Intralipiderna..

..ger mig ibland en så himla obehaglig känsla i kroppen. Hjärtklappning, illamående, panikkänsla och kraftig yrsel. Någon som känner igen sig? Droppet är en fettblandning innehållande bla ägg och soja som huvudingredienser. Biverkningar är ovanliga, men jag får en del av dem. Just hjärtklappning och den oroliga känslan i kroppen finns dock inte listad på FASS.

Jag kämpar på med känslor och kropp. Känslorna virvlar omkring och kroppen påverkas enormt av alla hormoner och den ökade sömnlösheten. Jag är dödstrött och svag i kroppen hela tiden. Snittar återigen på 4 svettiga timmar per natt nu, och ibland en kort tupplur mitt på dagen. Det är alldeles för lite!!! Tvingade mig ut på promenad i solen idag men orkade bara halva vanliga sträckan- så då fick jag utrymme för lite meditation med solstrålar riktade mot ansiktet. Inte helt fel det heller, men jag vill ha lite mer ork.

Saken är ju den att jag fått mersmak på energi. Från att ha mått så dåligt i så lång tid till att plötsligt ha känt hur livet vände och min ork började återkomma så hann jag få ordentlig mersmak. Jag orkade träna 4ggr per vecka och hade extremt mycket mer energi och glädje i livet än på år. Jag förstår ju givetvis att det vore konstigt om jag inte påverkades alls av hormonerna och medicinerna jag petar i mig, men visst känns det lite bittert. Lite bittert att jag påverkas så mycket. Jag längtar ju liksom efter energin eftersom jag allra främst mentalt mådde så mycket bättre under de veckorna. Samtidigt ger det en liten gnutta självbekräftelse eller förståelse för min ständiga kamp att få må bra. Såhär hormonstinn som man är så kastas man ju in i en helt ny fysisk värld som man inte kan påverka. Inte konstigt att jag mått så fysiskt och psykiskt dåligt under de senaste åren när jag nästan konstant varit mitt i (eller i återhämtning efter) hormonstimuleringar. You go girl!

Jag testade att cykla till gymmet i söndags. Det blev ett ytterst kort pass bland maskinerna. Orken finns liksom inte, och jag vågar inte ta ut mig för mycket heller. Lyssnar på kroppen. Promenad idag som sagt. Det blir lite instabilt och ojämt med träning men det är väl så det får vara ett tag nu. Jag är ju trots allt gravid nu, och hoppas att det blir långvarigt!

(RD 7)

Det är konstigt...

...hur säker "man" kan vara på sin sak redan dagen efter återföring. Att det ens finns potential att en kvinna kan känna av hur embryot börjar fästa i livmodern praktiskt taget samma dag som återföring med en blastocyst finner jag väldigt fascinerande. Jag vet mycket väl att det inte är helt vanligt och inget man kan förvänta sig när man ruvar- vilket alltså innebär att man lika gärna kan vara gravid om dessa symptom och känslor uteblir. Många talar även om skengraviditet och symptom av lutinus vilket är väldigt vanligt. Men jag tycks nog höra till skaran som ofta känner tidigt och får tidiga symptom, och som sagt är det ytterst fascinerande. Undrar vad sånt beror på egentligen.

Jag är på RD 5 idag. I morse fick jag ett negativt test, men en svag svag, knappt synlig skugga gick ändå att urskilja. Inget att dra några stora lass ifrån dock. Även fast testet var negativt så är jag inte ett dugg osäker på hur behandlingen har gått. Jag är gravid, det vet jag redan. Kroppen började tala om det på många olika sätt redan dagen efter FET. Det började med ett kraftigt hugg på eftermiddagen efter FET. Starka kramper i livmodern, trötthet, huvudvärk och sjukdomskänsla fick jag dagen därpå, och genast en stark intuition som gjorde mig bombsäker redan RD1. Och så har det fortsatt. Här kan ni se dag för dag:

