Jag försvann härifrån för flera år sedan. En kombination av att vilja
glömma och gå vidare och att jag både glömde mailadress och lösenord
orsakade min frånvaro. Jag är dock så himla glad över att några av er
har skickat frågor om hur det går för mig, och varje gång har något
kommit emellan så att jag inte kan svara, men det betyder enormt mycket
för mig <3 TACK!!!
Att skriva att jag är mamma nu är egentligen hisnande ord när man tänker på allt jag varit med om tidigare. Alla år som sniglade sig fram med ett hjärta som längtade gränslöst efter att få ett barn i famnen, ett barn att älska, vårda, krama och skratta med. Sen kom det en dag då jag plötsligt inte bara var en tjugosjuårig, gift kvinna- för jag fick plötsligt kalla mig för mamma. Det lilla ordet som definierar hela min identitet är kanske det viktigaste epitet jag någonsin burit. Det tog sju år, men det kommer alltid att vara värt väntan.
För exakt 3 år sedan dog min älskade moster. Samma dag skrevs det viktigaste pappret i mitt barns liv under som gjorde honom öppen för adoption. Jag kommer alltid att veta att min moster hjälpte till att föra oss samman. Knappt ett halvår senare var det april och året var 2017. Jag och mannen hade just spenderat 4 dagar i Prag och jag hade som vanligt blivit sjuk och var hemma från jobbet. Jag satt vid köksbordet när telefonen ringde och jag minns exakt hur stort stresspåslag jag fick sekunden efter att jag hade sett att det var vår handläggare på adoptionscentrum som ringde. Hjärtat bultade så mycket att jag blev andfådd och jag minns väl hur förvirrad jag lät när jag pratade med kvinnan i telefon. Efter att hon hade berättat att vi skulle få en son som precis skulle fylla 1 år så minns jag inte mycket mer än förvirrade frågor och kladdiga anteckningar på baksidan av ett gammalt visitkort som var det enda jag hade till hands. Det där samtalet skulle för evigt förändra mitt liv. På ett 20 minuter långt samtal hade jag blivit mamma. Hur coolt är inte det liksom?
Mindre än två veckor senare hade vi både gått igenom tokstress på jobbet, samtal med mängder av myndigheter, bokning av flyg och boende, barnanpassning av hemmet, inhandling av kläder och påskfirande med våra älskade familjer (som såklart var gladast i världen över våra nyheter) och var på plats på andra sidan av jordklotet. Där fick vi den finaste sonen man kan tänka sig, med vackra bruna ögon och hår som vi med skandinaviska hårstrån bara kan drömma om. Där bodde vi med dig i nästan en månad, träffade vänner för livet, firade din första födelsedag och lärde känna dig och dina rutiner. Tröttheten vi kände var obeskrivlig och jag hade feber halva tiden, men det var en underbar och känslomässig tid som jag alltid kommer att tänka på med vördnad och kärlek. Det var där som vi blev en familj. Där två blev tre och där jag blev mamma på riktigt.
Det är nu mer än två och ett halvt år sedan vi fick vår son i armarna. Att vara mamma är allt som jag hade drömt om och lite till. Det är både det mest underbara jag någonsin upplevt och samtidigt det mest påfrestande. Jag tror inte att man kan föreställa sig den utarmande tröttheten som småbarnsliv kan innebära, men jag skulle aldrig ha valt bort det även om jag hade vetat hur krävande det är. Kärleken till min son finns det inte ord för. Inte lyckan som jag känner heller för den delen. Ibland får jag nypa mig i armen för att inse att det här faktiskt är på riktigt. Han är min. Min son.
Det finns lite tråkiga undertoner i åren som gått sedan jag blev mamma. Min hälsa har sakta men säkert försämrats, vecka för vecka, månad för månad och den processen har varit otroligt tuff för vår familj. Sjukskrivningar och sängbundna månader, förlorad tid med familjen och ekonomisk stress. Det är oerhört svårt att vara sjuk när man är förälder. Innan sonen började förskolan var det som tuffast, då behövde maken vara hemma varje gång jag var sjuk om jag var den föräldralediga och det ledde till en riktigt tuff tid. Sedan förskolan började så blev det lite underlättande för situationen, särskilt eftersom vår pigga unge behövde vänner att leka av sig med. Sedan årsskiftet har jag varit sjukskriven på heltid, halvtid, respektive 75% om vartannat och utredningar hos diverse specialister har pågått under vår, sommar och höst. När jag var som värst under våren så kunde jag inte formulera meningar ordentligt, kunde inte minnas namn på vänner och kollegor och kunde inte hålla mig vaken i mer än några timmar i sträck. När feberperioderna och influensorna började glesa ut sig så kom jag mentalt tillbaka lite till livet igen men värk i kroppen och trötthet var outhärdligt. Jag har nu hoppat på kryckor i 5 månader då en inflammation i min höft har blivit så pass kraftig att jag inte kunnat gå och jag har sedan jul fått diagnoserna fibromyalgi, EDS och kronisk smärta- utöver den kraftiga inflammationen som jag får kortisonsprutor för. Jag har tagit reda på att jag har östrogendominans och lite annat som påverkar mig och med en otroligt antiinflammatorisk kostomläggning försöker jag påverka min hälsa till det bättre. Det går sakta och det är svårt att acceptera, men jag jobbar hårt med att må bättre.
Ja, livet har sannerligen inte varit lätt för vår familj, men kärlek råder det inte brist på. Jag är väl medveten om att alla barnlöshetsbehandlingar gjort mig sjukare, men utan dem hade jag aldrig fått min fina son. Och en vacker dag kommer jag att må bättre- och då kan jag vara en ännu bättre mamma. Fast, enligt min son vid tandborstningen igår är jag "Bästa mamman i världen"- så jag får ta till mig det och se det ljuva i livet som går sida vid sida vid det tuffa. Jag är ju trots allt mamma nu<3
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Visar inlägg med etikett Hälsoproblem. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hälsoproblem. Visa alla inlägg
fredag 8 november 2019
torsdag 10 december 2015
Förändringens tid
Det har hänt mycket sedan sist. Stora förändringar, omtumlande men härliga. Vi hade äntligen turen på vår sida och fann ett HUS som vi kunde hyra. Ett FANTASTISKT, gammeldags hus med stor trädgård, riktigt bra kommunikationsmöjlighet till centrum och fler rum än vi kunnat drömma om. Huset är 160kvm stort och har fem rum och kök + ett kallrum som vi kan nyttja på sommaren och förvaring på vintern. Det finns även garage, lada och lite uthus på gården och ingen insyn från grannar behöver vi dras med, men bäst av allt är nog den stora trädgården med uppväxta fruktträd och bärbuskar som omger husets alla riktningar. Det mesta är nyligen renoverat med noggrann tanke på att bevara den gammeldags charmen, men visst- det är ett gammalt hus med diverse lukter, möss, drag och skador som en naturlig följd. Men mer om det kan jag berätta vid ett annat tillfälle.
Jag hade aldrig, i min vildaste fantasi, kunnat drömma om att komma över ett så stort och fint hus med spröjsade fönster, kakelugn, dubbeldörrar och vackra trägolv till en överkomlig hyra, och särskilt inte två mil utanför vårhalvstora stad. Det finns även två mindre städer och några samhällen inom närmre avstånd, och som jag sa så är kommunikationen väldigt god. Tyvärr är det mycket buller av den stora vägen precis intill huset, men något måste man ju offra för alla de andra goda fördelarna med huset och dess läge.
Lyckan var total! Vi blev utvalda som hyresgäster bland en oerhörd mängd intressenter, och efter enbart en månad efter beslutet så flyttade vi. Vår underbara lägenhet tog min lillebror med sambo över och därmed blev skilsmässan från mitt gamla hem något mindre smärtsamt eftersom den finns kvar i familjen.
Samtidigt var jag ny på ett jobb som jag har behövt en väldigt lång tid. Det var ett vikariat på en förskola- långt ifrån vad jag är utbildad till och vill jobba med- men åtminstone en inkomstkälla som skulle ge trygghet i jakten på ett jobb inom min yrkeskategori- något som inte tycks vara så himla enkelt tyvärr. Just det där med jakten på jobb har visat sig vara en extremt stressande och tärande process för mig, trots att jag har en kandidatexamen att luta mig emot. Någonstans tror jag att min barnlöshet har gjort livet svårare på fler sätt än de borde i mitt liv, men även det kan jag tala mer om vid ett annat tillfälle.
En av de andra stora och omvälvande sakerna som hade hänt sedan sist är också att vi valt att byta land för adoption. Alltså, officiellt sett står vi ju inte i kö i ett specifikt land ännu, men vi har ändå vetat en lång tid vilket land vi kommer att välja. Men efter ett samtal med adoptionscentrum så vändes allt upp och ner och vi bytte spår. jag väljer att skriva mer om detta senare, mycket mer utförligt eftersom det är en viktig diskussion och inget jag vill hafsa mig igenom. Men jag kan säga att det medförde en vetskap om att väntan skulle förlängas med flera år..... (!) Var detta slutar vet jag dock inte, för jag är väldigt förvirrad.
Sist men inte minst har vårt ärende varit uppe i nämnd och vi har officiellt sett blivit godkända för adoption!!!!!!! Vilken grej! Jag hade önskat och planerat en riktig dunderfest när den dagen kom, och jag blir faktiskt ledsen för att det liksom bara gick oss förbi mitt i allt annat stoj och stim. Vi borde ha firat mer, men kanske får vi istället fira när handlingarna är inne hos adoptionscentrum. I och med flytten och min man aktiva schema efter jobb och på helger så har det inte funnits tid ännu att få in handlingarna.
Hur som helst har det alltså skett stora saker som förändrat min vardag avsevärt. Vi har flyttat till hus och jag har/hade börjat jobba. Ändå har mina senaste månader varit riktigt tuffa och den önskade lyckan och tiden av välmående och glädje har istället varit en ganska förtvivlad och vemodig tid. Det är av samma anledning som det brukar vara när jag inte mår bra- jag har varit sjuk en lång lång tid. Och efter en lång tid av sjukdom så finns ingen energi kvar att hålla humöret uppe. Denna gången började allt som en influensa efter att jag bara hunnit jobba en dryg vecka på mitt nya jobb. En "influensa" som inte gav sig och ledde till en sammanlagd månads sjukskrivning, många läkarbesök och slutligen penicillin. Till slut blev jag relativt frisk men var utmattad efter veckor med feber, obeskrivlig värk och diverse förkylningssymptom. Åter på arbetet var det bara en tidsfråga innan jag skulle åka på någon ny infektion tack vare det nedsatta immunförsvar, och jag hann inte mer än 9 dagars arbete innan det var kört igen. Det som jag då hoppades skulle ge med sig över helgen utvecklades till infektion efter infektion vilka har avlöst varandra på löpande band. Läkare har besökts varannan vecka och jag har under tiden hunnit med ytterligare två penicillinkurer och till slut fått diagnosen TWAR.
