....

 5:e JUNI 2012
"Vårt första möte på Ferten slutade i en katastrof som jag bara målat upp som absolut värsta scenario. Aldrig kommer en naturlig graviditet vara möjlig, inte ens med medicinsk hjälp. Vårt enda valbara alternativ är provrörsbefruktning, och inget kommer hända förrän i höst.. Jag kan inte förstå, jag är allt för chockad.."

14:e JUNI 2012
"Det bor en sorg i mitt hjärta som inte låter mig vara glad. Det bor en sorg inom mig som hindrar mig från att leva normalt. Det bor en så stor sorg inom mig att varje dag känns som en prövning." 

17:e JUNI 2012
"Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är IVF. Det sista jag tänker på när jag sluter mina ögon för att sova är IVF. Dagarna passerar snabbt förbi medan jag själv försöker att läsa allt jag kan om det som väntar oss... Jag måste sluta tänka på det hela tiden."

Jag tog inga extrema utdrag här, men ändå lyser det igenom att hela världen rasade över mig när vi fick beskedet om att ICSI för alltid skulle vara vår enda chans till graviditet. Jag sörjde. Jag var arg. Jag var rädd för vad min kropp skulle utsättas för. I efterhand kan jag säga att oron var HELT legitim.
I dessa stunder hade jag ingen aning om att våra ägg och spermier aldrig skulle kunna matchas, inte ens på labb. Vi skulle aldrig bli biologiska föräldrar tillsammans. Jag hade inte heller någon aning om att det skulle ta tre fruktlösa ICSI:s och två överstimuleringar innan man kom fram till att donation var vårt enda alternativ.
Hade jag vetat att jag skulle sitta på en stol, i samma klinik, tre år senare och säga: NU RÄCKER DET, efter att ha genomgått totalt 9 genomförda ICSI:s (varav en äggdonation) och gjort en resa till "immunförsvarets botten" så skulle jag kanske aldrig ha börjat.


24:e JULI 2012
"Hon skulle varit i vecka 14 nu om hon inte fått ett missfall för två dagar sedan.(......) Jag beundrar deras styrka. När min vän hade berättat om händelsen för mig så grät jag, länge länge.. Jag tar så illa vid mig, blir så berörd, känner smärta ända in i ryggmärgen. Även om jag inte själv gått igenom det så är längtan efter ett barn så stark, inom mig, att missfall hör till en av de mest smärtsamma händelser jag kan tänka mig att man kan drabbas av.. (.......) Alla ni som klarat er igenom missfall är så otroligt starka, och ni ska vara stolta över att ni klarat den tunga prövningen. En eloge till er för det. 

Utöver infertiliteten så var jag särskilt rädd- ja faktiskt livrädd- för missfall. Det var mitt värsta tänkbara scenario- att bli gravid och förlora det. Hellre ville jag förbli ogravid (om det nu finns ett sådant ord). Hade jag i juli 2012 vetat att jag tre år senare skulle kurera mig efter mitt femte missfall så hade jag garanterat brutit samman totalt. Men även dem tog vi oss igenom. Det var inte lätt- det säger jag inte. Men det gick- till slut.. Jag undrar hur det gick till.

Ibland tänker jag på hur mycket som hänt oss utan att för den delen ha tagit oss särskilt mycket närmre ett barn. Eller ja, i slutänden kommer man ju se att allt som skedde ledde fram till just vårt barn, men innan dess har det känts som en lång och (ibland) till synes ändlös sträcka till slutmålet. Redan 2012 ställdes vi inför en verklighet där livet behövde planeras om eftersom pengar alltid skulle vara vår enda chans till den familj vi vill och ville ha...

30:e JULI 2012
För det mesta känns det bara mysigt att se fram emot husköp och bebis, men eftersom vi inte kan bli gravida naturligt så har framtidsplanerna behövt prioriteras om. Det känns tidvis både bittert och orättvist.. Den bittra eftersmaken av vår verklighet är att vi alltid kommer att behöva betala för att tillverka våra barn. ( har vi tur och lyckas bli gravida under de tre första landstingsförsöken så kanske vi slipper betala för första barnet dock.. Det hoppas vi på såklart). Men ivf är allt utom billigt. Det är ingen självklarhet att alla människor har råd med detta. Vi kommer alltid behöva spara pengar för provrörsbefrukningarna eftersom vi absolut vill ha mer än ett barn. När man inte kan få barn naturligt så blir det lite av en klassfråga att "skaffa" barn. Provrörsbefruktningar kostar mycket och ger ingen garanti att det faktiskt blir ett barn. Adoption är ännu dyrare och längre process, och det finns aldrig några garantier på att man ens blir godkänd och satt i kö. Plötsligt kanske hus och andra stora inköp måste vänta. Jag och sambon drömmer om hus. Men eftersom vi måste ha pengar till ICSI så kommer det nog dröja väldigt lång tid innan vi har möjlighet att lägga pengarna på vår drömbostad... Så vår framtid får prioriteras om, livet har tagit en annan vändning och det är bara att hålla i hatten och följa med på den nya resan vi har framför oss.. Vi kommer att göra allt för att få bli föräldrar!!!! Kosta vad det kosta vill.. 

Men även goda saker kan ske när livet i övrigt är motigt. Det kan finnas reservalternativ. Idag hyr vi ett hus sedan ett par månader tillbaka. Det var kanske inte vårt förstahandsval att hyra, men det är huset i sig som är huvudsaken. Vissa saker löser sig när man som minst anar sig. För nu sitter vi här i en vacker kåk på 160kvm, omgivna av snötäckta vidder och äppelträd som gungar med vinden. Hade vi vetat det så hade vi nog inte heller trott våra öron.

Som den hobbyinsiktsfulla och lite mer erfarna barnlängtare jag är idag så kan jag konstatera att vi som människor är starkare än vad vi tror. Livets tuffaste prövningar går att överleva, och under tider kan man faktiskt leva väldigt bra trots att man går igenom det som man anser sig vara det värsta man kunnat tänka sig........ 

Julen

Julen har faktiskt varit en riktigt fin tid detta år. Inte för att det inte brukar vara så, men jag brukar ofta må väldigt dåligt av min barnlängtan och saknad efter de barn som gått förlorade under juletiden. I år har detta faktiskt gått mycket bättre och jag har inte varit ledsen alls under de stora firardagarna. Längtat, javisst. Men inte på ett sådär knäckande, ilande, förgörande sätt som tar över allt det goda.

Vi har firat julafton och juldag hemma hos oss i det nya huset med våra respektive familjer och släkt, och besök av makens syskon med respektive har vi fortfarande. Det är fint att ha besök och nu kan jag inte klaga på att jag känner mig ensam längre, men samtidigt längtar jag efter egentid med maken och att kunna slappna av lite mer genom att slippa passa upp på våra gäster. De hjälper till en del, men tar annat för givet- så som det ofta är med gäster. Vi har just nu mycket ont om pengar men står ändå för allt ätbart och drickbart. Det är svårt sånt här. När man gjort klart att man har så ont om pengar att man till och med avsäger sig julklappar, men ändå står där och bjuder på frukost, mat, vin, godis i mängder och på en del av kostnaden för biobesök från det där sista presentkortet vi hade. Inbyggt i vår natur att vara generösa mot andra, men svårt när det ger mig ont i magen av att veta hur svårt det blir i januari när vi har närmare 8000 att betala i adoptionsavgifter, inköp av mer pellets och jag som ni vet inte fått lön på två månader pga sjukdom. Stress över ekonomi är aldrig rolig. En stress som varit mer eller mindre konstant sedan vi bestämde oss för adoption. Att vi har råd att ha barn har det liksom aldrig funnits minsta tvekan om och har aldrig stressat mig, men det är just det här med kostnaden för att adoptera som stressar enormt. Pengar har aldrig flödat för oss liksom. Jag har studerat större delen av mina vuxna år och har sedan haft en tid av sjukdom och vi har tyvärr inga kapital från exempelvis arv eller rika föräldrar. Visst löser sig detta till slut, men inte är det roligt att behöva stressa upp sig på detta sätt.