RD 0- Skarpt hugg i livmoder och stark kvällströtthet. Mage börjar se uppblåst ut.
RD 1- Uppsvälld mage. DödsTrött, illamående, huvudvärk, sjukdomskänsla. Stark kramp i livmodern. Säker på att jag håller på att bli gravid. Tar FBC (blodprover)
RD 2- Minimal brun spotting under natten. Drömde att jag var gravid. Starka starka kramper i livmodern, illamående. Väldigt trött och uppsvälld mage. Vet nu säkert hur det gått.
RD 3- Nattliga svettningar. Illamående och yrsel. Väldigt trött. Brösten förändras. Ont i svank och bäcken. Lite mindre kramper i livmodern. Ibland isande känsla i livmodern. Galet uppsvälld-hård mage. Tar IL-dropp.
RD 4- Nattliga svettningar. Trött, yr och illamående. Starkare rygg och bäckensmärtor. Oregelbundna svagare kramper i livmodern, och fortfarande extremt uppsvälld mage.
RD 5- Nattliga svettningar, ont i bäcken/rygg och illamående. Isande känsla i livmodern ibland. Trött. (So far..) Negativt test men fortfarande en stark känsla av att vara gravid.

Ja, nu har jag ju inga bevis ännu, men väljer att lita på min intuition. Embryot fastnade. Har jag fel blir jag väääääldigt förvånad.

Jag och min man har lovat oss själva att lägga vårt fokus på adoption oavsett vad som händer under den här behandlingen. Jag vill alltså inte tänka för mycket på vad som pågår i kroppen och vad vi kan ha framför oss. På samma sätt som jag inte vill fokusera vid oron för ett 5:e missfall så vill jag inte heller vara särskilt glad över att (om) behandlingen lyckades (?) med första steget. Jag vill helst inte tänka på det alls alltså. Det är ju dock jättesvårt- och tankarna kan man ju inte påverka mer än till en viss grad. Ibland inte alls. Särskilt inte när hjärnan hämtar hem sin information från tidigare trauman och som en betingad reflex hamnar i skräck- och försvarsläge när minsta lilla grej påminner om de tidigare traumatiska utfallen.

Men varje morgon när jag vaknar mellan 04.00-07.00 så är min första tanke- adoption. Den tanken vill jag behålla. Den vill jag vårda och ta hand om. Sköta om och underhålla. Tanken som säger att ett efterlängtat barn trots allt kommer att komma. Tanken på att väntan troligtvis inte blir så extremt lång för oss som vi trodde även om den här behandlingen ger mig ett till missfall. Den tanken vill jag vårda och fokusera på. Den vill jag känna med en sån där säkerhet och trygghet som lugnar ner det oroliga sinnet. Det blir min stora kamp från och med nu- att se det hoppfulla i vår framtid istället för att oroa mig och må dåligt. Hjälp mig gärna- för till den uppgiften behöver jag all hjälp jag kan få att skapa mig nya perspektiv på tillvaron..

Pics

Testar om det funkar att posta bilder här igen efter telefonbyte. Det har inte gått på ett bra tag.

Min sönderstuckna och svullna mage som troligtvis har samlat på sig alla de där dryga 4 kilona som den här medicineringen gett mig.


5 blåmärken från 5 plågsamma sprutor av clexane (samma som fragmin).


Droppet jag just nu får.


Hängandes i vardagsrumslampan. Det börjar bli så normaliserat nu. Vännen som kommer och sätter dropp, hänger påsen i lampan och lämnar mig ifred i två timmar tills jag ringer och säger att det är klart. Haha så komiskt egentligen


Leverfläcken med blåmärke och knöl bakom. Den sitter alltså på sidan i navelhöjd, men på bilden kanske det inte syns så tydligt eftersom jag halvligger och vrider mig i en gungande stol. Alldeles intill leverfläcken har jag också en annan leverfläck som är mycket ljusare (mer vanlig färg på just min kropp) men den syns inte på bild.