TWAR är tydligen en lurig och långdragen bakterieinfektion som sätter sig i lungorna och om man har otur så är man sjuk i månader. När min läkare läste i läkarboken så var det som att han beskrev EXAKT hur jag mått under de föregångna månaderna. Men, trots de två sista penicillinkurerna efter diagnosen så är jag fortfarande inte frisk, och har nog snart varit sjukskriven i två månader till. Det tycks alltså vara mer än TWAR och när jag var på läkarbesök i veckan så blev det tal om att eventuellt ta kontakt med specialist nu tyckte läkaren. Vi tog nya prover och skulle låta dem avgöra saken tyckte hon. Jag ska på återbesök den 21a dec och är sjukskriven fram tills dess.
Mitt i detta skulle vi alltså flytta till hus, från en lägenhet tre trappor upp- och min man började med fritidsaktiviteter som gjorde att han enbart var hemma ett par kvällar i veckan, och bara ett par-tre dagar under helgerna den månaden. Kaos med andra ord. Ingen tid, min sjukdom och en trött make som knappt var hemma. Det gick- till slut, men inte gick det bra. Jag var ledsen, stressad och besviken när en del av familjen inte tycktes förstå att jag faktiskt var sjuk och inte borde eller orkade slita och bära. I samma veva skulle min bror flytta till vår gamla lägenhet och därmed blev det alltså två flyttar att genomföra samtidigt. Jag blev garanterat mycket sjukare av detta och det skapade en hel del relationsslitningar på olika håll.
Ja, jag har varit sjuk läääänge. Men faktum är att jag egentligen varit sjuk med feber, värk och förkylningsinfektioner mer eller mindre konstant sedan mitt missfall i april, det där femte missfallet som jag fick trots ÄD och en immunologisk behandling i Aten. Det har mer handlat om dagar som jag varit frisk än veckor, och jag behöver nog inte ens säga hur det sliter på kroppen. Det är också oroväckande att min kropp är så otroligt nedsatt, men jag förstår samtidigt att det här är min kropp som visar att den utsatts för alldeles för mycket prövningar. Alla mediciner som satte ner mitt immunförsvar från den förra julen och framåt var säkert droppen som fick bägaren att rinna över. Jag förstår att kroppen inte är som den bör, och att det är ganska förståeligt- men det tar inte bort mina känslor av frustration, ledsenhet och rädsla för det. Jag har haft så enormt mycket värk i mina händer, och självklart kommer rädslan krypande för den här reumatiska sjukdomen som jag länge misstänkt men inte kan utreda på grund av adoptionen.
Det hela är just nu som att vara fast i ett ekorrhjul och inte kunna komma framåt eftersom alla faktorer är beroende av varandra. Att vara sjuk länge innebär inte bara att jag blir totalt utmattad, uttråkad och mår dåligt psykiskt- det skapar också så mycket stress. För mig innebär detta nämligen att jag varit utan inkomst i snart tre månader (hade för kort anställningstid för att tillgodoräknats sjukpenning) och att jag troligtvis är utan jobb efter december. Till detta hör att jag stod utan inkomst en mycket lång tid innan det pga de prövande behandlingarna och en trasig hälsa. Att nu söka jobb när man ligger med influensaliknande symptom är inte det allra enklaste heller. Det innebär också att vi går back ekonomiskt samt att inte en enda krona sparas till adoptionen. Detta medför att adoption förs längre och längre fram i tiden. Kombinationen av dessa faktorer blir bara för mycket. Jag blir så ledsen. Rädd för att adoptionen ska äventyras, och rädd för att inte hitta ett jobb. Rädd för att läkarna ska fortsätta rota i källan till mina smärtor och att en diagnos ska sättas trots att jag gjort klart för alla jag mött att jag inte vill rota i det innan jag fått hem mina barn via adoption. Jag blir också så obeskrivligt ledsen av att tiden går och vår adoption ändå inte kommer närmre pga ekonomiska skäl. Jag längtar så obeskrivligt mycket.... Nu i juletid blir det som vanligt närmare olidligt.
Nu till julen blir ekonomin allt mer påtagligt tärande. I år kommer vi inte ens köpa julklappar.
Samtidigt har jag som ni vet en cancersjuk moster med nya tumörer som ploppar upp och en nära vän som behöver stöd i sin separation från sin sambo och fadern till deras två barn. Mamma är sönderstressad och min makes farbror är döende.
Jag har varit väldigt ledsen på senaste tiden och jag vet att det främst beror på att kroppen är så enormt utmattad. Det blir så när den tampas med infektion efter infektion. Men det gör ju inte saken lättare. Ledsen är jag ju ändå- trots att detta skulle vara en lyckans och glädjens tid- tiden då vi äntligen flyttat till hus och blivit officiellt godkända för adoption... Trist att livet ska vara så svårt.
Jag är i alla fall lycklig över att bo där jag bor just nu. Glad för att se träd och ängar utanför fönstret. Glad för att kunna hänga upp kransar på ytterdörrarna och klä verandan med ljusslingor och granris. Man får de ljusglimtar där de finns och ta vara på glädjen man faktiskt känner.
Jag ska skriva oftare nu.
Jag hade aldrig, i min vildaste fantasi, kunnat drömma om att komma över ett så stort och fint hus med spröjsade fönster, kakelugn, dubbeldörrar och vackra trägolv till en överkomlig hyra, och särskilt inte två mil utanför vår
Lyckan var total! Vi blev utvalda som hyresgäster bland en oerhörd mängd intressenter, och efter enbart en månad efter beslutet så flyttade vi. Vår underbara lägenhet tog min lillebror med sambo över och därmed blev skilsmässan från mitt gamla hem något mindre smärtsamt eftersom den finns kvar i familjen.
Samtidigt var jag ny på ett jobb som jag har behövt en väldigt lång tid. Det var ett vikariat på en förskola- långt ifrån vad jag är utbildad till och vill jobba med- men åtminstone en inkomstkälla som skulle ge trygghet i jakten på ett jobb inom min yrkeskategori- något som inte tycks vara så himla enkelt tyvärr. Just det där med jakten på jobb har visat sig vara en extremt stressande och tärande process för mig, trots att jag har en kandidatexamen att luta mig emot. Någonstans tror jag att min barnlöshet har gjort livet svårare på fler sätt än de borde i mitt liv, men även det kan jag tala mer om vid ett annat tillfälle.
En av de andra stora och omvälvande sakerna som hade hänt sedan sist är också att vi valt att byta land för adoption. Alltså, officiellt sett står vi ju inte i kö i ett specifikt land ännu, men vi har ändå vetat en lång tid vilket land vi kommer att välja. Men efter ett samtal med adoptionscentrum så vändes allt upp och ner och vi bytte spår. jag väljer att skriva mer om detta senare, mycket mer utförligt eftersom det är en viktig diskussion och inget jag vill hafsa mig igenom. Men jag kan säga att det medförde en vetskap om att väntan skulle förlängas med flera år..... (!) Var detta slutar vet jag dock inte, för jag är väldigt förvirrad.
Sist men inte minst har vårt ärende varit uppe i nämnd och vi har officiellt sett blivit godkända för adoption!!!!!!! Vilken grej! Jag hade önskat och planerat en riktig dunderfest när den dagen kom, och jag blir faktiskt ledsen för att det liksom bara gick oss förbi mitt i allt annat stoj och stim. Vi borde ha firat mer, men kanske får vi istället fira när handlingarna är inne hos adoptionscentrum. I och med flytten och min man aktiva schema efter jobb och på helger så har det inte funnits tid ännu att få in handlingarna.
Hur som helst har det alltså skett stora saker som förändrat min vardag avsevärt. Vi har flyttat till hus och jag har/hade börjat jobba. Ändå har mina senaste månader varit riktigt tuffa och den önskade lyckan och tiden av välmående och glädje har istället varit en ganska förtvivlad och vemodig tid. Det är av samma anledning som det brukar vara när jag inte mår bra- jag har varit sjuk en lång lång tid. Och efter en lång tid av sjukdom så finns ingen energi kvar att hålla humöret uppe. Denna gången började allt som en influensa efter att jag bara hunnit jobba en dryg vecka på mitt nya jobb. En "influensa" som inte gav sig och ledde till en sammanlagd månads sjukskrivning, många läkarbesök och slutligen penicillin. Till slut blev jag relativt frisk men var utmattad efter veckor med feber, obeskrivlig värk och diverse förkylningssymptom. Åter på arbetet var det bara en tidsfråga innan jag skulle åka på någon ny infektion tack vare det nedsatta immunförsvar, och jag hann inte mer än 9 dagars arbete innan det var kört igen. Det som jag då hoppades skulle ge med sig över helgen utvecklades till infektion efter infektion vilka har avlöst varandra på löpande band. Läkare har besökts varannan vecka och jag har under tiden hunnit med ytterligare två penicillinkurer och till slut fått diagnosen TWAR.
TWAR är tydligen en lurig och långdragen bakterieinfektion som sätter sig i lungorna och om man har otur så är man sjuk i månader. När min läkare läste i läkarboken så var det som att han beskrev EXAKT hur jag mått under de föregångna månaderna. Men, trots de två sista penicillinkurerna efter diagnosen så är jag fortfarande inte frisk, och har nog snart varit sjukskriven i två månader till. Det tycks alltså vara mer än TWAR och när jag var på läkarbesök i veckan så blev det tal om att eventuellt ta kontakt med specialist nu tyckte läkaren. Vi tog nya prover och skulle låta dem avgöra saken tyckte hon. Jag ska på återbesök den 21a dec och är sjukskriven fram tills dess.
Mitt i detta skulle vi alltså flytta till hus, från en lägenhet tre trappor upp- och min man började med fritidsaktiviteter som gjorde att han enbart var hemma ett par kvällar i veckan, och bara ett par-tre dagar under helgerna den månaden. Kaos med andra ord. Ingen tid, min sjukdom och en trött make som knappt var hemma. Det gick- till slut, men inte gick det bra. Jag var ledsen, stressad och besviken när en del av familjen inte tycktes förstå att jag faktiskt var sjuk och inte borde eller orkade slita och bära. I samma veva skulle min bror flytta till vår gamla lägenhet och därmed blev det alltså två flyttar att genomföra samtidigt. Jag blev garanterat mycket sjukare av detta och det skapade en hel del relationsslitningar på olika håll.
Ja, jag har varit sjuk läääänge. Men faktum är att jag egentligen varit sjuk med feber, värk och förkylningsinfektioner mer eller mindre konstant sedan mitt missfall i april, det där femte missfallet som jag fick trots ÄD och en immunologisk behandling i Aten. Det har mer handlat om dagar som jag varit frisk än veckor, och jag behöver nog inte ens säga hur det sliter på kroppen. Det är också oroväckande att min kropp är så otroligt nedsatt, men jag förstår samtidigt att det här är min kropp som visar att den utsatts för alldeles för mycket prövningar. Alla mediciner som satte ner mitt immunförsvar från den förra julen och framåt var säkert droppen som fick bägaren att rinna över. Jag förstår att kroppen inte är som den bör, och att det är ganska förståeligt- men det tar inte bort mina känslor av frustration, ledsenhet och rädsla för det. Jag har haft så enormt mycket värk i mina händer, och självklart kommer rädslan krypande för den här reumatiska sjukdomen som jag länge misstänkt men inte kan utreda på grund av adoptionen.