Vårt hus är vackert julefint och sådär lantligt underbart med tända ljus, granris, stickade plädar och vackra dukar. "Som taget ur en inredningstidning" sa de imponerade gästerna vid julfirandet. Jag är så nöjd över allt vi fått ordning på trots att vi bara bott här i två månader. Det finns fortfarande lite lukter och skador som vi oroar oss för, men i övrigt kunde vi inte trivas bättre än såhär. Jag njuter över att kunna sitta här själv i ett fridfullt vardagsrum medan maken underhåller våra gäster på övervåningen. Den privata känslan kunde man inte får i vår gamla tvåa där det inte gick att komma undan på samma sätt. Bäst av allt är nog att maken och jag i princip har varsitt eget hobbyrum för våra separata intressen. Innan det kommer ett barn till familjen har vi i alla fall den möjligheten. Kommer ni ihåg att jag berättat att jag syr? En dröm har alltid varit att ha ett eget syrum som jag kan stänga om och ha mitt eget kreativa kaos. Nu HAR jag det =) Ett EGET syrum med alla mina grejer på samma plats, med möjlighet att skapa och lämna mitt kaos och återuppta arbetet senare. Makens gigantiska rum på övervåningen dubblar som gästrum, men där finns hans kreativa spelrum och hans retro samlingar. Denna otroliga förmån är nästan för bra för att vara sann. Vi har tur.

Jag tänker fortfarande väldigt intensivt på vår adoption. Funderar och längtar. Jag borde kanske försöka släppa tankarna lite mer när det finns annat att distrahera sig med, men det är lättare sagt än gjort. Tankar går liksom inte bara att stänga av. På gott och ont.

Nästa år tror jag att vi har handlingar skickade till ett land och väntar barnbesked. Vi får se om det stämmer.

Skönt med mänsklig kontakt snarare än en hemsida.

Idag är en lite bättre dag. En mycket bättre dag faktiskt. Så skönt!! Framför allt är det efter mina samtal med AC. Jag fick lite mer kött på benen om det aktuella läget i några länder, även om det aldrig finns några garantier varken åt det ena eller andra hållet. På något sätt är det så viktigt med den där mänskliga kontakten och vilket intryck man får av en människa när man talar med den. Till det där så kallade snabbare landet så har min make tidigare skött kontakten och jag har därmed aldrig pratat med kontaktpersonen i telefon. När jag ringde denne igår fick jag tyvärr ett rätt vresigt intryck, och det kändes verkligen som att all information vi fått tidigare var felaktig. Som om det inte alls passar oss så bra som vi fått höra, att det där snabba barnbeskedet och lilla barnet inte verkade lika sannolikt som vi fått höra. Jag blev förvirrad och ringde min man som spekulerade i att det kanske är så att de fått smäll på fingrarna för något de sagt. Ja, vad vet vi. Men det kändes bara konstigt och lämnade en känsla av besvikelse över att känna sig bortmotad med sina frågor innan vi skrivits upp som sökande till landet. Kanske var det bara en dålig dag för denne kontakt eftersom min man tidigare beskrivit handläggaren som väldigt pratglad och tillmötesgående. Men hur som haver så känns den där suktande känslan och totala förvirringen lite mindre efter att ha fått höra det här. För kanske var det inte så himla bra som det lät? Detta är något vi måste fundera vidare på och diskutera med rådgivarna när handlingarna med vår utredning är framme och lästa.

I förrgår såg vi också att det fanns ytterligare ett land inom samma världsdel som vi så att säga favoriserar till vilket man kan skicka ner sina ansökningar omgående. Vi räknar på tiden hit och dit. En väntan på barnbesked i ca 18 månader+ 3-7 månader till resan mot barnet. Ca 1 år och 9 månader upp till 2 år någon eller några månader. Funderar. Skulle det bli längre väntan eller kortare. Det är så mycket man måste överväga och räkna på när man adopterar. Och som sagt finns inga garantier för att ett år i adoptionsvärlden ser lika bra ut som det föregående, eller för all del att en månad ser lika bra ut som en annan. Men genom att få hjälp av en handläggare att kolla upp hur länge nyligen hemkomna familjer fick vänta i landet så vet man lite mer om hur det skulle kunna se ut åtminstone om det hade varit idag. Utifrån det räknar vi. Funderar. Lägger ihop svensk kö med kö i landet och adderar tiden som man får vänta tills det är dags att resa till barnet. Spannen kan vara långa och variationerna i väntan därmed väldigt stora. Det är svårt att veta vad man ska förhålla sig till- men jag vet att AC råder till att man ska räkna med den längsta tiden för att inte bli besviken.

Vårt favoritland däremot är det en svensk kö till först och det innebär att man inte vet lika säkert hur lång väntan blir. När som helst kan nämligen andra par sladda in i kön före oss om de har ett äldre könummer än oss. Att veta när vi skulle kunna skicka ner pappren är alltså något vi bara kan spekulera i. Jag och maken talade häromdagen om att slutet av mars skulle vara det absolut tidigaste möjliga tiden för att börja samla papper om inget förändras avsevärt. Men det skulle i så fall vara ett otroligt flyt om det ska stämma in med verkligheten. Om man helt enkelt räknar med vårt ultimata flyt- alltså insamling av papper i mars- och lägger till ett par extra månader för insamlingen av alla dokument så hamnar man ju på dryga 5 månader från idag. När handlingarna väl nått landet så skulle väntan ligga på ca 12-18 månader. Då skulle vi hamna på ett sammanlagt tidsspann på 1,5-2år från och med idag. Därmed måste vi lägga till lite extra i överkant eftersom insamling av papper i mars är önsketänkande från vår sida. Att plussa på 3-6 månader till är alltså inte orealistiskt, och därmed blir det mer en potentiell väntan på 1,5 år - 2,5 år.

På något sätt känns allt mycket mer rofyllt inom mig idag. Idag och igår. Och trots att ni har 100% rätt i att jag gör allt så mycket mer komplicerat än vad det behöver vara eftersom jag kommer älska barnet lika mycket oavsett ursprung (något jag alltid vetat med hela mitt hjärta), så virvlar tankarna ändå omkring i riktningar som jag själv inte kan förklara. Nästan som att jag blir styrd åt ett håll medan längtan ibland försöker styra mig på avvägar genom att välja något som går snabbare. Jag kan inte förklara det bättre än så- som om jag blir styrd av en yttre eller inre kraft. Det är ibland så otroligt häftigt, men samtidigt (som ni redan förstått) väldigt förvirrande. Och jag trodde aldrig i mina vildaste fantasier att jag skulle kunna överväga extra lång väntan för ett särskilt land om andra kan gå snabbare. Men nu står jag där med tårna i olika kontinenter och överväger om den där kraften ska få styra mig framåt eller om jag ska streta emot. Idag skulle jag utan tvekan ta den där kraften i handen och följa med på resan bortom hav och länder.. Hur jag känner imorgon eller nästa vecka, det vet jag inte, men idag vilar jag i den varma känslan jag känner som inte kan beskrivas som annat än- kärlek.

Jag vet varken ut eller in....

I mars var jag och min man på ett möte på AC i Bromma. Jag minns fortfarande den dagen som om det vore igår. Jag var mitt i hormonbehandlingen för min sista behandling, hade feber och var dödstrött, illamående och svag. Men när jag och min man gick ut från det där informationsmötet så hade hela vår värld vänts upp och ner och vi svävade på moln.