"Vårt" land stänger ner internationella adoptioner...

När ska eländet ta slut? Orkar jag ta mig igenom allt som händer oss..

Idag fick jag veta att KENYA stänger ner sina internationella adoptioner på grund av att det pågår människohandel i landet. Det hävdas att människohandel kan maskeras och "göras laglig" via välgörenhet (uppenbarligen syftat till adoptioner- även om jag personligen har svårt att se en adoption som renrakad välgörenhet). Hur som helst har landet stängt sina internationella adoptioner på obestämd framtid.

Att få det beskedet var som att köra in en kniv i mitt hjärta och vrida om varv efter varv efter varv. Kenya var ju VÅRT land. Kenya var ju vårt val. Kenya har ju fått våra hjärtan att bulta så hårt av längtan, och vi har i drygt ett halvår förberett oss mentalt för ett års boende i landet. Bloggar har lästs, google har överkonsumerats och afrikanska barn har beundrats på stadens gator. Kenya hade kunnat ge oss ett barn om 2 till 2,5 år. Plötsligt hade det blivit så verkligt och handgripligt att vara så "nära"- det gick att se ett ljus i tunneln. Att få ett barn genom graviditet känns så långt borta nu och som jag har sagt tidigare så har vi bestämt att vår äggdonation tillsammans med immunologisk behandling får bli det allra sista försöket att bli gravid och föda ut ett barn. Jag har inte mycket hopp för att det ska funka, och har därför börjat närma mig den kenyanska adoptionen som plan A istället för plan B.

Men ljuset i tunneln släcktes inom loppet av en minut när jag läste rubriken. Jag föll gråtande ihop min makes famn, sittandes på golvet framför en sprakande vedspis hos min svärmor. I timmar rullade stora krokodiltårar ner för mina kinder. Timma efter timma av tröstlös gråt och rinnande snor. Svärmor och maken försökte trösta med att det kan förändras och att vi inte vet vad som kommer att hända, men för mig så är det här beskedet så enormt känslomässigt nedbrytande. Den där varma tanken på en kenyansk adoption som jag hade förlitat mig på om (eller när...) våra desperata 9 försök med IVFer inte fungerat har plötsligt raserats. För mig är det stort. Det är enormt. Det är för stort. Nu hamnade ÄNNU mer press på mitt sista försök, och press hade jag redan så mycket att det räcker och blir över. Att ha ett sista försök är automatiskt försett med enorm press eftersom det inte finns några chanser därefter. Då är det slut. Finito. The end. Nästa kapitel i boken.

Just nu känner jag mig tom inombords. Tom, känslomässigt illamående och alldeles darrig i kroppen. Mina ögon är svullna och svidande, och jag inser hur traumatiskt det är för en människa att kastas mellan så stora och tunga besked i livet. Till råga på allt blev min nya Iphone 6a stulen i torsdags, mitt framför ögonen på mig.

Ibland blir det verkligen för mycket. Ibland undrar jag vad meningen är med att utsättas för så otroligt mycket som vi måste gå igenom.

sorgen, chocken och lyckan... vad ska jag känna nu?

För det första vill jag tacka för alla fina kommentarer jag fått och det enorma stödet ni skänker mig. Det som känns så skönt i hela den här röran är att NI faktiskt förstår min panik, för ni är själva någonstans i denna orättvisa karusell och ni kan relatera till er egen längtan. Just därför så betyder er stöd så enormt mycket... TACK för det <3  AnnaC, tack för att du erbjuder dig att hjälpa mig med mina frågor och funderingar. Jag kommer att kontakta dig! Jag vill dessutom hemskt gärna att alla NI om gör/ska göra äggdonation kontaktar mig på något sätt så att jag får upp ögonen för era bloggar och får läsa vad ni går igenom. Det vore så skönt att känna sig lite mindre ensam om att hamna just i denna situation, för jag vet ju att det finns ett helt gäng som delar denna resa..