Det hela är just nu som att vara fast i ett ekorrhjul och inte kunna komma framåt eftersom alla faktorer är beroende av varandra. Att vara sjuk länge innebär inte bara att jag blir totalt utmattad, uttråkad och mår dåligt psykiskt- det skapar också så mycket stress. För mig innebär detta nämligen att jag varit utan inkomst i snart tre månader (hade för kort anställningstid för att tillgodoräknats sjukpenning) och att jag troligtvis är utan jobb efter december. Till detta hör att jag stod utan inkomst en mycket lång tid innan det pga de prövande behandlingarna och en trasig hälsa. Att nu söka jobb när man ligger med influensaliknande symptom är inte det allra enklaste heller. Det innebär också att vi går back ekonomiskt samt att inte en enda krona sparas till adoptionen. Detta medför att adoption förs längre och längre fram i tiden. Kombinationen av dessa faktorer blir bara för mycket. Jag blir så ledsen. Rädd för att adoptionen ska äventyras, och rädd för att inte hitta ett jobb. Rädd för att läkarna ska fortsätta rota i källan till mina smärtor och att en diagnos ska sättas trots att jag gjort klart för alla jag mött att jag inte vill rota i det innan jag fått hem mina barn via adoption. Jag blir också så obeskrivligt ledsen av att tiden går och vår adoption ändå inte kommer närmre pga ekonomiska skäl. Jag längtar så obeskrivligt mycket.... Nu i juletid blir det som vanligt närmare olidligt.
Nu till julen blir ekonomin allt mer påtagligt tärande. I år kommer vi inte ens köpa julklappar.
Samtidigt har jag som ni vet en cancersjuk moster med nya tumörer som ploppar upp och en nära vän som behöver stöd i sin separation från sin sambo och fadern till deras två barn. Mamma är sönderstressad och min makes farbror är döende.
Jag har varit väldigt ledsen på senaste tiden och jag vet att det främst beror på att kroppen är så enormt utmattad. Det blir så när den tampas med infektion efter infektion. Men det gör ju inte saken lättare. Ledsen är jag ju ändå- trots att detta skulle vara en lyckans och glädjens tid- tiden då vi äntligen flyttat till hus och blivit officiellt godkända för adoption... Trist att livet ska vara så svårt.
Jag är i alla fall lycklig över att bo där jag bor just nu. Glad för att se träd och ängar utanför fönstret. Glad för att kunna hänga upp kransar på ytterdörrarna och klä verandan med ljusslingor och granris. Man får de ljusglimtar där de finns och ta vara på glädjen man faktiskt känner.
Jag ska skriva oftare nu.
tisdag 7 april 2015
Blodförlust och akut skrapning- Missfall nr5
En snabb uppdatering för att visa att jag lever. Stavfel eller virriga meningar kan dock dyka upp överallt för min hjärna fungerar inte som den ska. Maken fick till och med skriva in lösenordet till mig eftersom jag är så svag.
För att göra en lång historia kort- det blev en akut skrapning igår eftersom jag blödde så otrooooooligt mycket och snabbt. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv.
Missfallet som började på påskdagskvällen eskalerade snabbt i blödningsgrad och smärtgrad och jag fick byta bindor ofta. Under natten började det gå allt snabbare och jag fick gardera upp med flera lager bindor, vikta handdukar och snabba byten. Några timmars sömn fick jag säkert, men den extrema smärtan och blodet som rann över gjorde sömnmöjligheten ytterst begränsad. Vid frukosttid insåg jag snabbt att jag blödde mer och mer, snabbare och snabbare och att jag började försvinna in i ett slags mörkt töcken. Syn, hörsel, färg i ansiktet som försvann, yrsel. Ja ni fattar. Dags att åka till akuta kvinnomottagningen. Framme vid lunch. Höll på att svimma flera gånger i bilen, och på färden dit som tog 40 min hade jag blött igenom 4 maxibindor, trosor och en handduk som var vikt i 8 lager. Mums...
Vi blev hela tiden bra bemötta och trots lång väntan så fanns alltid hjälp till hands. Ett ultraljud visade på någon slags graviditetsrest (ej normal för att vara i v.5+4) som ännu inte kommit ut, och efter lite bedömning om blödningsläget så kom vi fram till att skrapning egentligen var det enda möjliga alternativet med tanke på hur illa medtagen jag blev av de starka blödningarna. Tur var det, för timmarna som följde kom det ut så mycket blod att jag började bli nervös för att behöva blodtransfusion.
På sjukhuset finns bindor som är stora som blöjor. Vuxenblöjor. De bör man kunna ha en lång lång tid utan att behöva byta. Men var tjugonde minut var jag tvungen att ta mig till toaletten för då hade blöjan fyllts nästan helt av blod och klumpar stora som knytnävar (eller ibland halva knytnävar) med koagulerat blod. Det var extremt. Rena blodbadet. Ibland hamnade allt på golv och toalett eftersom det bara rann ur mig, och då blev det extrajobb som jag egentligen inte orkade. På slutet var jag så matt att jag knappt orkade byta längre, så väntan på operation kändes lång.
Klockan 20 sövdes jag ner och skrapningen genomfördes. Tjugo minuter senare vaknade jag upp och fick ligga på intensivvårdsavdelningen eftersom postop var stängd. Jag var lugn hela tiden, förutom när jag fick den lugnande medicinen precis innan narkos. Samma sak hände förra gången jag skrapades- då jag var superlugn hela tiden men började gråta så fort medicinen kom in i blodet. Vet inte hur mycket av mitt svammel som de kunde förstå men jag minns att jag pratade om vår långa resa och om adoption. Under narkosen drömde jag om adoption och om narkosläkaren- vilket jag också svamlade fram, på bedövad tunga, direkt när jag vaknade. Jag sov på sjukhuset och på morgonen togs lite prover innan jag fick åka hem med taxi.
Nu är jag hemma igen, och jag slapp blodtransfusion. Mitt HB ligger vanligtvis väldigt högt, stadigt över 140. Igår när vi kom in och jag redan hade blött mycket så låg det på 132. På kvällen, efter blodbadet hade fortsatt hade det sjunkit till 116. Ganska mycket som hänt alltså. Jag var redan innan väldigt anemisk (järnbrist) men de ville inte hjälpa mig med det akut utan jag måste uppsöka VC. Kan dock tänka mig att jag har ett järnvärde närmare 0 nu.
Hur jag mår just nu får jag sammanfatta ytterst kort. Mentalt stark men fysiskt sett otroligt illa medtagen. Riktigt läskigt faktiskt. Ser knappt vad jag skriver, kan inte lyfta mina svaga och skakande armar, grötigt huvud med svårigheter att koppla samman information och tal, allt är mörkare och suddigare (synmässigt), dunderhuvudvärk och starka smärtor i livmodern. Det kommer ta ett par veckor att återhämta sig sa läkaren och jag ska ta alvedon+ipren var sjätte timma för att hålla smärtan nere. Nu behöver kroppen tid att återhämta sig och skapa nytt blod. Att laga sig. Sömntabletter har jag fått för att kunna sova de närmsta dagarna.
Jag har fortfarande inte gråtit. Inte mer än vid narkosen, vilket inte räknas tycker jag. Och jag har haft bra bemötande hela dessa två dagarna på sjukhuset. Vad mer kan man begära i en sån här situation?
För att göra en lång historia kort- det blev en akut skrapning igår eftersom jag blödde så otrooooooligt mycket och snabbt. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv.
Missfallet som började på påskdagskvällen eskalerade snabbt i blödningsgrad och smärtgrad och jag fick byta bindor ofta. Under natten började det gå allt snabbare och jag fick gardera upp med flera lager bindor, vikta handdukar och snabba byten. Några timmars sömn fick jag säkert, men den extrema smärtan och blodet som rann över gjorde sömnmöjligheten ytterst begränsad. Vid frukosttid insåg jag snabbt att jag blödde mer och mer, snabbare och snabbare och att jag började försvinna in i ett slags mörkt töcken. Syn, hörsel, färg i ansiktet som försvann, yrsel. Ja ni fattar. Dags att åka till akuta kvinnomottagningen. Framme vid lunch. Höll på att svimma flera gånger i bilen, och på färden dit som tog 40 min hade jag blött igenom 4 maxibindor, trosor och en handduk som var vikt i 8 lager. Mums...
Vi blev hela tiden bra bemötta och trots lång väntan så fanns alltid hjälp till hands. Ett ultraljud visade på någon slags graviditetsrest (ej normal för att vara i v.5+4) som ännu inte kommit ut, och efter lite bedömning om blödningsläget så kom vi fram till att skrapning egentligen var det enda möjliga alternativet med tanke på hur illa medtagen jag blev av de starka blödningarna. Tur var det, för timmarna som följde kom det ut så mycket blod att jag började bli nervös för att behöva blodtransfusion.
På sjukhuset finns bindor som är stora som blöjor. Vuxenblöjor. De bör man kunna ha en lång lång tid utan att behöva byta. Men var tjugonde minut var jag tvungen att ta mig till toaletten för då hade blöjan fyllts nästan helt av blod och klumpar stora som knytnävar (eller ibland halva knytnävar) med koagulerat blod. Det var extremt. Rena blodbadet. Ibland hamnade allt på golv och toalett eftersom det bara rann ur mig, och då blev det extrajobb som jag egentligen inte orkade. På slutet var jag så matt att jag knappt orkade byta längre, så väntan på operation kändes lång.
Klockan 20 sövdes jag ner och skrapningen genomfördes. Tjugo minuter senare vaknade jag upp och fick ligga på intensivvårdsavdelningen eftersom postop var stängd. Jag var lugn hela tiden, förutom när jag fick den lugnande medicinen precis innan narkos. Samma sak hände förra gången jag skrapades- då jag var superlugn hela tiden men började gråta så fort medicinen kom in i blodet. Vet inte hur mycket av mitt svammel som de kunde förstå men jag minns att jag pratade om vår långa resa och om adoption. Under narkosen drömde jag om adoption och om narkosläkaren- vilket jag också svamlade fram, på bedövad tunga, direkt när jag vaknade. Jag sov på sjukhuset och på morgonen togs lite prover innan jag fick åka hem med taxi.
Nu är jag hemma igen, och jag slapp blodtransfusion. Mitt HB ligger vanligtvis väldigt högt, stadigt över 140. Igår när vi kom in och jag redan hade blött mycket så låg det på 132. På kvällen, efter blodbadet hade fortsatt hade det sjunkit till 116. Ganska mycket som hänt alltså. Jag var redan innan väldigt anemisk (järnbrist) men de ville inte hjälpa mig med det akut utan jag måste uppsöka VC. Kan dock tänka mig att jag har ett järnvärde närmare 0 nu.
Hur jag mår just nu får jag sammanfatta ytterst kort. Mentalt stark men fysiskt sett otroligt illa medtagen. Riktigt läskigt faktiskt. Ser knappt vad jag skriver, kan inte lyfta mina svaga och skakande armar, grötigt huvud med svårigheter att koppla samman information och tal, allt är mörkare och suddigare (synmässigt), dunderhuvudvärk och starka smärtor i livmodern. Det kommer ta ett par veckor att återhämta sig sa läkaren och jag ska ta alvedon+ipren var sjätte timma för att hålla smärtan nere. Nu behöver kroppen tid att återhämta sig och skapa nytt blod. Att laga sig. Sömntabletter har jag fått för att kunna sova de närmsta dagarna.