Vår lista med frågor till landsansvariga inkluderade de tre länderna vi markerat som mest passande för oss båda, och egentligen hade vi innerst inne bestämt oss för vilket av dessa alternativt som var "vårt land". Jag hann prata länge med en av dessa landsansvariga och hon gav ett mycket gott intryck. Men kanske kommer köerna bli längre lagom till att det skulle bli dags för oss sa hon. Kanske skulle alla könummer för syskonadoption ha sina färdiga medgivanden lagom som det var dags för oss? Kanske. En spekulation. Nu får man nämligen ha två könummer  i AC samtidigt. Det innebär dubbel kostnad såklart, men samtidigt en chans att hinna komma fram i de svenska köerna innan det blir för sent att kunna genomföra en adoption av ytterligare ett barn. (Detta är ett bra initiativ av AC tycker jag, för som köerna har sett ut under de senaste åren så finns det allt för få som hinner adoptera flera barn än ett.). Jag tror dock att den landsansvariga hade rätt- för under hösten kom så många som 7 nya par inslirande i kön innan oss. Eller ja- för att vara korrekt så står vi ännu inte i landets kö, men eftersom jag är kontrollfreak så har jag totalkoll på vart vårt könummer ska passas in i ordningen och har kontinuerligt dokumenterat alla förändringar upp och ner. Hon hade därmed troligtvis rätt.

Men tillbaka till dagen på AC. När vi gick ut ur rummet så var hela vår tillvaro förändrad. "Hade ni varit färdiga med utredning redan så hade ni kanske haft ett barnbesked innan sommaren" hade vi fått höra. Innan sommaren?! Va?! Det var en HELT oväntad källa som berättade detta för oss- ett för oss bortvalt land eftersom vi helt enkelt inte hade mer än kunskapen som står på AC:s hemsida. Vi visste knappt varför vi valt bort landet men insåg att vi inte förstått innebörden av landets tillvägagångssätt vid adoption. Att höra att vi kanske kunde fått ett barnbesked på så kort tid som några månader gav oss nästan hybris och vi kände oss oövervinnerliga och obeskrivligt lyckliga. Vi bad om mer information på måndagen därpå men hade nog båda två redan bestämt oss på plats att vi skulle välja detta land. Allt skulle lösa sig. Vi skulle skynda oss med medgivandeutredning och sedan skulle allt rulla på. Äntligen gick allt vår väg!!! Vi skulle ha barn. Och jag började drömma om den sista sommaren utan barn. Vågade nästan drömma om den första julen med ett barn i min famn om allt skulle gå vår väg. Alla runtomkring oss svävade med oss.

Men så hände något. Medvetenheten.Verkligheten. Eftertänksamheten. Den kom som en bomb i september efter ett samtal med kansliet på AC som egentligen handlade om vår utredning och huruvida den passade in på det här nya landet och det andra landet som vi favoriserat från början. Samtalet startade upp en lång process av ifrågasättande tankar och faktum är att luften gick ur mig totalt och lämnade mig i en hysterisk gråt som höll i sig hela dagen. Jag blev informerad om att min plan att välja det snabba landet först och sedan det favoriserade landet när vi ville ha syskon inte skulle fungera. Vi skulle då inte prioriteras och troligtvis inte kunna får ett barnbesked. Att göra den omvända ordningen skulle inte heller fungera av främlingsfientliga skäl hos det snabbare landet menade B vidare. Det räckte nog med att mina planer om framtida barn från vårt favoriserade land gick i stöpet för att luften skulle gå ur mig, och på något sätt så märkte B tydligt i telefon vilket land våra hjärtan istället klappade för. En enkel fråga. Ska ni inte vänta lite längre då, och välja landet som har fångat ert hjärta? En tanke baserad på hur jag pratade om länderna. En tanke som raserade allt.

Dittills hade allt gått på räls. Våra utredare var fantastiska och det hade gått så snabbt att vi knappt hann med. Jag hade precis fått vikariat och godkännande var lovat av kommunen. Men, här någonstans så förändrades allt. Vad ville vi egentligen?

Min man kom hem på lunchen den dagen och där stod jag i vårt kök och grät fram hur svårt det var att acceptera att vi aldrig någonsin skulle kunna adoptera från den världsdel som vi alltid drömt om. Den världsdelen som vi valde redan för ungefär 3 eller kanske 4 år sedan då vi hade bestämt oss för ett land som inte längre förmedlar adoptioner. En sådan drömlik tanke och inställning är svår att släppa. Jag grät fram hur förvirrad detta gjorde mig och att det inte var någon tvivel om vilket land som instinktivt var lätt att redan älska och vilket land som krävde att vi fick anstränga oss för att hitta stolthet och kärlek för själva landet. Detta kanske är svårt för utomstående att förstå. Att det är viktigt att i viss mån vara stolt över, och förälskad i, landet man väljer att adoptera ifrån, men för oss har detta varit väldigt viktigt. Varför det är viktigt för oss är för att vi tycker att det är otroligt viktigt att vårt barn ska känna sig stolt över sitt ursprung och att det ska vara en viktig del av barnets liv. Det är vår uppgift att bädda för denna stolthet. Vi har ingen tvivel  om att denna kärlek till landet skulle komma med tiden i, om inte annat vid resan till vårt barn, men i denna stund kändes det som att det ena kom naturligt medan det andra fick tvingas fram.

I gråten så pratade vi om det praktiska. Skillnaderna. De praktiska fördelarna med att vänta, att välja vårt favoritland. Min make var chockad över min reaktion, men i och med att den kom så sattes även hans tankar igång och det var tydligt hur stor fördel han såg i att vänta. Av ekonomiska skäl framför allt, men också för att få en tid där det är möjligt att njuta av att det bara är han och jag, utan press av fertilitetsbehandlingar. En chans att njuta av tvåsamheten och barnfriheten innan vi skulle bli föräldrar. Inga beslut togs, men det var tydligt åt vilket håll det lutade.

Jag tänkte, bearbetade, tänkte lite till och tänkte lite mer. Vi pratade varje dag om vår kärlek till favoritlandet och utan att säga det rätt ut till varandra så hade vi ändrat våra planer. Det skulle inte bli någon sista jul med barn. Barnvagnen som vi fått av våra vänner skulle återigen ställas undan och livet skulle ännu en gång planeras om.

Det kändes bra, men också jobbigt. Det var det kloka beslutet att ta. Det beslut som helt och hållet bortsåg från min barnlängtan och tänkte på vad som gagnade oss alla tre bäst. Vi skulle inte skuldsätta oss genom  väldigt stora lån och kanske till och med hinna med en resa till Irland och Skottland innan dagen D. Vi skulle kunna ägna oss åt oss själva ett tag och ta vara på våra intressen och sociala liv med vännerna. Det gick bra ett tag. Medgivandet kom och vi kände ingen riktig brådska över att få iväg det till AC.

Men köerna till landet blev längre och längre och de där två åren vi sett framför oss närmade sig tre. Och jag- jag var väldigt sjuk och med sinande krafter kom också min barnlängtan dundrande som ett tåg. Den tog med sig en fruktansvärd mängd funderingar som gjort min tillvaro helt uppochnervänd.
Jag vet varken ut eller in. Vad vill jag egentligen? Vad ska styra mina val? Vad är viktigast för mig och vad väljer jag, respektive väljer bort när jag väljer land. I detta kaos av tankar har jag mått väldigt väldigt dåligt. Varje dag. Jag har gråtit så fort jag pratat om det och mellan maken och mig har diskussionerna inte sällan slutat i att vi sitter på varsin sida av bordet med tomma blickar och knutar i våra magar. Vi kommer ingenstans. Krockar, men ändå inte. Nära varandras ståndpunkter men samtidigt inte. En vän har kommit med insiktsfulla funderingar som samtidigt vänt ännu mer på steken och gjort mig ytterligare förvirrad. 

I detta nu, och under de senaste två månaderna så har livet verkligen varit uppochner. Jag tror inte att jag anade hur svårt detta skulle vara. Att välja land. Att välja och att välja bort. Att värdera och utvärdera. Att hamna i ett läge där ett barn inte längre är det enda som betyder något utan även aspekter som förkärlek för ett land, ekonomi, hälsa och det stora perspektivet på hur livet blir för barnet i vårt avlånga land. Väljer vi att basera våra val på ett eller två aspekter så väljer vi bort några andra. När började perspektivet bli så mycket större än att vilja ha ett barn?! Punkt. Ett barn. Jag vet inte vad som hände, men någonstans tappade jag fokus och klev in i en ångestladdad verklighet där inget längre kändes fast och bestämt. Jag är fortfarande där. Kvar. Förvirrad. Jag vet faktiskt inte när jag kommer att kliva ur den här bubblan. När jag mår bättre fysiskt (och psykiskt) troligen- men vad vet jag?