I övrigt så vet jag inte riktigt hur jag ska börja detta blogginlägg för mitt innersta känns alldeles splittrat och förvirrat. Jag vet liksom inte vad jag ska känna... När jag har en glad stund och kan njuta av livet, innebär det då att jag förtränger sorgen och smärtan, eller är jag faktiskt ärligt och genuint glad just den stunden? Är jag i ett sånt chocktillstånd att jag inte kan ta in allt som händer?

Jag fick det där tunga beskedet (läs här) i torsdags! Den dagen grät jag otroligt mycket, men mest på förmiddagen direkt efter vi hade varit på sjukhuset. Jag grät när jag pratade med sambons mamma i telefon, men knappt en tår fick jag fram när min egen mamma kom till undsättning och kom upp till lägenheten för att jag skulle slippa vara ensam när sambon var på jobbet. Det känns nästan som att tårarna tog slut där efter lunch, och på något sätt har jag redan sedan den eftermiddagen kunnat prata "sakligt" och metodiskt om allt som hänt, utan att böla ögonen ur mig. (Med undantag för de tillfällen då det slår mig att det är JAG som inte är fertil, att det är mina gener som aldrig kommer att föras vidare. Att alla reservplaner som att åka till Danmark och inseminera mig liksom bara kan kastas i papperskorgen... Då kan ett par tårar leta sig fram i ögonvrån). 

En av anledningarna till att jag så snabbt började tala sakligt om det som händer tror jag beror på att vi genast sökte stöd hos våra familjer och bästa vänner, eftersom vi vet att detta är för tungt för att hålla inom sig. Direkt slöt de upp omkring oss och fanns där med all sin kärlek, sin tid och sitt stöd. Jag blir rörd bara jag tänker på det. En av mina bästa killkompisar bestämde sig genast för att jag behövde distraheras och bestämde sig för att släppa allt och spendera fredagen med mig. Vi gick och fikade. Jag berättade, jag skrattade, pratade om annat, och ja...jag mådde rätt bra. Han föreslog sen att vi skulle gå tillbaka hem till mig och spela och sjunga lite, vilket han vet att jag verkligen mår bra av. Sagt och gjort. Någon timma därefter kom sambon hem, och även min bästa tjejkompis som slöt upp med oss. Under jackan hade hon gömt en fin bukett med blommor och en chokladask.. Fina vän!! Vi åt middag ihop och drack vin. Vid 7 tiden ringde min andra bästa killkompis och frågade om han fick komma till oss, så han satte sig på tåget och kom hit någon timma senare.

Vi drack vin, lyssnade på jazz, skrattade, pratade om allt mellan himmel och jord- och jag mådde så braaa. Till slut släppte jag bomben och berättade varför jag tyckte att det var så bra att jag fick distraktion och lite salongsberusning av vinet. De lyssnade, grät, frågade frågor, försökte peppa och trösta på samma gång. Hon, tjejkompisen, bad om ursäkt för att hon grät så mycket, men jag tyckte själv att det var så befriande att se. Killkompisarna gav mig varma kramar och gav mig kärleksförklaringar och sa att vi såklart är bästa vänner av en anledning. Att de finns där för oss och att det är svårt att veta hur de ska reagera Jag kunde återigen hålla tillbaka mina känslor, mina tårar. Jag var bara glad att de var där och att de finns i våra liv. Stämningen vändes uppåt igen och vi bestämde oss spontant nog för att gå ut och dansa. Sagt och gjort. På ett nästan tomt dansgolv dansade vi och hade roligt fram tills stängning.