Jag har fortfarande inte gråtit. Inte mer än vid narkosen, vilket inte räknas tycker jag. Och jag har haft bra bemötande hela dessa två dagarna på sjukhuset. Vad mer kan man begära i en sån här situation?
torsdag 26 mars 2015
Sådär äckligt positiv?
Mental träning. Positiv psykologi. Tänka positiva tankar? KBT? Minska sin oro? Mental närvaro?
Som en i viss bemärkelse sann pessimist (Nej... är jag verkligen det? Är jag inte orättvis mot mig själv som ger mig en stämpel som pessimist? Jag är faktiskt väldigt positiv på många sätt- men det finns mycket oro i min hjärna. En hjärna som letar efter problem som måste lösas- som ett beroende.) så finns det mycket mental träning som jag skulle må bättre av. Kärt barn har många namn och man kan ge sig på många olika metoder och teorier. Det är verkligen en helt gigantisk värld. Men finns det må hända en gemensam nämnare? En ganska självklar gemensam nämnare? Vad tror ni?
Det tror jag! Jag tror att en gemensam nämnare som binder ihop dessa teorier och metoder är att vi alla har en inneboende potential att förändra delar av våra tankemönster på ett sätt som passar oss bättre och får oss att mentalt sätt må mycket bättre. Att det är en process som kräver arbete och engagemang, men som faktiskt är möjligt. Alla måste hitta sin grej- det som passar in i just denne individs vardag- men det är nog också viktigt att inte ge upp när det blir svårt och obekvämt. För obekvämt blir det. Och svårt. Jobbigt. Påfrestande. Läskigt. Konstigt att behöva ifrågasätta sin egen existens och sättet man hanterar sig själv och situationer man möter. Det behövs kontinuerlig träning och stark medvetenhet i hur man beter sig och reagerar för att kunna göra några förändringar.
Jag kommer nog aldrig bli sådär äckligt positiv. Sådär kläm-check och relativt obehindrad och omärkt av livets svårigheter. Men mer positiv än vad jag är nu- DET kan jag faktiskt lyckas med Mindre orolig i mina instinktiva reaktioner. Min redan påbörjade mentala träning med affimationer (positiva påståenden som jag kopplar till mentala bilder) har redan gjort väldigt mycket- men jag känner att jag kan göra mer än så.
Jag tog med mig bibliotekskortet upp på stan och lånade lite allt möjligt. Fullt av motsägelser, men ändå finns den där gemensamma nämnaren som binder ihop hopakoket av böcker och skivor. Mest av allt ser jag fram emot boken " Vad optimister vet- och du kan lära dig". Redan i prologen har jag insett att jag är elak mot mig själv som kallar mig pessimist. Att allt jag gör genom att ge mig själv en sån stämpel är att mata på min negativa självbild och få pessimismen att frodas. Hur sunt är det egentligen?
I samma stund som jag lånade böckerna så återlämnade jag också de tre böckerna jag hade hemma om missfall. Lite symboliskt sådär.Ut med det gamla, och in med det nya..
Min man har nu gått på KBT i några månader. Det har lett till väldigt mycket öppenhet och gemensamt arbete med tankesätt och beteendemönster. Det pratas ju naturligtvis mycket om mig på hans sessioner och det innebär också att arbetet är stort för oss båda. Det är obekvämt, läskigt och jobbigt när jag tar saker som kritik. För instinktivt gör jag det. Men det är också så lärorikt, utvecklande och nyttigt. Sååå nyttigt. Jag har aldrig ansett att mannen och jag inte kan vara öppna mot varandra. Men efter KBT:n så har vi båda gjort helomvändningar och vår öppenhet i kommunikationen är bättre än någonsin. Vi har ett bättre system kan man säga, och mannen vågar i högre grad visa sina svagheter. Även när det potentiellt sett kan såra mig. Vår övergång till ny kost och regelbunden träning blev en slags förlängningsarm av våra försök att utvecklas till mer hälsosamma individer på ett såväl mentalt som fysiskt plan. Och hittills gott folk så är jag förvånad över vilken skillnad jag märkt.
Jag skulle aldrig sälla mig till skaran som tror att positivt tänkande kan vara avgörande för om man blir gravid eller inte. Om man får drömjobbet eller inte, eller kan tänka sig till en vinstlott på triss. Nej, det är absolut inte det jag menar, och jag skulle för övrigt kunna ge en rak höger till alla som säger att man kommer bli gravid om man bara slutar tänka och oroa sig- eller helt enkelt bara "börjar tänka positivt". (IDIOT-kommentarer.) Men för sin egen hälsas skull så finns det kanske saker som man ändå kan göra för sin egen skull. För att må lite bättre. Här och nu. Även om man är mitt i behandling eller mitt i den där förgörande längtan. Kanske är det just då som man bör ge sig själv den värdefulla gåvan att försöka må bättre? För det är faktiskt en gåva. En gåva som kanske är jobbig att ge sig själv, men som är en present till alla nya hjärnceller som vill bildas varje dag. En present till "minnesbanken" där vi lagrar erfarenheter och hämtar information inför alla nya/bekanta situationer och intryck vi utsätts för. En present som fyller minnesbanken av positiva minnen att hämta information ifrån- istället för de negativa. En present till hjärnan- och till dig.
Jag ska försöka. Med målet att må bättre. Inte att bli äckligt positiv. Och vem vet?! Kanske så kommer min mentalitet att vara något förändrad om ett år eller två?! Den enda som kan påverka det är JAG!
Som en i viss bemärkelse sann pessimist (Nej... är jag verkligen det? Är jag inte orättvis mot mig själv som ger mig en stämpel som pessimist? Jag är faktiskt väldigt positiv på många sätt- men det finns mycket oro i min hjärna. En hjärna som letar efter problem som måste lösas- som ett beroende.) så finns det mycket mental träning som jag skulle må bättre av. Kärt barn har många namn och man kan ge sig på många olika metoder och teorier. Det är verkligen en helt gigantisk värld. Men finns det må hända en gemensam nämnare? En ganska självklar gemensam nämnare? Vad tror ni?
Det tror jag! Jag tror att en gemensam nämnare som binder ihop dessa teorier och metoder är att vi alla har en inneboende potential att förändra delar av våra tankemönster på ett sätt som passar oss bättre och får oss att mentalt sätt må mycket bättre. Att det är en process som kräver arbete och engagemang, men som faktiskt är möjligt. Alla måste hitta sin grej- det som passar in i just denne individs vardag- men det är nog också viktigt att inte ge upp när det blir svårt och obekvämt. För obekvämt blir det. Och svårt. Jobbigt. Påfrestande. Läskigt. Konstigt att behöva ifrågasätta sin egen existens och sättet man hanterar sig själv och situationer man möter. Det behövs kontinuerlig träning och stark medvetenhet i hur man beter sig och reagerar för att kunna göra några förändringar.
Jag tog med mig bibliotekskortet upp på stan och lånade lite allt möjligt. Fullt av motsägelser, men ändå finns den där gemensamma nämnaren som binder ihop hopakoket av böcker och skivor. Mest av allt ser jag fram emot boken " Vad optimister vet- och du kan lära dig". Redan i prologen har jag insett att jag är elak mot mig själv som kallar mig pessimist. Att allt jag gör genom att ge mig själv en sån stämpel är att mata på min negativa självbild och få pessimismen att frodas. Hur sunt är det egentligen?
I samma stund som jag lånade böckerna så återlämnade jag också de tre böckerna jag hade hemma om missfall. Lite symboliskt sådär.
Min man har nu gått på KBT i några månader. Det har lett till väldigt mycket öppenhet och gemensamt arbete med tankesätt och beteendemönster. Det pratas ju naturligtvis mycket om mig på hans sessioner och det innebär också att arbetet är stort för oss båda. Det är obekvämt, läskigt och jobbigt när jag tar saker som kritik. För instinktivt gör jag det. Men det är också så lärorikt, utvecklande och nyttigt. Sååå nyttigt. Jag har aldrig ansett att mannen och jag inte kan vara öppna mot varandra. Men efter KBT:n så har vi båda gjort helomvändningar och vår öppenhet i kommunikationen är bättre än någonsin. Vi har ett bättre system kan man säga, och mannen vågar i högre grad visa sina svagheter. Även när det potentiellt sett kan såra mig. Vår övergång till ny kost och regelbunden träning blev en slags förlängningsarm av våra försök att utvecklas till mer hälsosamma individer på ett såväl mentalt som fysiskt plan. Och hittills gott folk så är jag förvånad över vilken skillnad jag märkt.
Jag skulle aldrig sälla mig till skaran som tror att positivt tänkande kan vara avgörande för om man blir gravid eller inte. Om man får drömjobbet eller inte, eller kan tänka sig till en vinstlott på triss. Nej, det är absolut inte det jag menar, och jag skulle för övrigt kunna ge en rak höger till alla som säger att man kommer bli gravid om man bara slutar tänka och oroa sig- eller helt enkelt bara "börjar tänka positivt". (IDIOT-kommentarer.) Men för sin egen hälsas skull så finns det kanske saker som man ändå kan göra för sin egen skull. För att må lite bättre. Här och nu. Även om man är mitt i behandling eller mitt i den där förgörande längtan. Kanske är det just då som man bör ge sig själv den värdefulla gåvan att försöka må bättre? För det är faktiskt en gåva. En gåva som kanske är jobbig att ge sig själv, men som är en present till alla nya hjärnceller som vill bildas varje dag. En present till "minnesbanken" där vi lagrar erfarenheter och hämtar information inför alla nya/bekanta situationer och intryck vi utsätts för. En present som fyller minnesbanken av positiva minnen att hämta information ifrån- istället för de negativa. En present till hjärnan- och till dig.
Jag ska försöka. Med målet att må bättre. Inte att bli äckligt positiv. Och vem vet?! Kanske så kommer min mentalitet att vara något förändrad om ett år eller två?! Den enda som kan påverka det är JAG!
tisdag 24 mars 2015
Intralipiderna..
..ger mig ibland en så himla obehaglig känsla i kroppen. Hjärtklappning, illamående, panikkänsla och kraftig yrsel. Någon som känner igen sig? Droppet är en fettblandning innehållande bla ägg och soja som huvudingredienser. Biverkningar är ovanliga, men jag får en del av dem. Just hjärtklappning och den oroliga känslan i kroppen finns dock inte listad på FASS.
Jag kämpar på med känslor och kropp. Känslorna virvlar omkring och kroppen påverkas enormt av alla hormoner och den ökade sömnlösheten. Jag är dödstrött och svag i kroppen hela tiden. Snittar återigen på 4 svettiga timmar per natt nu, och ibland en kort tupplur mitt på dagen. Det är alldeles för lite!!! Tvingade mig ut på promenad i solen idag men orkade bara halva vanliga sträckan- så då fick jag utrymme för lite meditation med solstrålar riktade mot ansiktet. Inte helt fel det heller, men jag vill ha lite mer ork.