Imorgon postas vårt kuvert till AC och när de läst vår utredning så måste vi ha någon form av plan eller ett beslut eftersom vi ska placeras in i kö. Säkerligen borde jag ringa dem innan dess och prata lite om funderingarna. Om det aktuella läget. Få lite mer insikter om hur det ser ut just nu eftersom jag inte haft kontakt med dem sedan september.

Finns det någon som känner igen sig i min förvirring?

Förändringens tid

Det har hänt mycket sedan sist. Stora förändringar, omtumlande men härliga. Vi hade äntligen turen på vår sida och fann ett HUS som vi kunde hyra. Ett FANTASTISKT, gammeldags hus med stor trädgård, riktigt bra kommunikationsmöjlighet till centrum och fler rum än vi kunnat drömma om. Huset är 160kvm stort och har fem rum och kök + ett kallrum som vi kan nyttja på sommaren och förvaring på vintern. Det finns även garage, lada och lite uthus på gården och ingen insyn från grannar behöver vi dras med, men bäst av allt är nog den stora trädgården med uppväxta fruktträd och bärbuskar som omger husets alla riktningar. Det mesta är nyligen renoverat med noggrann tanke på att bevara den gammeldags charmen, men visst- det är ett gammalt hus med diverse lukter, möss, drag och skador som en naturlig följd. Men mer om det kan jag berätta vid ett annat tillfälle.

Jag hade aldrig, i min vildaste fantasi, kunnat drömma om att komma över ett så stort och fint hus med spröjsade fönster, kakelugn, dubbeldörrar och vackra trägolv till en överkomlig hyra, och särskilt inte två mil utanför vår halvstora stad. Det finns även två mindre städer och några samhällen inom närmre avstånd, och som jag sa så är kommunikationen väldigt god. Tyvärr är det mycket buller av den stora vägen precis intill huset, men något måste man ju offra för alla de andra goda fördelarna med huset och dess läge.

Lyckan var total! Vi blev utvalda som hyresgäster bland en oerhörd mängd intressenter, och efter enbart en månad efter beslutet så flyttade vi. Vår underbara lägenhet tog min lillebror med sambo över och därmed blev skilsmässan från mitt gamla hem något mindre smärtsamt eftersom den finns kvar i familjen.

Samtidigt var jag ny på ett jobb som jag har behövt en väldigt lång tid. Det var ett vikariat på en förskola- långt ifrån vad jag är utbildad till och vill jobba med- men åtminstone en inkomstkälla som skulle ge trygghet i jakten på ett jobb inom min yrkeskategori- något som inte tycks vara så himla enkelt tyvärr.  Just det där med jakten på jobb har visat sig vara en extremt stressande och tärande process för mig, trots att jag har en kandidatexamen att luta mig emot. Någonstans tror jag att min barnlöshet har gjort livet svårare på fler sätt än de borde i mitt liv, men även det kan jag tala mer om vid ett annat tillfälle.

En av de andra stora och omvälvande sakerna som hade hänt sedan sist är också att vi valt att byta land för adoption. Alltså, officiellt sett står vi ju inte i kö i ett specifikt land ännu, men vi har ändå vetat en lång tid vilket land vi kommer att välja. Men efter ett samtal med adoptionscentrum så vändes allt upp och ner och vi bytte spår. jag väljer att skriva mer om detta senare, mycket mer utförligt eftersom det är en viktig diskussion och inget jag vill hafsa mig igenom. Men jag kan säga att det medförde en vetskap om att väntan skulle förlängas med flera år..... (!) Var detta slutar vet jag dock inte, för jag är väldigt förvirrad.

Sist men inte minst har vårt ärende varit uppe i nämnd och vi har officiellt sett blivit godkända för adoption!!!!!!! Vilken grej! Jag hade önskat och planerat en riktig dunderfest när den dagen kom, och jag blir faktiskt ledsen för att det liksom bara gick oss förbi mitt i allt annat stoj och stim. Vi borde ha firat mer, men kanske får vi istället fira när handlingarna är inne hos adoptionscentrum. I och med flytten och min man aktiva schema efter jobb och på helger så har det inte funnits tid ännu att få in handlingarna.

Hur som helst har det alltså skett stora saker som förändrat min vardag avsevärt. Vi har flyttat till hus och jag har/hade börjat jobba. Ändå har mina senaste månader varit riktigt tuffa och den önskade lyckan och tiden av välmående och glädje har istället varit en ganska förtvivlad och vemodig tid. Det är av samma anledning som det brukar vara när jag inte mår bra- jag har varit sjuk en lång lång tid. Och efter en lång tid av sjukdom så finns ingen energi kvar att hålla humöret uppe. Denna gången började allt som en influensa efter att jag bara hunnit jobba en dryg vecka på mitt nya jobb. En "influensa" som inte gav sig och ledde till en sammanlagd månads sjukskrivning, många läkarbesök och slutligen penicillin. Till slut blev jag relativt frisk men var utmattad efter veckor med feber, obeskrivlig värk och diverse förkylningssymptom. Åter på arbetet var det bara en tidsfråga innan jag skulle åka på någon ny infektion tack vare det nedsatta immunförsvar, och jag hann inte mer än 9 dagars arbete innan det var kört igen. Det som jag då hoppades skulle ge med sig över helgen utvecklades till infektion efter infektion vilka har avlöst varandra på löpande band. Läkare har besökts varannan vecka och jag har under tiden hunnit med ytterligare två penicillinkurer och till slut fått diagnosen TWAR.

TWAR är tydligen en lurig och långdragen bakterieinfektion som sätter sig i lungorna och om man har otur så är man sjuk i månader. När min läkare läste i läkarboken så var det som att han beskrev EXAKT hur jag mått under de föregångna månaderna. Men, trots de två sista penicillinkurerna efter diagnosen så är jag fortfarande inte frisk, och har nog snart varit sjukskriven i två månader till. Det tycks alltså vara mer än TWAR och när jag var på läkarbesök i veckan så blev det tal om att eventuellt ta kontakt med specialist nu tyckte läkaren. Vi tog nya prover och skulle låta dem avgöra saken tyckte hon. Jag ska på återbesök den 21a dec och är sjukskriven fram tills dess.

Mitt i detta skulle vi alltså flytta till hus, från en lägenhet tre trappor upp- och min man började med fritidsaktiviteter som gjorde att han enbart var hemma ett par kvällar i veckan, och bara ett par-tre dagar under helgerna den månaden. Kaos med andra ord. Ingen tid, min sjukdom och en trött make som knappt var hemma. Det gick- till slut, men inte gick det bra. Jag var ledsen, stressad och besviken när en del av familjen inte tycktes förstå att jag faktiskt var sjuk och inte borde eller orkade slita och bära. I samma veva skulle min bror flytta till vår gamla lägenhet och därmed blev det alltså två flyttar att genomföra samtidigt. Jag blev garanterat mycket sjukare av detta och det skapade en hel del relationsslitningar på olika håll.

Ja, jag har varit sjuk läääänge. Men faktum är att jag egentligen varit sjuk med feber, värk och förkylningsinfektioner mer eller mindre konstant sedan mitt missfall i april, det där femte missfallet som jag fick trots ÄD och en immunologisk behandling i Aten. Det har mer handlat om dagar som jag varit frisk än veckor, och jag behöver nog inte ens säga hur det sliter på kroppen. Det är också oroväckande att min kropp är så otroligt nedsatt, men jag förstår samtidigt att det här är min kropp som visar att den utsatts för alldeles för mycket prövningar. Alla mediciner som satte ner mitt immunförsvar från den förra julen och framåt var säkert droppen som fick bägaren att rinna över. Jag förstår att kroppen inte är som den bör, och att det är ganska förståeligt- men det tar inte bort mina känslor av frustration, ledsenhet och rädsla för det. Jag har haft så enormt mycket värk i mina händer, och självklart kommer rädslan krypande för den här reumatiska sjukdomen som jag länge misstänkt men inte kan utreda på grund av adoptionen.