Killkompisen som kommit med tåg sov över hos oss och spenderade hela lördagen med oss. Då fick vi chans att prata mycket mer om allt. Han fick mig att bli ÄNNU säkrare på att jag verkligen måste stå på mig gentemot läkarna nu. Vi vill verkligen prova spermadonation först!!! Om vi nu har noll förväntningar så blir det ett bakslag som vi ändå kommer att kunna hantera.  Han gav mig många anledningar. Framförallt att vi aldrig kommer att behöva se tillbaka och tänka "tänk om"... Senare på dagen kom ett blombud med en stor bukett liljor från min kära vän i Skara. Jag har fantastiska vänner som sprider så mycket kärlek.... <3 Söndagen spenderade jag med sambon. Vi gick på loppis och tittade en massa på serier i soffan. Mådde rätt bra..

Sååååå, summan av kardemumman, nu när jag haft en så bra helg:  Mår jag verkligen bra? Nej verkligen inte.... Det här är första dagen sedan i torsdags som jag måste spendera ensam eftersom både sambon och alla vänner är på jobbet, och jag är hemma. Jag vaknade av att jag höll på att få en panikattack igen. Det lugnade sig snabbt, men jag har ändå den där frustrerade panikkänslan i hela kroppen. Jag har lyssnat på sorgsen musik hela morgonen, och med lite tända ljus på köksbordet är det rätt mysigt att sitta med tekoppen och blogga. MEN, i kroppen kryper myror. I huvudet snurrar hemska och förtvivlade tankar. Jag vill egentligen inget hellre än att gråta mig till söms. Jag vill sjunka genom jorden ett tag och krypa tillbaka när allt är över igen. Jag vill inte vara så här stark just nu!!Jag vill inte hantera situationen genom att direkt se framåt med hopp. Jag vill först sörja. Jag vill låta känslorna komma fram, för jag vet att de måste ut. Men istället så kommer inga tårar. Tårarna tar stopp. Jag känner att de är påväg, att de vill ut, men de kommer aldrig längre än till glansiga ögon. Jag sörjer, men förstår nog egentligen inte vad som händer nu... Tillslut kommer det att krascha totalt, och då kommer murarna att falla, tårarna forsa och kroppen kapitulera.
Jag hoppas bara att det kommer vid rätt tillfälle.....

Tack återigen för att ni finns. Hoppas att ni fortsätter följa mig, för jag behöver verkligen allt stöd jag kan få just nu..

Skräckbeskedet efter vårt IVF (ICSI) 3....

Jag var allt för skakad och ledsen för att skriva något igår när vi hade varit hos läkaren för att få besked om det hade blivit några befruktningar eller inte...

Äggplocket var som ni vet i onsdags, och de fick ut 8st ägg. So far, so good... Av dessa borde ju några vara mogna och befruktas tänkte vi, för efter alla tuffa besked så borde vi väl få lite medgång tillslut. Nej, det höll tydligen inte de högre makterna med om, för istället fick vi ett besked vi aldrig hade anat.... Jag tar det från början:

Vi kom till kliniken kl 09.45 där vi för första gången mötte ett par i vår egen (unga) ålder i väntrummet. Va skönt att se att vi inte är ensamma om att ha problem, tänkte jag, och jag tror den där andra killen i rummet tänkte samma sak för han tittade intensivt mot oss när vi satt där och väntade på att bli uppropade. Läkare A kom och ropade upp oss, och vi blev invisade i ett litet samtalsrum med två soffor mitt emot varandra. Direkt när vi hade satt oss i sofforna så sa hon: 
-"Nej men det blev ju tyvärr ingenting den här gången heller. Det var kanske det ni anade eftersom ni ville boka det här mötet".
Jag föll gråtandes ihop mot sambons knä. Hur mycket man än försöker förbereda sig mentalt för att få de här tuffa beskeden så kan man inte undvika känslostormen och förtvivlan när man väl måste konfronteras med den verkliga situationen. Det här är vår tredje IVF (ICSI) och vi har ALDRIG fått någon återföring. Vi har ALDRIG fått höra att ett ägg blivit befruktat.  Det är hårda bud..
Jag försökte samla mig och med darrig röst lyckades jag få fram:
-"Vad gör vi nu? Vi kan ju inte bara hålla på såhär och misslyckas hela tiden..?"
Läkarens svar gjorde att luften gick ur mig. Donation. Vi måste ändra på något, och det är troligen äggen som det är fel på. Nu måste vi överväga ÄGGDONATION........