Saken är ju den att jag fått mersmak på energi. Från att ha mått så dåligt i så lång tid till att plötsligt ha känt hur livet vände och min ork började återkomma så hann jag få ordentlig mersmak. Jag orkade träna 4ggr per vecka och hade extremt mycket mer energi och glädje i livet än på år. Jag förstår ju givetvis att det vore konstigt om jag inte påverkades alls av hormonerna och medicinerna jag petar i mig, men visst känns det lite bittert. Lite bittert att jag påverkas så mycket. Jag längtar ju liksom efter energin eftersom jag allra främst mentalt mådde så mycket bättre under de veckorna. Samtidigt ger det en liten gnutta självbekräftelse eller förståelse för min ständiga kamp att få må bra. Såhär hormonstinn som man är så kastas man ju in i en helt ny fysisk värld som man inte kan påverka. Inte konstigt att jag mått så fysiskt och psykiskt dåligt under de senaste åren när jag nästan konstant varit mitt i (eller i återhämtning efter) hormonstimuleringar. You go girl!
Jag testade att cykla till gymmet i söndags. Det blev ett ytterst kort pass bland maskinerna. Orken finns liksom inte, och jag vågar inte ta ut mig för mycket heller. Lyssnar på kroppen. Promenad idag som sagt. Det blir lite instabilt och ojämt med träning men det är väl så det får vara ett tag nu. Jag är ju trots allt gravid nu, och hoppas att det blir långvarigt!
(RD 7)
Jag kämpar på med känslor och kropp. Känslorna virvlar omkring och kroppen påverkas enormt av alla hormoner och den ökade sömnlösheten. Jag är dödstrött och svag i kroppen hela tiden. Snittar återigen på 4 svettiga timmar per natt nu, och ibland en kort tupplur mitt på dagen. Det är alldeles för lite!!! Tvingade mig ut på promenad i solen idag men orkade bara halva vanliga sträckan- så då fick jag utrymme för lite meditation med solstrålar riktade mot ansiktet. Inte helt fel det heller, men jag vill ha lite mer ork.
Saken är ju den att jag fått mersmak på energi. Från att ha mått så dåligt i så lång tid till att plötsligt ha känt hur livet vände och min ork började återkomma så hann jag få ordentlig mersmak. Jag orkade träna 4ggr per vecka och hade extremt mycket mer energi och glädje i livet än på år. Jag förstår ju givetvis att det vore konstigt om jag inte påverkades alls av hormonerna och medicinerna jag petar i mig, men visst känns det lite bittert. Lite bittert att jag påverkas så mycket. Jag längtar ju liksom efter energin eftersom jag allra främst mentalt mådde så mycket bättre under de veckorna. Samtidigt ger det en liten gnutta självbekräftelse eller förståelse för min ständiga kamp att få må bra. Såhär hormonstinn som man är så kastas man ju in i en helt ny fysisk värld som man inte kan påverka. Inte konstigt att jag mått så fysiskt och psykiskt dåligt under de senaste åren när jag nästan konstant varit mitt i (eller i återhämtning efter) hormonstimuleringar. You go girl!
Jag testade att cykla till gymmet i söndags. Det blev ett ytterst kort pass bland maskinerna. Orken finns liksom inte, och jag vågar inte ta ut mig för mycket heller. Lyssnar på kroppen. Promenad idag som sagt. Det blir lite instabilt och ojämt med träning men det är väl så det får vara ett tag nu. Jag är ju trots allt gravid nu, och hoppas att det blir långvarigt!
(RD 7)
torsdag 2 januari 2014
Del 3- Chocken.. När man inte trodde att det kunde bli värre
Jag trodde att vi hade nått toppen av elände efter den där blodiga julen- men där hade jag fel. För veckan som följde blev tortyr på en nivå som jag inte tycker att någon förtjänar. Allt var inte över ännu.
Inlägget blir långt, men jag rekommenderar att ni läser hela, för det finns saker jag ännu inte berättat..
De första dagarna efter jul handlade om ren och skär överlevnad. Vi försökte desperat att distrahera oss genom shopping på rean, och genom att se på film. Inom mig gnagde ständigt känslan av att något inte stod rätt till. Jag hade aldrig sett hinnsäcken komma ut bland alla klumpar och det har jag alltid gjort tidigare. Dessutom blödde jag ganska lite varje dag och fortsatte känna mig gravid. Illamåendet blev dagligen värre och brösten började förändras.
Varje dag tog jag nya graviditetstest. De första två var till synes något svagare, men bara marginellt, och teststrecket dök alltid upp innan kontrollstrecket. Tredje dagen efter blödningen var strecket återigen mycket starkare än kontrollstrecket och förvirringen var total. Att ta in missfallet var därför ytterst svårt, men jag visste dock sedan tidigare att både symptomen och de positiva testen skulle kunna dröja kvar i veckor...
Den 27:e december kom äntligen den första dagen emellan högtiderna då gynmottagningen hade sin akutmottagning öppen. Jag ringde direkt på morgonen och berättade att jag störtblödit och fått missfall, men att jag trodde att allt inte kommit ut än och helt enkelt måste se svart på vitt att livmodern var tom för att förstå att jag förlorat graviditeten. Tack vare att jag haft två missfall tidigare och har den övriga ivf-historien bakom mig så fick jag en tid hos en av läkarna några timmar senare. Faktum är att det faktiskt var en av mina ivf-läkare, och även om hon inte är min favorit så grät jag av lycka när hon ringt upp och gett mig en tid eftersom hon verkligen förstod hur oroliga vi var.
Även om man vet innerst inne att man haft missfall är det otroligt svårt att se den tomma livmodern på VUL. Så det var på skakiga ben vi gick dit och jag var så nervös att jag höll på att kräkas. Det finns ju alltid en liten strimma hopp, oavsett hur ologiskt det må vara under omständigheterna. Vi blev väl omhändertagna och invisade till undersökningsrummet. Jag berättade att jag blödde lite smått fortfarande med inte så att det droppade. Fick hoppa upp i gynstolen direkt och efter att ha kollat lite snabbt i slidan satte hon in ultraljudsstaven och sa att hon först skulle kolla lite själv och sedan berätta vad hon såg.
Jag såg direkt att något inte såg ut som vanligt. Där fanns något... Mycket riktigt säger läkaren att graviditeten ännu är kvar och pekade på en liten hinnsäck och gulekropp på 6-6.5mm. Men? Va? Hade jag alltså rätt i att allt inte var ute ännu? Jag hade nästan börjat tro att jag hade inbillat mig. Men, ännu var jag alltså fortfarande gravid...(!) Hur var det möjligt?
Läkaren sa att det såklart var kritiskt att jag blödde och kunde också se att hinnsäcken låg ovanligt lågt placerad i livmodern. Den låga placeringen innebar ökad risk för missfall, men behövde inte betyda att det var kört. Allt hon egentligen kunde säga var alltså att det såg normalt ut för v.5+2, men att det var omöjligt att säga om blödningen var starten på ett missfall. (Den blödning som hade forsat i timmar och innehållit både slemhinna och klumpar). Det var alltså bara att avvakta och bokas in på en ny tid veckan därpå då jag skulle vara i 6+1. Då skulle vi kunna få ett mer säkert besked på om det var missfall, MA eller om det (mot förmodan) skulle finnas ett foster där inne.
Chocken var total. Men samtidigt hade jag ju anat det eftersom jag inte sett någon hinnsäck komma ut.
Veckan som följde var enbart tortyr på hög nivå. En vecka jag önskar jag hade sluppit när livet redan var så tufft för oss. Hade det inte hänt nog? Jag lyckades inte fungera som människa. Min man hade gett upp hoppet redan vid den första blödningen, men själv lyckades jag inte styra tankarna till att ställa in mig på att det var kört. Hoppet smög sig på mig som en listig listen iller och förlamade mig på alla sätt och vis. Varje vaken minut tänkte jag på hur det skulle gå. Oroade mig, grät, hoppades och sörjde. Jag var nära upplösningstillstånd..
Varje dag blödde jag, men symptomen för graviditet stannade kvar. Jag var yr, hade växtvärk i livmodern, foglossning, och var illamående. Och testen blev inte svagare. Fanns det en chans?
Den 30e mådde jag riktigt dåligt och var påväg att både svimma och spy i biblioteket där jag satt med uppsatsgruppen och pluggade. Den kvällen kunde jag knappt stå på benen. Jag började ana oråd, men tänkte att det kunde vara positivt också.. Det var det inte!
På nyårsafton började nämligen blodet forsa igen. Och detta var den värsta störtflod jag varit med om i hela mitt liv! Det var som om någon suttit på en kran där inne, och det kom så mycket att jag blev rädd. Vi hade precis bokat dyra tågbiljetter till stället där vi skulle fira nyår, men istället fick vi bege oss till sjukhusets avdelning för kvinnosjukdomar som var den enda öppna avdelningen under helgen. Vi åkte dit för att de skulle ta emot oss, även fast de vanligtvis inte gör det när man blöder under en graviditet. De tar bara ytterst akuta fall säger de. Hur som helt blev vi mottagna ganska snabbt och fick träffa en läkare inom 30 minuter. Vid den tiden blödde jag så kraftigt att det forsade ner för benen så fort jag drog ner trosorna, och jag kunde nätt och jämt ta mig mellan omklädningshytten och britsen innan benen var rödrandiga.
Ultraljudet visade att hinnsäcken och gulkroppen fortfarande var kvar, och hinnsäcken hade nu växt till drygt 13mm. Allt såg alltså normalt ut, men med tanke på blödningen så var det fortfarande omöjligt att förutse utgången. Eftersom vi hade ultraljud inbokat två dagar senare var det alltså bara att avvakta tills dess för att se vad som hänt. Jag önskar att jag inte hade sett att hinnsäcken hade växt, för det gjorde dessa dagar otroligt svåra att hantera.
Den dagen, kvällen, natten, och dagen därpå blödde jag mer än vad jag trodde var fysiskt möjligt och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag skulle förblöda. Det kom hela tiden ut stora stora klumpar och en massa slem/ bitar av slemhinna. Men ingen hinnsäck... trodde jag i alla fall. På kvällarna hade jag knappt kraft att resa mig ur soffan för att gå till toaletten (vilket jag var tvungen att göra stup i kvarten). Blödningen ville helt enkelt inte försvinna, och inte heller de stora klumparna. Livmodern krampade och jag kände mig riktigt öm i hela underlivet och nederdelen av magen, men jag vågade inte ta citodon mot smärtan eftersom jag ännu inte visste om jag fortfarande var gravid. Smärtan är tyvärr kvar idag också.
Vill ni veta det sjukaste av allt? Trots niagrafalls-blödningen så kunde jag inte släppa hoppet och trodde faktiskt in i det sista att vi skulle se ett foster på dagens ultraljud. Sån "tur" hade vi tyvärr inte.
Tortyrveckan "slutade" alltså med att vi i morse fick se en tom livmoder. (Bortsett från stora ansamlingar av blod.) Hinnsäcken var borta och missfallet var alltså ett faktum.
