Jag har fått en otroligt fin kontakt med min svärmor. Hon är som en extra mamma för mig. Jag kan vända mig till henne när jag känner att min egen mamma inte räcker till, eller när jag känner att jag behöver en ny input som jag vet att mamma inte skulle ge på samma sätt. Så jag har alltså två fantastiska mammor att vända mig till i ur och skur, det är jag vansinnigt tacksam för!!
Men svärmor mår inte så bra nu. Hon har insett att hon är millimeter ifrån att gå in i väggen och mår inte bra varken fysiskt eller psykiskt. Varningarna har folk omkring henne utfärdat i års tid, men precis som många andra så har hon kämpat på och låtit bli att dra i handbromsen. (Precis som jag skulle ha gjort. Eller snarare, precis som jag gjorde innan jag small in i väggen när jag gick i gymnasiet.) Hur som helst så ska vi åka hem till henne ikväll och rå om henne! Sambons syskon som är på tillfälligt besök får vi troligen också träffa, som en liten bonus.
Jag har tidigare talat om att man måste identifiera sina egna problem innan man kan förändra dem. Här har ni ett av mina problem som suger ut energi och ger mig mycket tungt att bära i min ryggsäck:
Jo, ibland vet jag inte hur jag ska hantera situationer när någon i min närhet mår dåligt. Jag gör nämligen allt jag kan för att hjälpa, stötta, ge råd och finnas där, MEN jag känner mig alltid otillräcklig. Jag känner att jag alltid kan göra mer och klandrar mig själv för att min energi inte räcker till till alla omkring mig. En av mina finaste sidor är nog min omtänksamhet och vördnad. Men det är också en av mina största laster, en av anledningarna till att jag själv mår dåligt och går med en ständig oro. Jag kan nämligen inte bara släppa problemen som gör att någon i omgivningen mår dåligt. Jag tänker på det, vrider och vänder på tankarna, jag får ångest och är orolig. Jag släpar alltså in problemet i mitt eget sinne och placerar det i min tunga och överfyllda ryggsäck som bara blir tyngre och tyngre.. Min ryggsäck är fylld av händelser, tankar, problem, och orosmoment som jag samlat på mig under livet. Den fylls av dåligt samvete när dagarna inte räcker till till att träffa alla vänner som vill träffa mig, och den fylls av rädsla för att någon inte ska tycka om mig. Jag har aldrig lyckats rensa ryggsäcken på det som är gammalt, onödigt och ångestframkallande, utan jag bara öser på, öser på, öser på. Jag skulle inte vilja säga att jag är långsint, men däremot så har jag svårt att bearbeta färdigt saker och sedan släppa dem. Nej, allt stannar kvar och gör min ryggsäck enormt tung att bära.
Jag skulle så gärna vilja lätta på trycket. Rensa ryggsäcken och gå vidare som en lättare människa. Men hur gör man det? Grunden är ju att acceptera min otillräcklighet och att se mina begränsningar. Att acceptera att jag inte måste vända mig ut och in för att finnas där för alla andra. Att jag faktiskt måste prioritera min hälsa framför allt och klippa alla relationer som bara suger ur min energi. (Har nämligen i alla fall en vän som tar mer energi än denne ger.) De relationer som är värda att behålla, de kommer att finnas kvar även om jag inte ger lika mycket av mig själv.
Hur gör jag det då? Var börjar man? Finns det fler som känner som jag? Hur gjorde ni för att förändra er?