Det hela är just nu som att vara fast i ett ekorrhjul och inte kunna komma framåt eftersom alla faktorer är beroende av varandra. Att vara sjuk länge innebär inte bara att jag blir totalt utmattad, uttråkad och mår dåligt psykiskt- det skapar också så mycket stress. För mig innebär detta nämligen att jag varit utan inkomst i snart tre månader (hade för kort anställningstid för att tillgodoräknats sjukpenning) och att jag troligtvis är utan jobb efter december. Till detta hör att jag stod utan inkomst en mycket lång tid innan det pga de prövande behandlingarna och en trasig hälsa. Att nu söka jobb när man ligger med influensaliknande symptom är inte det allra enklaste heller. Det innebär också att vi går back ekonomiskt samt att inte en enda krona sparas till adoptionen. Detta medför att adoption förs längre och längre fram i tiden. Kombinationen av dessa faktorer blir bara för mycket. Jag blir så ledsen. Rädd för att adoptionen ska äventyras, och rädd för att inte hitta ett jobb. Rädd för att läkarna ska fortsätta rota i källan till mina smärtor och att en diagnos ska sättas trots att jag gjort klart för alla jag mött att jag inte vill rota i det innan jag fått hem mina barn via adoption. Jag blir också så obeskrivligt ledsen av att tiden går och vår adoption ändå inte kommer närmre pga ekonomiska skäl. Jag längtar så obeskrivligt mycket.... Nu i juletid blir det som vanligt närmare olidligt.
Nu till julen blir ekonomin allt mer påtagligt tärande. I år kommer vi inte ens köpa julklappar.

Samtidigt har jag som ni vet en cancersjuk moster med nya tumörer som ploppar upp och en nära vän som behöver stöd i sin separation från sin sambo och fadern till deras två barn. Mamma är sönderstressad och min makes farbror är döende.

Jag har varit väldigt ledsen på senaste tiden och jag vet att det främst beror på att kroppen är så enormt utmattad. Det blir så när den tampas med infektion efter infektion. Men det gör ju inte saken lättare. Ledsen är jag ju ändå- trots att detta skulle vara en lyckans och glädjens tid- tiden då vi äntligen flyttat till hus och blivit officiellt godkända för adoption... Trist att livet ska vara så svårt.

Jag är i alla fall lycklig över att bo där jag bor just nu. Glad för att se träd och ängar utanför fönstret. Glad för att kunna hänga upp kransar på ytterdörrarna och klä verandan med ljusslingor och granris. Man får de ljusglimtar där de finns och ta vara på glädjen man faktiskt känner.

Jag ska skriva oftare nu.

Plus, med nattliga svettningar och orolig känsla...

Sådär ja- nu syns skuggan tillräckligt tydligt för att jag ska kalla testet positivt. Om än väldigt svagt fortfarande- men det är inte ett dugg konstigt såhär på ruvardag 6 när embryot bara är 11 dagar.





Femman stannade kvar. Femman? Ska jag kalla den det? Kanske? Tills vidare i alla fall. Jag är gravid igen!! Det är ju egentligen så himla sjukt att min femte återföring i rad också fastnat, men det stora problemet är ju att de små krypen sedan har släppt taget i v.6. Alla fyra gånger. Mm, det är ju ingen rolig historia man vill uppleva igen. Inte alls faktiskt.

Försöker att inte känna för mycket- men det är svårt. Idag är jag fylld av oro.

De nattliga svettningarna var en av skälen till att vi misstänkte överaktivt immunförsvar hos mig. En av sakerna i listan. Så jag vet att det inte har varit ett gott tecken när jag börjat simma i floder om nätterna när jag varit gravid tidigare. När jag var i Aten frågade Dr D vilka dagar det kom och analyserade situationen.

Jag har nu svettats floder enda sedan natten mellan RD 2-3. Det blir värre och värre. Och inatt hade jag hemska panikkänslor. Vaknade hela tiden, slog omkring mig och låg sedan vaken från 04.00. Något känns verkligen fel i kroppen. Och nu har jag börjat känna av värk i leder (handleder, knän, fotleder osv) vilket jag varit fri från under hela behandlingen tack vare medicinerna. Det är inte heller ett gott tecken. Är det nu det händer? Är det nu immunförsvaret attackerar den lilla utomjordingen som tagit ett bett i min livmoder?

Man blir knäpp av oron och att inte veta något eller kunna göra något åt saken. Jag mailade dr.D tidigt imorse och gick sedan och tog blodprover på eget initiativ för att kunna visa honom provsvar på onsdag. (Han verkar för övrigt ha föreställningen om att man i Sverige får provsvaren redan samma dag som man tagit dem och kan fixa dropp och mediciner hur lätt som helst. Riktigt så är det ju inte om man inte lyckas få akutprover- vilket jag inte får. 2-3 dagar tar det som snabbast inklusive postgång med den läkare jag fått tag på). Min förhoppning är att få ta en påse dropp idag eller imorgon. Om inte annat för att känna att jag gör allt jag kan. Han svarar knappt på mina mail, så jag är fortfarande irriterad på hans kommunikationsförmåga. Om jag har frågor som jag ställer om och om igen så önskar man ju att han kunde ta sig tid att svara åtminstone en gång- lite kort. Irritation gentemot någon man är "beroende av" är komplicerad. Det skapar så mycket negativ energi.

Vi får se hur framtiden med immunomediciner och provtagningar ser ut. Jag har ju ingen aning och får inga svar trots att jag frågat gång på gång. Men dropp-påsar och övriga mediciner har jag i överflöd som bara väntar på att användas. Vet inte om Apoteket gjorde fel (?) men jag fick två tiopack påsar när jag trodde att jag skulle få två påsar bara. Bara att tacka och ta emot när man har flyt. Själva droppaggregaten behöver jag dock beställa och hittade tips om en sida från uk där det blir en kostnad på ca 40-50sek per omgång plus frakt. Någon läsare som har erfarenhet möjligtvis???

Det kanske finns någon som läser mitt inlägg och undrar varför jag inte verkar gladare som just fått ett positivt test. Ja, det är ju en legitim fråga- men svaret är enkelt. Jag kan inte. Inte än. Jag har upplevt den här tiden 4 ggr tidigare och aldrig kommit förbi den sjätte veckan. Innan den veckan är förbi så vet jag inte om jag vill/vågar/kan känna mig glad på riktigt. Kanske kommer det finare stunder och jobbigare stunder. Stunder av hopp och stunder av hopplöshet. Helst av allt vill jag inte känna något alls. Inget. Varken glädje eller oro. Jag vill stänga av.

Ett liv med ögonbindel?

Barnvagnar. Snoriga bebisar. Skrattande spädbarn i sina barnstolar. Gravida blivande mödrar med vackra runda magar. Leende ögon från nyfikna småttingar i barnvagn. Facebookuppdateringar med ultraljudsbilder och stolta kommentarer om föräldrars små änglars bedrifter.
Överallt exponeras vi av ständiga påminnelser av att vi själva inte kunnat få vårt efterlängtade barn. Överallt påminns vi.. Och ibland får det oss att vilja gå med ögonbindel, och kanske till och med hörselkåpor genom livet- precis som jag fick göra på möhippan som vännerna ordnade åt mig. (Snyggt va.)

Men inte nu... Just nu känns det mysigt. Jag längtar på det där härliga sättet som man gjorde i början av den här resan. Jag googlar som besatt på saker som jag vill sy till lilla knodden när den kommer och känner mig läskigt hoppfull. Så där så att jag nästan blir sur på mig själv eftersom jag är så lugn.

Jag bröt ihop i måndags, som ni vet, men sen kom jag igen. Jag känner mig starkare än någon annan behandling. Vet inte vad som hänt med mig- men jag hoppas med hela mitt väsen att det håller hela vägen...