Redan för en dryg vecka sedan började vi sörja vårt missfall. Ett missfall som uppenbarligen inte var ett riktigt missfall, utan bara starten på ett missfall som inte ville komma igång. Det riktiga missfallet skedde alltså på nyårsafton då jag var i 5+6 (v.6). Om livet hade varit lite snällare mot oss hade allt kommit ut på en gång- för att gå och vänta i mer än en vecka på blödningen och samtidigt hoppas på ett mirakel är bara rätt igenom grymt. Det är som att förlora "barnet" flera gånger om....
Nu vet vi i alla fall... Nu kan vi sörja. Sörja att vi varken får bli föräldrar i januari, juni eller augusti, och att jag ännu en gång måste radera BF-datumet i telefonen och kalendern. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av nu, och jag är genuint rädd för att jag aldrig kommer kunna föda ut ett levande barn...
Inlägget blir långt, men jag rekommenderar att ni läser hela, för det finns saker jag ännu inte berättat..
De första dagarna efter jul handlade om ren och skär överlevnad. Vi försökte desperat att distrahera oss genom shopping på rean, och genom att se på film. Inom mig gnagde ständigt känslan av att något inte stod rätt till. Jag hade aldrig sett hinnsäcken komma ut bland alla klumpar och det har jag alltid gjort tidigare. Dessutom blödde jag ganska lite varje dag och fortsatte känna mig gravid. Illamåendet blev dagligen värre och brösten började förändras.
Varje dag tog jag nya graviditetstest. De första två var till synes något svagare, men bara marginellt, och teststrecket dök alltid upp innan kontrollstrecket. Tredje dagen efter blödningen var strecket återigen mycket starkare än kontrollstrecket och förvirringen var total. Att ta in missfallet var därför ytterst svårt, men jag visste dock sedan tidigare att både symptomen och de positiva testen skulle kunna dröja kvar i veckor...
Den 27:e december kom äntligen den första dagen emellan högtiderna då gynmottagningen hade sin akutmottagning öppen. Jag ringde direkt på morgonen och berättade att jag störtblödit och fått missfall, men att jag trodde att allt inte kommit ut än och helt enkelt måste se svart på vitt att livmodern var tom för att förstå att jag förlorat graviditeten. Tack vare att jag haft två missfall tidigare och har den övriga ivf-historien bakom mig så fick jag en tid hos en av läkarna några timmar senare. Faktum är att det faktiskt var en av mina ivf-läkare, och även om hon inte är min favorit så grät jag av lycka när hon ringt upp och gett mig en tid eftersom hon verkligen förstod hur oroliga vi var.
Även om man vet innerst inne att man haft missfall är det otroligt svårt att se den tomma livmodern på VUL. Så det var på skakiga ben vi gick dit och jag var så nervös att jag höll på att kräkas. Det finns ju alltid en liten strimma hopp, oavsett hur ologiskt det må vara under omständigheterna. Vi blev väl omhändertagna och invisade till undersökningsrummet. Jag berättade att jag blödde lite smått fortfarande med inte så att det droppade. Fick hoppa upp i gynstolen direkt och efter att ha kollat lite snabbt i slidan satte hon in ultraljudsstaven och sa att hon först skulle kolla lite själv och sedan berätta vad hon såg.
Jag såg direkt att något inte såg ut som vanligt. Där fanns något... Mycket riktigt säger läkaren att graviditeten ännu är kvar och pekade på en liten hinnsäck och gulekropp på 6-6.5mm. Men? Va? Hade jag alltså rätt i att allt inte var ute ännu? Jag hade nästan börjat tro att jag hade inbillat mig. Men, ännu var jag alltså fortfarande gravid...(!) Hur var det möjligt?
Läkaren sa att det såklart var kritiskt att jag blödde och kunde också se att hinnsäcken låg ovanligt lågt placerad i livmodern. Den låga placeringen innebar ökad risk för missfall, men behövde inte betyda att det var kört. Allt hon egentligen kunde säga var alltså att det såg normalt ut för v.5+2, men att det var omöjligt att säga om blödningen var starten på ett missfall. (Den blödning som hade forsat i timmar och innehållit både slemhinna och klumpar). Det var alltså bara att avvakta och bokas in på en ny tid veckan därpå då jag skulle vara i 6+1. Då skulle vi kunna få ett mer säkert besked på om det var missfall, MA eller om det (mot förmodan) skulle finnas ett foster där inne.
Chocken var total. Men samtidigt hade jag ju anat det eftersom jag inte sett någon hinnsäck komma ut.
Veckan som följde var enbart tortyr på hög nivå. En vecka jag önskar jag hade sluppit när livet redan var så tufft för oss. Hade det inte hänt nog? Jag lyckades inte fungera som människa. Min man hade gett upp hoppet redan vid den första blödningen, men själv lyckades jag inte styra tankarna till att ställa in mig på att det var kört. Hoppet smög sig på mig som en listig listen iller och förlamade mig på alla sätt och vis. Varje vaken minut tänkte jag på hur det skulle gå. Oroade mig, grät, hoppades och sörjde. Jag var nära upplösningstillstånd..
Varje dag blödde jag, men symptomen för graviditet stannade kvar. Jag var yr, hade växtvärk i livmodern, foglossning, och var illamående. Och testen blev inte svagare. Fanns det en chans?
Den 30e mådde jag riktigt dåligt och var påväg att både svimma och spy i biblioteket där jag satt med uppsatsgruppen och pluggade. Den kvällen kunde jag knappt stå på benen. Jag började ana oråd, men tänkte att det kunde vara positivt också.. Det var det inte!
På nyårsafton började nämligen blodet forsa igen. Och detta var den värsta störtflod jag varit med om i hela mitt liv! Det var som om någon suttit på en kran där inne, och det kom så mycket att jag blev rädd. Vi hade precis bokat dyra tågbiljetter till stället där vi skulle fira nyår, men istället fick vi bege oss till sjukhusets avdelning för kvinnosjukdomar som var den enda öppna avdelningen under helgen. Vi åkte dit för att de skulle ta emot oss, även fast de vanligtvis inte gör det när man blöder under en graviditet. De tar bara ytterst akuta fall säger de. Hur som helt blev vi mottagna ganska snabbt och fick träffa en läkare inom 30 minuter. Vid den tiden blödde jag så kraftigt att det forsade ner för benen så fort jag drog ner trosorna, och jag kunde nätt och jämt ta mig mellan omklädningshytten och britsen innan benen var rödrandiga.
Ultraljudet visade att hinnsäcken och gulkroppen fortfarande var kvar, och hinnsäcken hade nu växt till drygt 13mm. Allt såg alltså normalt ut, men med tanke på blödningen så var det fortfarande omöjligt att förutse utgången. Eftersom vi hade ultraljud inbokat två dagar senare var det alltså bara att avvakta tills dess för att se vad som hänt. Jag önskar att jag inte hade sett att hinnsäcken hade växt, för det gjorde dessa dagar otroligt svåra att hantera.
Den dagen, kvällen, natten, och dagen därpå blödde jag mer än vad jag trodde var fysiskt möjligt och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag skulle förblöda. Det kom hela tiden ut stora stora klumpar och en massa slem/ bitar av slemhinna. Men ingen hinnsäck... trodde jag i alla fall. På kvällarna hade jag knappt kraft att resa mig ur soffan för att gå till toaletten (vilket jag var tvungen att göra stup i kvarten). Blödningen ville helt enkelt inte försvinna, och inte heller de stora klumparna. Livmodern krampade och jag kände mig riktigt öm i hela underlivet och nederdelen av magen, men jag vågade inte ta citodon mot smärtan eftersom jag ännu inte visste om jag fortfarande var gravid. Smärtan är tyvärr kvar idag också.
Vill ni veta det sjukaste av allt? Trots niagrafalls-blödningen så kunde jag inte släppa hoppet och trodde faktiskt in i det sista att vi skulle se ett foster på dagens ultraljud. Sån "tur" hade vi tyvärr inte.
Tortyrveckan "slutade" alltså med att vi i morse fick se en tom livmoder. (Bortsett från stora ansamlingar av blod.) Hinnsäcken var borta och missfallet var alltså ett faktum.
Redan för en dryg vecka sedan började vi sörja vårt missfall. Ett missfall som uppenbarligen inte var ett riktigt missfall, utan bara starten på ett missfall som inte ville komma igång. Det riktiga missfallet skedde alltså på nyårsafton då jag var i 5+6 (v.6). Om livet hade varit lite snällare mot oss hade allt kommit ut på en gång- för att gå och vänta i mer än en vecka på blödningen och samtidigt hoppas på ett mirakel är bara rätt igenom grymt. Det är som att förlora "barnet" flera gånger om....
Nu vet vi i alla fall... Nu kan vi sörja. Sörja att vi varken får bli föräldrar i januari, juni eller augusti, och att jag ännu en gång måste radera BF-datumet i telefonen och kalendern. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av nu, och jag är genuint rädd för att jag aldrig kommer kunna föda ut ett levande barn...
tisdag 5 november 2013
Hårda bud
Trots huvudvärk som hette duga fick jag palla mig iväg till mötet med uppsatsgruppen och det obligatoriska seminariet. Jösses vilket jobb vi har framför oss. Vår planerade arbetsbelastning de kommande 10 veckorna steg just med typ 500% efter diskussioner med vår handledare. Vår idé är bra, och metoden vi diskuterat fram i gruppen är också bra. Men antalet respondenter har ökat något alldeles vansinnigt och kraven på göra ett hästjobb redan innan nästa vecka var inte vad vi hade önskat eller väntat oss. Jag får ju panik... Idén är superrolig- men vi måste ju överleva arbetsbördan. Med all sorg och huvudvärk så blir jag rädd för hur det ska gå. Det här har jag bävat för. Och samtidigt ska jag klara av en ny FET... jösses
Ja, imorgon ska jag i alla fall till doktorn. Den doktor jag tydligen är listad hos men aldrig har fått träffa. Hoppas på att det går bra och att jag kan få en bra migränmedicin.
Åh nej, nu kommer en attack till, för nu börjar höger synfält bli vitt. Dags att stänga av datorn! fan också....
Ja, imorgon ska jag i alla fall till doktorn. Den doktor jag tydligen är listad hos men aldrig har fått träffa. Hoppas på att det går bra och att jag kan få en bra migränmedicin.
Åh nej, nu kommer en attack till, för nu börjar höger synfält bli vitt. Dags att stänga av datorn! fan också....
onsdag 8 augusti 2012
Om att förändra sitt liv
Igår pratade jag med kuratorn på fertilitetsenheten. Ett av samtalsämnena var min hälsa och sättet jag lever mitt liv. Jag uttryckte min frustration över de odiagnostiserade mag-problemen, och hon tyckte inte alls det är konstigt att jag i perioder har både migrän, ont i magen, illamående, yrsel, inflammationer i kroppen och trötthet eftersom jag går med ständig oro inom mig och för att jag har höga krav på mig själv. Dessa tankebanor och beteenden måste förändras för att jag ska må bättre. Jag vägrar att acceptera att alla mina problem med hälsan beror på mitt sätt att leva, men jag är medveten om att det måste vara en bidragande orsak...