Vad som diskuterades därefter var huruvida de var säkra på om det är äggen som är av dålig kvalitet eller spermierna som inte orkar. De tror på äggen. Det är nästan alltid äggen. I bara 6-7% av fallen är det spermierna och drygt 80% av fallen när det inte sker befruktning beror på dålig äggkvalitet. De kommer aldrig kunna veta säkert, och det är inga synliga fel på mina ägg. Däremot hade labb berättat för läkaren att äggens cellmembran (innanför skalet alltså) kändes lite annorlunda än vanligt, och det är egentligen det enda som pekar på en felaktighet. På läkaren lät det alltså som att äggdonation är vårt nästa steg. Det enda möjliga steget. Vi frågade om man inte kunde testa spermiedonation först för att utesluta spermafaktorn (hans prover är ju ändå dåliga och vi behöver ICSI), men läkaren kände att hon behövde diskutera detta ihop med sina kollegor först. Det verkar dock inte som att hon ansåg det som ett bra alternativ eftersom det, som sagt, nästan alltid är äggkvaliteten som är dålig.

Jag är alltså 23 år och infertil. Jag kan inte få barn... (missförstå mig rätt, alla barn vi får blir mina- men jag tror ni ändå förstår vad jag menar). Jag är ung, har superbra AMH, FSH, jag har PCOS och därmed alltså massor av ägg, osv... Men mina ägg är tydligen ändå värdelösa. Mina ägg kommer aldrig kunna framavla ett barn som ärver mina gener, mitt utseende och mina egenskaper.

Jag är chockad, förkrossad, förtvivlad, ARG, orolig, panikslagen... you name it. Google är just nu min värsta fiende, och bara under denna morgon så har jag blivit varse om att det inte går att göra äggdonation i Sverige privat när man vill ha mer än ett barn (alltså ett syskon) utan då hänvisas man utomlands och får inget som helst bidrag till de, i runda slängar, 70 000 man måste betala per försök (exlusive mediciner, läkarbesök i sverige, resor osv). HUR FAN ska vi ha råd med det? Vi kommer väl aldrig kunna köpa hus eller ha en dräglig levnadsstandard... 

Hur som helst är äggdonation en helt ny värld för oss och vi var inte ett dugg förberedda på detta. Redan vid första  IVF-behandlingen fick vi visserligen höra att en potentiell orsak till att äggen inte befruktades var dålig äggkvalitet- men det var så otroligt osannolikt med mina bra värden och min låga ålder menade läkarna. Så det litade vi på.. Tji fick vi..

Det som händer nu är att vi väntar svar på ett kromosomprov som de tog på mig igår. Det tar ca en månad att få svar på. Har jag en kromosomavvikelse kan detta  vara orsaken till min dåliga äggkvalitet. Är provet normalt kommer jag aldrig få veta varför de är dåliga..... Hur hanterar man det??????????
När provet är analyserat så bokas ett möte med läkarna för att diskutera hur vi fortsätter, och vi skrivs in på donationsutredning med kuratorn. Därefter sätts vi upp i donationskö. Just nu har de ganska kort kö (enligt dem såklart) på drygt ett år (!!!!). Om man själv tar med en donator kan det dock förkortas några månader, men donatorn ska både utredas och ta prover med ett halvår emellan, så någon kötid på mindre än 7-9 månader kan man inte åstadkomma oavsett hur man gör.....

Det känns som någon annan person har tagit över min kropp och sitter och skriver detta. Det känns inte som att det här händer mig. Jag nyper mig själv i armen och undrar när jag ska vakna, men inget händer. Jag drömmer inte... det här är min nya verklighet.