Ivf-gräl

Hormonerna i kroppen skapar en sjujäkla turbulens i min kropp. Jag känner inte ens igen mig själv. Jag gråter, jag är sur och grinig, jag växlar mellan sprudlande glädje till ren skär panik på bara några sekunder, och ibland är jag bara helt melankolisk. Det skrämmer mig. Mitt humör och min sinnesstämning skrämmer mig.. Det här är den värsta behandlingen hittills! Utan tvekan. Jag bär på så mycket oro och ångest att jag nästan varit nära att ge upp. Det enda som hindrar mig är att jag så brutalt gärna vill ha mitt efterlängtade barn som väntar någonstans på mig. Måtte det komma snart!

Jag och sambon hade vårt första ivf-gräl idag. Jag uttryckte något som jag gått och tänkt på rätt länge, men som jag inte sagt rätt ut till honom. Jag har gett hintar i hopp om att han ändå ska förstå, men jag måste nog lära mig att karlar inte riktigt förstår sånt. Jag känner mig ibland väldigt ensam och oförstådd när vi gör våra behandlingar. Jag menar inte att han inte ställer upp och stöttar för jag kan alltid räkna med att han finns där, men jag önskar ibland att han var ännu mer närvarande och visade intresse för allt jag måste göra. Det är ju så att kvinnan går igenom både det fysiska och psykiska, hon drar det absolut tyngsta lasset. Mannen behövs ju egentligen bara på äggplocket.. Jag har alltså inget val utan jag måste bita ihop och vara ivf-kvinnan som tar dagliga tabletter och sprutor, som får stå ut med att kroppen protesterar genom all världens biverkningar och smärtor, och som springer ut och in på kliniken för ultraljud. När sambon då inte är med när jag tar sprutor eller går på ultraljud osv så kan jag ibland känna mig så ensam och frustrerad. Vi gör detta tillsammans, det är det ingen tvekan om. Men det är jag som måste begränsa livet under behandlingar för jag mår varken bra på ett fysiskt eller psykiskt plan. Han kan göra mer eller mindre vad han vill. Ibland önskar jag att hans liv fick begränsas lika mycket som mitt under behandlingarna, av sympati och förståelse liksom... Det kanske låter själviskt, men jag tycker att jag har varit otroligt osjälvisk genom hela den här resan och jag har nästan aldrig begärt att sambon ska avstå saker. Kan ni ibland känna samma sak? Jag skulle tippa på det, för jag tror inte att det jag känner är varken ovanligt eller onormalt...

Hur som helst så var det jobbigt att denna diskussion blev så otroligt stor och allvarlig, och sambon var riktigt upprörd. Vi som aldrig bråkar. Det är ovant..

Nu i morse kom mitt lilla kusinbarn till världen! Detta barn är väldigt efterlängtat och kommer att få fantastiska föräldrar, så det gläder mig verkligen. Kusinen är ensambarn och känns nästan som en storebror till mig. Nu kommer det finnas en liten bebis med på alla släktträffar, på gott och ont (fast mest gott hoppas jag). Jag har slavat i köket hela dagen för att pyssla ihop en överraskningstårta till de nyblivna föräldrarna. :)

Nu är ägglossningssprutan tagen. Morgondagen känns mest som något jag måste genomlida, en dag som måste passera för att ge rum för äggplocksdagen. Nog får vi ju inga besked av värde på måndag heller, men det är i alla fall ett smärtsamt ingrepp som jag vill få avklarat.

om att köpa barngrejer innan man blivit gravid

Idag har jag lyckats plugga en lite stund på förmiddagen. En sida har skrivits, men det är långt ifrån vad som egentligen behövs för att få klart mina arbeten. Deadline närmare sig. Nåväl, trots huvudvärken var det bra jobbat i alla fall. En kompis har jag träffat också, det var mysigt. Han är en av mina absolut bästa vänner och vi står varandra nära. Nu har vi inte sets på drygt en månad så det var väldigt skönt att få prata lite över en lunch.

Igår tog jag mod till mig och satte mig vid symaskinen. Ett par barnbyxor blev det. Det där med att sy grejer till barn är stundtals för jobbigt för mig, men ibland funkar det lite som terapi också. Jag vet många barnlösa som antingen inhandlar eller tillverkar grejer eller kläder till sina framtida barn och detta har varit hett debatterat på forumet "familjeliv" där många vuxna hänger. På familjeliv är det många som säger att det är konstigt. Men jag kan faktiskt inte hålla med om det! Jag tycker att det tyder på en väldigt stark längtan när man till och med skaffar grejer redan innan man är gravid. Jag tycker att det tyder på att man är väldigt säker på sitt val att skaffa barn. Man är redan så säker på att man utan tvekan ska ha barn, så även om man får gå igenom missfall och år av händelselöst försökande så kommer man inte ge upp förrän man har ett barn i famnen. Dessutom tycker jag att alla borde få hantera längtan på det sätt som de själva mår bäst av, och om det finns några som ser den terapeutiska effekten med att gå bland barnkläder i affären och drömma om sin egna framtid så är det helt okej! Ingen tvekan om det.

Jag tycker att mina egna känslor kring barngrejer och bebisar går upp och ner. Ibland är det rena skräcken att gå in i en affär som har barnkläder där mammorna står med sina barnvagnar och väljer ut bodys, strumpor, små jackor och vantar som jag själv bara kan få in tre fingrar i. Puh, tårarna bränner bakom ögonlocken, hjärtat bultar och panikkänslorna börjar komma. Ja... så har det känts i de senaste två åren i alla fall. Men sen finns tillfällen då allt känns mysigt, fullt av förväntan och längtan, då jag och sambon haft fina diskussioner som tänt lite hopp i hjärtat. Sådana dagar kan jag gå in i en affär och le för mig själv när jag strosar omkring på barnavdelningen, och jag kan klämma och känna på kläderna utan att brista i gråt. De dagarna är värdefulla.

Gemenskapen hos barnlösa

Gemenskapen hos oss barnlösa är ett fenomen som jag fortfarande slår mig med häpnad... Vi samlas på forum och på bloggar... Vi läser om varandra, stöttar, hjälper, nöter, sympatiserar.. Trots att vi inte känner varandra, trots att vi inte har någon annan anknytning till varandra så försöker vi att finnas för varandra på sätt som enligt min åsikt är helt beundransvärda. När vi inte finner det stöd och den förståelse vi behöver i vår omgivning så söker vi efter den någon annanstans.

När jag och min sambo började planera inför barnverkstad så öppnades en helt ny värld för mig. Plötsligt kunde jag läsa om tusentals kvinnors graviditetssymptom, om deras desperata längtan efter att föröka sig, och om svårigheter som kantade deras resa. En del av dem förblev kortvariga i trådarna eftersom de blev gravida redan vid första, andra, tredje eller kanske fjärde månaden. Andra kämpade på och började anse att de hade svårigheter att bli gravida. I min enfald så tänkte jag att jag själv skulle ha tur med det här, jag hade ju väntat på den här dagen ända sedan jag var ett litet barn som tog hand om alla som var yngre än mig på dagis. Att bli mamma hade liksom alltid varit en självklarhet och jag visste att jag är som klippt och skuren för mammarollen. Jag trodde väl korkat nog att de som har mammarollen inom sig också FÅR BLI mammor när de själva vill. Jag drogs snabbt ner på jorden igen.

När karusellen börjat på riktigt så  hittade jag ett forum där jag kände att jag platsade. Alla i gruppen hade oregelbunden mens och hade dessutom till viss del kämpat med ovilliga män en lång eller kort tid. Jag kände mig hemma och stöttad. Men månaderna gick och ingen av oss lyckades bli gravida. Negativismen flödade, men så gjorde även stödet. Några av oss började äta klomifen. När jag fick beskedet om sambons kassa spermier så kände jag plötsligt att min resa tagit en helt ny vändning, kanske platsade jag inte i gruppen längre? Jag vände mig till bloggen. Min blogg och andras bloggar som hjälper mig genom den oändliga väntan.

I en lång tid fick jag höra av sambon att alla mina känslor var ovanliga och att det nog inte var några andra som kände som jag. Han sa det i all välmening, med syfte att få mig att släppa alla sorgsna tankar för att kunna leva under tiden, men jag kände mig bara udda och knäpp av att höra det. Men efter att jag hittat gemenskapen hos andra barnlösa så har jag plötsligt blivit säker på att jag inte alls är konstig. Jag är normal. Jag är precis som många andra barnlösa kvinnor som låter barnlängtan ta över deras liv. Gemenskapen hjälpte mig att acceptera att mina känslor varken är fel, konstiga eller ovanliga. De är fullkomligt normala. De är vanliga. Jag är inte ensam..... 