Saken är den att man måste rannsaka sig själv och identifiera sina problematiska tankebanor innan man kan förändra dem.
Jag vet att skolan stressar mig mycket, men där har jag redan sänkt kraven på mig själv till att göra minimum och tycker att huvudsaken är att bli godkänd. Dock kanske jag ljuger lite för mig själv där, för när jag kämpat extra hårt i något ämne och bara blir godkänd så blir jag rätt besviken. Men i övrigt vet jag inte hur jag ska ändra på något för att slippa skolstressen faktiskt, vilket är fruktansvärt frustrerande. Jag känner mig ju aldrig ledig när jag pluggar eftersom det alltid finns något annat jag borde göra istället för att vara ledig, så det kommer att vara ett helt nytt liv när jag börjar jobba igen! Kanske blir det lättare då?!
Vad jag mer ställer krav på mig själv om måste jag fundera på. Identifiera, rannsaka och försöka förändra. En lång och svår process eftersom jag levt på ett visst sätt i hela mitt liv. Men någon typ av förändring skulle jag nog må bra av.
Idag vaknade jag med vansinnigt ont i magen, jag mår illa och känner mig febrig och har bultande huvudvärk. Den onda magen började igår kväll och har alltså hållit i sig hela natten med. Min deadline för uppsatserna till sommarkursen är på söndag och jag har inte ens kommit halvvägs, har kört fast och tiden rinner ifrån mig.. Känner mig så pressad. Tror inte jag kommer hinna :( suck... Idag klarar jag inte att plugga i alla fall :(
Saken är den att man måste rannsaka sig själv och identifiera sina problematiska tankebanor innan man kan förändra dem.
Jag vet att skolan stressar mig mycket, men där har jag redan sänkt kraven på mig själv till att göra minimum och tycker att huvudsaken är att bli godkänd. Dock kanske jag ljuger lite för mig själv där, för när jag kämpat extra hårt i något ämne och bara blir godkänd så blir jag rätt besviken. Men i övrigt vet jag inte hur jag ska ändra på något för att slippa skolstressen faktiskt, vilket är fruktansvärt frustrerande. Jag känner mig ju aldrig ledig när jag pluggar eftersom det alltid finns något annat jag borde göra istället för att vara ledig, så det kommer att vara ett helt nytt liv när jag börjar jobba igen! Kanske blir det lättare då?!
Vad jag mer ställer krav på mig själv om måste jag fundera på. Identifiera, rannsaka och försöka förändra. En lång och svår process eftersom jag levt på ett visst sätt i hela mitt liv. Men någon typ av förändring skulle jag nog må bra av.
Idag vaknade jag med vansinnigt ont i magen, jag mår illa och känner mig febrig och har bultande huvudvärk. Den onda magen började igår kväll och har alltså hållit i sig hela natten med. Min deadline för uppsatserna till sommarkursen är på söndag och jag har inte ens kommit halvvägs, har kört fast och tiden rinner ifrån mig.. Känner mig så pressad. Tror inte jag kommer hinna :( suck... Idag klarar jag inte att plugga i alla fall :(
onsdag 20 juni 2012
Tumör?
Idag var jag hos kuratorn som är kopplad till fertilitetskliniken. Vi pratade i 1h och 45 min (!) och hon verkar helt underbar!! Äntligen får man träffa någon som vet vad det handlar om, någon som har träffat par efter par som går igenom samma process som vi gör. Vi började med att tala om min smärta, att jag måste lära mig att leva med den eftersom den med största sannolikhet kommer att förbli kronisk.. Det är svårt att höra någon annan säga att jag måste leva med detta resten av livet eftersom jag så desperat vill hitta en lösning, men jag måste nog inse att efter så många år och så många undersökningar så kommer den inte försvinna. Sen pratade vi om min och sambons situation, om känslor omkring och livet i allmänhet. Samtalet flöt på och jag kände mig trygg och fri att bara låta samtalet sväva iväg åt alla möjliga håll. Jag kände mig lugn när jag gick därifrån. Framförallt eftersom hon gav mig ett journummer som jag skulle ringa i sommar om jag kände att allt brakade ihop, eller att något nytt hände. Sen erbjöd hon sig att undersöka hur det går för oss med tid till uppstartsmöte inför ICSI, och nästa vecka ska hon antingen ringa mig och berätta hur läget ser ut, eller så ska vi få en kallelse i brevlådan. Jag blev så lycklig att hon erbjöd sig att hjälpa oss... Tack för att jag får lite medgång...
Men vad är väl medgång när det finns motgångar?! Sambon kom hem på lunchen med ett oroligt uttryck och säger att jag inte ska oroa mig men att han troligen har en tumör bakom örat. En godartad knuta, men ändå en tumör. Han har länge gått med yrsel, lite huvudvärk, domningar och svaghet i ben och armar, men på vårdcentralen har de sagt att det troligen beror på stress och att han de avvaktar med neurologisk undersökning. Nu har det dock börjat ringa i hans ena öra, vilket tydligen är specifikt för denna tumör. Han ska ha ett samtal med läkare i slutet av juni (hans sista dag innan semestern) och troligen kommer en remiss skrivas till magnetröntgen trodde den andra läkaren han pratade med idag. Ja... vad säger man nu då. Inte det också... inte nog med att stackarn nyss fått veta att han nästan är steril, nu ska han också behöva oroa sig över att han har en tumör i huvudet. Nu behöver det ju givetvis inte vara det (vilket jag hoppas med hela mitt hjärta) men givetvis börjar man tänka och oroa sig. Nej, det här klarar inte min hjärna just nu. Den är överfull med saker att bearbeta. Finns det en avknapp som man kan trycka på så att det är slut med jobbiga överraskningar?
Men vad är väl medgång när det finns motgångar?! Sambon kom hem på lunchen med ett oroligt uttryck och säger att jag inte ska oroa mig men att han troligen har en tumör bakom örat. En godartad knuta, men ändå en tumör. Han har länge gått med yrsel, lite huvudvärk, domningar och svaghet i ben och armar, men på vårdcentralen har de sagt att det troligen beror på stress och att han de avvaktar med neurologisk undersökning. Nu har det dock börjat ringa i hans ena öra, vilket tydligen är specifikt för denna tumör. Han ska ha ett samtal med läkare i slutet av juni (hans sista dag innan semestern) och troligen kommer en remiss skrivas till magnetröntgen trodde den andra läkaren han pratade med idag. Ja... vad säger man nu då. Inte det också... inte nog med att stackarn nyss fått veta att han nästan är steril, nu ska han också behöva oroa sig över att han har en tumör i huvudet. Nu behöver det ju givetvis inte vara det (vilket jag hoppas med hela mitt hjärta) men givetvis börjar man tänka och oroa sig. Nej, det här klarar inte min hjärna just nu. Den är överfull med saker att bearbeta. Finns det en avknapp som man kan trycka på så att det är slut med jobbiga överraskningar?
torsdag 31 maj 2012
Inte vad jag väntat mig, ingen endo
Nu är operationen över och resultatet var inte vad jag hade väntat mig... Jag har INTE endometrios!! Kirurgen hittade inget konstigt och spolningen av äggledarna visade fri passage.
Allt känns overkligt, konstigt och förvånande.. Jag tyckte att jag hade så många tecken på endo så jag hade liksom kommit till freds med tanken att jag hade sjukdomen. Jag hade lånat så många böcker jag kunde om sjukdomen och läst så mycket jag kom över för att liksom vara förberedd på min diagnos, men det blev aldrig någon diagnos.. Samtidigt som jag är otroligt tacksam över att inte behöva lida av den sjukdomen i resten av mitt liv så känner jag mig frustrerad över att hamna på ruta ett igen- smärtor helt utan känd orsak.. Det kanske låter konstigt för er som läser det här, men när man gått med kraftiga smärtor i magen, med återkommande illamående, kräkningar, extrem trötthet, migränattacker och även massor av problem som kan relateras till menstruationen i drygt sex års tid utan att veta varför man blir så sjuk så är livet väldigt frustrerande.. Mitt nästa steg kommer alltså bli att starta en ny utredning på vårdcentralen, igen.. Behöver jag ens tillägga att det känns rätt hopplöst? Gastroskopi och laparoskopi och ultraljud utvändigt och invändigt (VUL) är gjorda, vad finns då kvar?!
MEN, egentligen är ju detta också ett fantastiskt besked!! Jag har inte endometrios, och fri passage i mina äggledare. Alltså är det alltså PCO:n/PCOS och de glesa menstruationerna som sätter käppar i hjulet från min sida gällande fertilitet. Jag var så himla rädd att det skulle vara så mycket ihopväxningar att det inte skulle finnas andra alternativ än provrörsbefruktning, men nu är det ju stor chans att enbart hjälp av hormoner kommer att hjälpa oss på vägen till ett barn. Åh, nu slog det mig att jag slipper försättas i ett medicinskt klimakterium vilket jag hade bävat för när jag trodde att jag hade endo. Enbart det gör att jag känner mig mycket lugnare inför framtiden.
Jag är fortfarande i lite av ett chocktillstånd efter operationen, och jag kommer att berätta mer framöver, men just nu ska jag vila och känna mig allmänt eländig och ynklig för att det gör så ont i magen och axlarna efter att de fyllt magen full med gas.
Allt känns overkligt, konstigt och förvånande.. Jag tyckte att jag hade så många tecken på endo så jag hade liksom kommit till freds med tanken att jag hade sjukdomen. Jag hade lånat så många böcker jag kunde om sjukdomen och läst så mycket jag kom över för att liksom vara förberedd på min diagnos, men det blev aldrig någon diagnos.. Samtidigt som jag är otroligt tacksam över att inte behöva lida av den sjukdomen i resten av mitt liv så känner jag mig frustrerad över att hamna på ruta ett igen- smärtor helt utan känd orsak.. Det kanske låter konstigt för er som läser det här, men när man gått med kraftiga smärtor i magen, med återkommande illamående, kräkningar, extrem trötthet, migränattacker och även massor av problem som kan relateras till menstruationen i drygt sex års tid utan att veta varför man blir så sjuk så är livet väldigt frustrerande.. Mitt nästa steg kommer alltså bli att starta en ny utredning på vårdcentralen, igen.. Behöver jag ens tillägga att det känns rätt hopplöst? Gastroskopi och laparoskopi och ultraljud utvändigt och invändigt (VUL) är gjorda, vad finns då kvar?!
MEN, egentligen är ju detta också ett fantastiskt besked!! Jag har inte endometrios, och fri passage i mina äggledare. Alltså är det alltså PCO:n/PCOS och de glesa menstruationerna som sätter käppar i hjulet från min sida gällande fertilitet. Jag var så himla rädd att det skulle vara så mycket ihopväxningar att det inte skulle finnas andra alternativ än provrörsbefruktning, men nu är det ju stor chans att enbart hjälp av hormoner kommer att hjälpa oss på vägen till ett barn. Åh, nu slog det mig att jag slipper försättas i ett medicinskt klimakterium vilket jag hade bävat för när jag trodde att jag hade endo. Enbart det gör att jag känner mig mycket lugnare inför framtiden.