Jag vill passa på att tipsa er alla om Klara Zimmergrens berättelse om barnlöshet i P1. Klicka bara på länken: Sommar i P1, Klara Zimmergren. Man känner verkligen igen sig och hon talar utelämnande och ärligt om sin historia från barnlös till att i sista minuten bli mamma när de matchades med att adoptivbarn.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5127732

 

Känslor kring andras graviditeter

Det är väl ingen hemlighet bland oss barnlängtade kvinnor att livet ibland känns fruktansvärt orättvist och att vi ibland kan ha svårt att hantera när folk omkring oss blir gravida. Jag vet en del som blir direkt missunnsamma och inte vill veta av den gravida eller barnet, andra blir ledsna och avundsjuka och vill byta plats med mamman, och en liten andel kvinnor gläds åt att det kommer finnas en bebis att mysa med som tröst mot den egna barnlösheten.

Min egen erfarenhet är att de flesta av oss barnlösa kvinnor som har svårigheter att bli gravida stöter många konstiga och obekväma känslor när vi ställs inför en situation då en vän eller annan bekant blivit gravid. Själv så tror jag att det handlar mycket om vilken relation man har till den gravida kvinnan, samt hur dennes situation sett ut innan hon blev gravid. En spontan eller impulsiv graviditet är exempelvis svårare att hantera eftersom man själv kämpar månad efter månad med att bli gravid utan att något händer. Då kommer avundsjukan fram som ett grönt litet monster, ett monster man måste motarbeta med all sin kraft för att inte övergå till missunnsamhet.  En graviditet där paret jobbat länge för att få barn är lättare att ta för då är man så glad för parets skull för att de fått vad de längtat efter så länge. Man känner förståelse och kan identifiera sig. Samtidigt tänds hoppet i hjärtat och tanken: "snart är det kanske vår tur!" En graviditet hos någon man bara känner ytligt är också lättare att acceptera eftersom det då inte hör till vardagen att se gravidmagen och tala om blöjor, dagisplatser, mammledighet och hur ofta bebisens sparkar i magen.

Under vår barnlöshet, och mina långa år av barnlängtan, har jag "tvingats" hantera graviditeter flera gånger om. I min omgivning har paren skaffat barn ganska tidigt, men det är bara de närmsta som jag vill berätta om: Jag och sambon försökte redan bli gravida för drygt 2 år sedan (typ mars 2010 och framåt). Under den tiden började vi umgås intensivt med ett par som hade en 8 veckor gammal, toksöt bebis som jag fullkomligt förälskade mig i. Vi introducerade paret till en av mina bästa vänner och hennes sambo och började umgås gemensamt. Jag minns än idag den dagen i november 2010 då vi satt med bebisen i sängen och hon berättade att hon och hennes sambo bestämt sig för att också försöka bli gravida. Jag gick in i köket och försökte diska medan tårarna rann intensivt... Jag fick en stor chock och kände paniken i hjärtat. Skulle hon vara den som gick med magen i vädret när det var jag som hade längtat så länge? Jag som hade fått uppfattningen om att hon ville vänta tills hon var 25 år. Nu när min sambo plötsligt hade börjat ändra sig och ville vänta ett tag med att skaffa barn, hur skulle jag då kunna hantera en graviditet hos en av mina bästa vänner?  Hur skulle jag klara av den intensiva längtan efter ett eget barn? Två veckor senare kom graviditetsbeskedet. Det gick snabbt. Så snabbt att jag inte hann med att låta allt sjunka in. Idag är vännen mer än halvvägs igenom graviditet nummer två och ska alltså bli tvåbarnsmamma i höst.

Det svåraste för mig var den första graviditeten. Det var svårt att dölja min egen sorgeprocess medan allt i vardagssamtalen handlade om barn och den växande magen. Jag var spänd, nyfiken och exalterad över att hon skulle få bli mamma, men jag tampades också med att inte låta avundsjuka finnas med i bilden. Jag ville inte klampa in i hennes graviditetsbubbla för att jag själv mådde dåligt, det här var hennes tid och den ville jag inte förstöra. Hellre mådde jag dåligt och bet ihop. Graviditet nummer två är svårt på ett helt annat sätt. Nu är det svårt eftersom jag vet att vi själva aldrig kommer kunna få ett naturligt graviditetsbesked. Allt sex i världen kommer inte hjälpa oss att bli med barn och vi är liksom fast i en process som är ytterst beroende av vårdsystemet och alla dess väntetider. Vi måste acceptera att hennes barn nummer två kommer komma kanske till och med långt innan vi ens gjort vårt första försök med ICSI. Just den tanken har jag varit otroligt rädd för hela den här processen. Nu är jag inte lika rädd längre. Jag har förlikat mig med tanken att allt inte blir som jag hade tänkt. Innan graviditet nummer två har jag dessutom hunnit prata ut med min vän och därför är det lättare för henne att förstå varför jag ibland är så ledsen. Hon vet vad vi måste gå igenom i höst.

Även mamman till barnet som 2010 var 8 veckor gammalt ska nu bli tvåbarnsmamma. (Fast det är fortfarande inte offentligt). Jag har alltså två av mina närmsta vänner som både har barn och är gravida. Jag gläds för deras skull, men det är samtidigt en prövning för mig. När är det min tur??

En god vän till mig berättade själv om deras två år långa kamp för att bli föräldrar. (Nu har de två fina döttrar). Hon hade en teori om ett kösystem som jag tyckte var väldigt bra. Hon menar att den dag man börjar längta efter barn / alternativt försöka få barn så får man en kölapp. För varje månad som passerar så hamnar man närmare sitt mål, men man vet inte hur länge man måste vänta. Men så helt plötsligt så smiter kvinna efter kvinna förbi i kön och själv flyttas du alltså tillbaka.. Ju fler som smiter före i kön, ju mer orättvist känns det. Man tycker ju att det borde finnas ett system som gör att alla får vänta lika länge! Ganska bra metafor  för känslan va?!

Jag vet att vänners graviditeter är en het fråga bland oss barnlösa. En fråga som kantas av jobbiga känslor och lite skam... Hur har ni själva hanterat graviditeter i omgivningen? Hur kände ni?

Hemma, men sorgsen

Midsommar har nu kommit och gått... Vi hade en underbar helg i stugan i Loos med vännerna! Mycket god mat, vin, fiske, mys och härlig stämning. Alla behövde den här helgen, troligen framförallt jag och sambon. Sambon var på gott humör och njöt hela resan av att komma ifrån, jag själv njöt i fulla drag men var ändå ledsen väldigt mycket. Det är jobbigt när allt fokuseras så mycket på vännens 1åring och bebisen i hennes mage. Jag älskar ju min vän och hennes dotter, men det är onekligen jobbigt för mig att hålla masken och verka glad hela tiden. I hennes glädje finns liksom så mycket rädsla och sorg för mig.

Jag känner dagligen att jag bara vill fly undan verkligheten. Fly från smärtan och sorgen, fly från alla jobbiga gnagande tankar.. Men det går inte. Man kan inte rymma när det blir svårt. Man kan inte fly undan känslorna, för de kommer att stanna kvar inombords oavsett vad man gör och var man är. Varje dag kämpar jag med att inte låta tårarna ta över, men varje dag misslyckas jag att hålla humöret uppe. Jag tror att jag verkligen står och tippar med tårna i en depression och undrar om jag ska låta vattnet skölja över mig eller om jag ska lyckas dra mig upp på land där jag sitter i säkerhet. Jag har stått här tidigare, och blickat ut över mörkret, och jag har inte lyckats ta mig i land alla gånger. Den här gången vet jag inte hur jag ska ta mig tillbaka. MEN, den här gången vet jag precis varför jag blivit så sorgsen vilket gör att jag vet vad jag måste jobba med. Men jag vet ändå inte vad jag tänker på eller vad jag känner när tårarna överfaller mina ögon. Jag liksom gråter utan att veta vad som utlöst det och vad jag tänkt på innan de börjar forsa. När jag väl börjat gråta kan jag sedan inte sluta. Och trött är jag hela tiden.