Jag är fortfarande i lite av ett chocktillstånd efter operationen, och jag kommer att berätta mer framöver, men just nu ska jag vila och känna mig allmänt eländig och ynklig för att det gör så ont i magen och axlarna efter att de fyllt magen full med gas.
måndag 28 maj 2012
snart laparoskopi
Nu är det två dagar kvar till operationen... Ett tag trodde jag att det inte skulle bli någon operation eftersom mensen inte dök upp efter min kur med provera och jag var ett nervvrak hela förra veckan. Jag tog varma bad, åt rå ingefära, hade sex och gjorde allmänt allt jag kunde för att sätta igång kroppen. Hade väl aldrig trott att jag skulle gråta av lycka på toaletten bara av att se hur mensen dykt upp. Vanligtvis gråter jag av sorg varje gång den kommer.
Smärtan är olidlig, konstant, överdjälvlig... ett rent helvete om jag får uttrycka mig ärligt. Smärtorna i magen och illamåendet kommer och går, men värst är faktiskt den vansinniga värken i benen, bäckenet, äggstockarna och ilningarna i underlivet. Magen brukar alltid vara mest smärtsam så jag är förvånad över hur stark den här andra värken faktiskt har blivit. Jag har alltid onda ilningar ner i låren, över knäna i samband med mens, men alla smärtor är liksom ständigt ihållande nu. Har ont i alla leder i kroppen (som tummar, knän, axlar, knän) och är vansinnigt trött. Så trött att jag bara vill sova igen så snart jag vaknat. Spyr inte varje dag längre, men vissa dagar får jag inte behålla mycket mat i magen.Är så skönt att operationen snart blir gjord. Står inte ut..
Men jag är så nervös. Har ångest och otroligt mycket oro över vad de kommer att hitta på operationen.
Smärtan är olidlig, konstant, överdjälvlig... ett rent helvete om jag får uttrycka mig ärligt. Smärtorna i magen och illamåendet kommer och går, men värst är faktiskt den vansinniga värken i benen, bäckenet, äggstockarna och ilningarna i underlivet. Magen brukar alltid vara mest smärtsam så jag är förvånad över hur stark den här andra värken faktiskt har blivit. Jag har alltid onda ilningar ner i låren, över knäna i samband med mens, men alla smärtor är liksom ständigt ihållande nu. Har ont i alla leder i kroppen (som tummar, knän, axlar, knän) och är vansinnigt trött. Så trött att jag bara vill sova igen så snart jag vaknat. Spyr inte varje dag längre, men vissa dagar får jag inte behålla mycket mat i magen.Är så skönt att operationen snart blir gjord. Står inte ut..
Men jag är så nervös. Har ångest och otroligt mycket oro över vad de kommer att hitta på operationen.
tisdag 24 april 2012
Sammanbrott
Igår gick det bara inte att sova. Hade en mysig fika med en kompis på eftermiddagen och när jag kom hem så tänkte jag över vad hon hade sagt till mig. Det slog mig inte fören hon sa det rätt ut, att det krävs nog mycket bearbetning om jag nu efter operationen får veta att jag har en livslång smärtsam sjukdom som inte kan botas. Så långt hade jag liksom inte låtit mig själv gå i tankarna. Hittills har jag varit ganska positivt inställd till operationen och någonstans inom mig nästan önskat att de ska hitta härdar av endometrios. Men givetvis bara för att kunna ha en diagnos som skrivs in i journalen som jag alltid kan peka på som en orsak till all min smärta och varför jag mår dåligt så ofta. Då skulle jag inte behöva gå och tvivla, fundera och ta mediciner som egentligen inte botar mig. Då skulle jag VETA.
Men, igår kväll slog det mig liksom att en diagnos är allt utom bra nyheter. En diagnos skulle innebära att jag aldrig kommer kunna bli av med mina smärtor i magen och illamåendet (kanske vid klimakteriet bara) och jag kommer ALLTID att ha det såhär kämpigt med att balansera livet, med ständiga hälsoproblem- det är ingen lätt uppgift kan jag säga. Det kan innebära att jag har små chanser att kunna bli gravid, även med mediciners hjälp, och att provrörsbefruktning är vårt ända möjliga alternativ. Det är så många skrämmande tankar som flyger runt i mitt huvud nu... Jag är vansinnigt rädd!!
Men, igår kväll slog det mig liksom att en diagnos är allt utom bra nyheter. En diagnos skulle innebära att jag aldrig kommer kunna bli av med mina smärtor i magen och illamåendet (kanske vid klimakteriet bara) och jag kommer ALLTID att ha det såhär kämpigt med att balansera livet, med ständiga hälsoproblem- det är ingen lätt uppgift kan jag säga. Det kan innebära att jag har små chanser att kunna bli gravid, även med mediciners hjälp, och att provrörsbefruktning är vårt ända möjliga alternativ. Det är så många skrämmande tankar som flyger runt i mitt huvud nu... Jag är vansinnigt rädd!!
onsdag 18 april 2012
Migrän och osteopaten..
Min migrän har börjat igen. Tre dagar har det suttit i nu (mer eller mindre). Det är ca 4-5 veckor sedan min långvariga migrän slutade. Den tiden hade jag migrän varje dag i tre veckor (!). Jag var då alldeles uppgiven och begav mig till både läkare och gynekolog. De ordinerade mig att sluta med mina hormontabletter (suck) och fick en cortisonnässpray för att minska trycket över min panna. Samma vecka blev jag sjukskriven och bestämde mig för att testa något nytt för att avhjälpa problemet. Jag tog kontakt med en osteopat här i stan och inledde då en rad av behandlingar, jag har alltså gått till osteopaten en gång i veckan sedan dess. Min migrän har lyst med sin frånvaro sedan dess, tills nu...
Eftersom jag troligen hade ägglossning för några dagar sedan så kan det mycket väl vara hormoner som spökar i kroppen på mig. Jag har läst min "loggbok" från förra gången jag hade riktig ägglossning, och även den gången så kom huvudvärken och migränattackerna som ett brev på posten. Förra månaden hade jag helt andra symptom och hade troligen ingen riktig ägglossning vilket iofs är logiskt med tanke på att inga äggblåsor hade växt när vi kollade på ultraljud dag 13. Jag hoppas med hela mitt hjärta att det faktiskt var ägglossning.
Eftersom jag troligen hade ägglossning för några dagar sedan så kan det mycket väl vara hormoner som spökar i kroppen på mig. Jag har läst min "loggbok" från förra gången jag hade riktig ägglossning, och även den gången så kom huvudvärken och migränattackerna som ett brev på posten. Förra månaden hade jag helt andra symptom och hade troligen ingen riktig ägglossning vilket iofs är logiskt med tanke på att inga äggblåsor hade växt när vi kollade på ultraljud dag 13. Jag hoppas med hela mitt hjärta att det faktiskt var ägglossning.
tisdag 17 april 2012
Påsken och farmorns önskan om smått..
♦Nu är det påskdagen och jag och sambon har haft det fantastiskt mysigt med våra respektive familjer. Jag är glad över att både han och jag har fina relationer med både föräldrar och syskon, det är något man ska vara ytterst tacksam för. Det betyder mycket att kunna känna sig trygg och välkommen bland sambons familjemedlemmar, man kommer ju trots allt att vara en del av dem de nästkommande åren. ♦
♦Den klassiska önskan om smått dök också upp nu under påsken. Det var sambons farmor som längtade efter småttingar och hoppades att de skulle komma snart. "Jadå, det kommer ska du se" svarade jag. Om folk ändå visste att vi är så nära nu, så nära men ändå så långt borta.
♦Den klassiska önskan om smått dök också upp nu under påsken. Det var sambons farmor som längtade efter småttingar och hoppades att de skulle komma snart. "Jadå, det kommer ska du se" svarade jag. Om folk ändå visste att vi är så nära nu, så nära men ändå så långt borta.
♦ Tråkigt nog har jag lidit ganska mycket av mina smärtor i magen. Kramper och hugg i magen nästan konstant, både dag och natt.. Det är ibland svårt att dölja smärtan och att hålla humöret uppe. När det är som värst måste jag ligga ner och liksom kura ihop mig i fosterställning vid varje hugg, jag rycker till när huggen kommer även om jag står upp eller sitter, och det är ju inte helt osynligt. Folk som inte känner mig tror nog att jag har något konstigt tics.
Smärtan har varit väldigt intensiv och har pågått dagligen sedan en och en halv vecka innan mensen. Det är tragiskt nog snart 4 veckor sedan så jag är helt slut!! Illamående är jag också nästan hela dagarna och jag kräks ibland flera gånger om dagen. Hur som helst så är det jobbigt och påfrestande och det är svårt att orka med att vara social! Jag vet fortfarande inte vad som orsakar smärtan eller illamåendet. Efter ett visst antal år av kämpande med läkarbesök, undersökningar och oengegerade doktorer, så ger man slutligen upp. I alla fall ett tag för att få en paus. När man mår som sämst har man sedan ingen ork att ta tag i det, och när man för en gångs skull mår bra så har man ingen som helst lust att gå in i ytterligare en fysiskt och psykiskt påfrestande process med läkarbesök och nya undersökningar. Hjulet är dock i rullning as we speek och jag ska som sagt opereras för att undersöka endometrios. Jag väntar även på kallelse till fertilitetskliniken för en vidare utredning av infertiliteten. Jag gör även allt jag kan för att bli av med smärtan genom mina naturmedicinska behandlingar hos osteopaten.
Orsaken till mina smärtor just nu kan vara:
-Hormonbehandlingarna (provera 3 kurer och pergotime 2 kurer)
-Endometrios
-IBS och magkatarr
-Osteopatiska behandlingarna
-Stressrelaterat
(Jag har aldrig fått svar på var smärtorna kommer ifrån. En del läkare har sagt IBS och ibland magkatarr. Andra säger att det är stress. Det senaste tillskottet är gynekologen som spekulerade kring endometrios (men mer om det senare). Själv tror jag på en kombination av dem alla. Just denna omgång med smärtor så har jag mixtrat FÖR mycket med kroppen, framför allt genom hormonerna jag ätit under drygt tre månaders tid så jag är inte förvånad över att kroppen protesterar..Har jag nu endometrios så har inflammationerna i kroppen alltså blossat upp av hormontabletterna och inflammationerna orsakar i sin tur smärta.)
Hur som helst:
GLAD PÅSK
önskar jag er alla
Gynakuten
Efter enorma smärtor i nederdelen av magen och underlivet tillsammans med illamående och kräkningar i nästan två veckor i samband med mensen så begav jag mig till gynakuten. Jag fick göra en undersökning och berätta om mina symptom som tyder på att jag även lider av endometios. (Ytterligare en obotligt sjukdom som dessutom är ytterst smärtsam)
Jag fick en remiss på laparoskopi, alltså titthålsoperation, för att undersöka huruvida jag lider av sjukdomen eller inte. Inom 3 månader ska jag alltså opereras.
Jag fick en remiss på laparoskopi, alltså titthålsoperation, för att undersöka huruvida jag lider av sjukdomen eller inte. Inom 3 månader ska jag alltså opereras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)