Jag kämpar så hårt för att vara glad och positiv. Jag lyckas oftast med det halva dagarna. Ibland en hel dag, men det är sällsynt. Det är svårt och en ständig kamp, men jag kämpar vidare... Mitt mål är den bästa drivkraften som finns. Jag SKA bli mamma. En dag är det JAG som går där med magen i vädret, en dag är det JAG som har en bebis att älska. Jag gör allt jag kan för att inget ska komma i vägen för min dröm. Så... kampen fortsätter.

Igår var det TRE veckor sedan vi fick beskedet om ICSI och sambons dåliga spermier. Jag är fortfarande i chockstadiet. Jag måste sluta klandra mig själv för min mänskliga reaktion på ett tungt besked. Snälla, ni som gått igenom detta: Hur kände ni den första tiden? Hur lång tid tog det för er att acceptera att en av er/ eller båda är infertila?

Böcker om infertilitet

Som jag skrev i det tidigare inlägget så läser jag allt jag kan om infertilitet, provrörsbefruktning och allt runtomkring. Men eftersom den mesta av informationen finns genom internet och framförallt diverse forum så tänkte jag utforska de böcker som finns ute på marknaden för att se hur aktuell informationen är. Finns det fler än jag som tycker att det finns otroligt dåligt med böcker på svenska som handlar om IVF och orsaker till infertilitet? Jag har letat länge efter en svensk bok om PCOS men har inte hittat något alls. Biblioteket i stan hade värdelöst utbud, men jag tog det jag kunde hittade.

När jag läst lite i böckerna så återkommer jag med kritik eller rekommendationer.

Jag vill passa på att tacka alla underbara människor som kommenterar mina inlägg. Ni gör verkligen hela min dag. Igår blev jag rörd till tårar bara av att höra att det finns fler där ute som går igenom samma sak som vi, och att ni tar er tid till att skriva några rader till en människa ni inte känner för att stötta. Plötsligt känner jag mig mindre ensam. Så fortsätt gärna att kommentera så lovar jag att göra detsamma om ni har några egna bloggar.

Jag kommer kontinuerligt att fylla på listan med bloggar som jag läser. Så tipsa mig gärna om era bloggar så skriver jag upp dem!
PUSS till er

Berättar nyheten

När vännen står där och gråter så hon skakar i min famn när jag berättat vad vi fått för besked, då vet man att den vänskapen kommer att förbli livslång. Nog för att jag vetat det länge, men vänskapen blir allt djupare..

Nu vet mina föräldrar, halva sambons familj och fyra vänner. Det är svårt att hålla det inom sig, men det är också svårt att berätta nyheten för man vet aldrig hur folk kommer att reagera. En allt för liten reaktion gör ont i hjärtat trots att jag vet att ingen egentligen kan förstå hur stor sorg vi känner, men en stor reaktion kan också vara svår att hantera. Men jag föredrar nog ändå den stora reaktionen. 

Vi behöver allt stöd vi kan få nu. Jag tror vi börjar inse det..

Vardagsproblem som bleknar i jämförelse..

Idag har det varit jobbigt att umgås med bästa vännernas småbarn och tvingas diskutera dagisplatser, graviditet och planer inför framtiden.. Vad gör man när allt känns som tyngst? Hur gör ni? Jag tror att jag tystnar, tittar ner på mina händer, går kanske iväg om jag har möjlighet. Skyller på att jag måste ta luft eller att jag har ont i magen. Men i själva verket håller hjärtat på att brista och tårarna bränner bakom i ögonen.

Jag förvånas över hur obetydliga alla vardagsproblem plötsligt känns. Saker som vänner eller bekanta klagar på, obetydliga småsaker och onödiga bråk.. Saker som bara frodar negativ energi. Vad är egentligen meningen? Alla obetydliga problem jag själv har klagat över känns inte längre värda att reflektera över. Ingenting går att jämföra med den situation vi nu befinner oss i.
(Fast bara för att förtydliga så menar jag inte att vi har det sämst på jorden och att ingen känner som vi, för det är verkligen inte det jag menar. Det var inte ett sätt att måla upp vår situation som värre än någon annan. Jag menar enbart att för oss så är de vanliga vardagsproblemen inte lika viktiga längre. Så ingen missuppfattar..) 

Ägglossningstest

Fundersam på hur det fungerar för mig med ägglossningstest. Dessa är från testlagret och visar stegring av LH-hormon som stiger när ett ägg är redo att släppa inom 24-48 timmar. Men, för det första så är dessa test ofta missvisande om man har PCOS. För det andra har jag aldrig fått full stegring, bara nästan. För det tredje så finns ingen garanti att man faktiskt har ägglossning när den visar utslag. För det fjärde så borde jag inte haft ägglossning denna månad. Om jag (mot förmodan) har det så är det pergotimen som sitter kvar i kroppen eller osteopatens behandlingar som gjort sin inverkan.

Jag är idag på cykeldag 19. Igår, på dag 18  (13/4) fick jag det starkaste strecket på ägglossningstestet, alltså det som ligger i mitten. Det var någon gång mitt på dagen. Dagarna innan samt imorse och nu ikväll så har strecken varit mycket svagare.. Kan det vara så att jag faktiskt har ägglossning nu? Egentligen ska strecket till vänster vara lika starkt (eller starkare) som det högra kontrollstrecket. Det är ju inte mitt test. Men dagarna innan och testen från idag är tydligt svagare. Hmm, vem vet!! Utöver något ömmande bröstvårtor känner jag inget annorlunda mot vad jag känt sedan min mens slutade. (har ju haft väldigt ont i underlivet sedan dess.) Jag hoppas att jag har ägglossning så att chansen åtminstone finns att något händer..
Hur som helst har jag hoppat på sambon både igår och idag så vi får väl hoppas på att något trevligt händer. Om inte annat har vi haft väldigt heta stunder tillsammans. Eftersom sex på beställning inte är det hetaste som finns så uppskattar man stunder som dessa ;)

Tankar om befruktning

Barn är ingenting man kan skaffa.

Barn är ingenting man kan få på beställning.

Att få barn är ingen självklarhet.

Ett barn är en gudomlig gåva utan dess like.

http://www.1177.se/Bilder/Nationellt/Amnen/kroppen/kon/s_fosterutveck_2.gif

Det finns otroligt många faktorer som spelar in när en befruktning sker. Egentligen kan man undra hur barn blir till överhuvudtaget när det finns så otroligt mycket som kan gå fel på vägen. Låt säga att mannen fyller kvinnan med spermier på exakt rätt tid, på rätt dag i månaden för att en spermie ska överleva länge nog att den klarar hela vägen upp till ägget. Hur stora är då oddsen att en spermie ska överleva i den ogästvänliga miljön inuti kvinnan och lyckats bekämpa alla svårigheter på vägen och sedan lyckas befrukta ägget? Hur stora är sen oddsen att det blir något av det befruktade ägget, att det fortsätter dela sig och sedan bilda en liten person där inne i magen och att den lilla krabaten slutligen klarar hela vägen fram till födseln. Om barn inte är mirakel så vet jag inte vad ett mirakel är.

Om man ser det så så är det inte alls konstigt att så många av oss inte lyckas bli gravida så fort vi bestämmer oss för att det är dags. Om man ser det på det sättet så är ofrivillig barnlöshet (försök i mer än ett år) inte alls förvånande. Om man dessutom blandar in biologiska defekter, manliga och kvinnliga sjukdomar, och yttre påverkan så blir barnlöshet ännu mer lättförståeligt. Men även om det är logiskt så finns det ingen förklaring i världen som tröstar oss som är drabbade. Vi som har oddsen emot oss och inte har lika lätt att få våra små mirakel, vi står där otröstliga och förbannar biologins uppbyggnad.....