Svårt att förstå att jag är gravid- ruvardag 12

Tack för alla fina kommentarer!!!! Ni är helt underbara :)

Det var en omtumlande dag igår! Även om jag kände redan kvällen innan testet att kroppen var konstig och annorlunda så hade jag mycket tvivel i kroppen. På kvällen ruvardag 10 fick jag nämligen en så smärtsam värk i livmodern att jag trodde jag skulle svimma av. Jag höll andan i en minut innan det starka ilandet släppte. Tänkte givetvis att det antingen är kört nu, eller så är detta ett väldigt bra tecken. Särskilt eftersom jag även hade både feber och migränliknande huvudvärk. Sen när jag sov kändes magen helt annorlunda. Det är svårt att förklara hur, men det kändes bara annorlunda och oroligt.

Sen på morgonen (igår alltså) vaknade jag vid 7.30 och ruskade lite på sambon som fortfarande sov. -"Jag är kissnödig nu, så du måste nog tyvärr cykla iväg och köpa testen nu", sa jag. Han cyklade, trött men utan protester, iväg till Ica och köpte ett två-pack RFSU graviditetstest, och när han kom hem gick jag in i badrummet och kissade i en plastmugg som jag sedan ställde på handfatet. Jag doppade testet i 5 sek och la det på en pappersbit på badkarskanten. Jag såg direkt att det bara var ett streck, så jag blev deppig på en gång. Sambon satte äggklockan på 5min och sen satt vi nervöst i soffan och höll varandra hårt i hand. Pling sa den. Dags att gå. Pulsen ökar och jag går först in i badrummet. Ser ett till synes negativt test och utbrister besviket "Nej, fan också".... *paus när jag böjer mig ner och tittar lite närmre på testet*... "Eller?!?!". Där fanns ju faktiskt ett till, svagt streck. Sambon var skeptisk, och jag var ytterst osäker. Vi diskuterade länge, funderade på om det var färgrester eller spökstreck. Jag doppade test nr 2 i urinburken (som jag smart nog hade låtit stå kvar om ytterligare testning behövdes). Samma svaga streck dök upp även där... OJ! Jag har aldrig någonsin fått två streck på ett test, så detta borde inte vara en slump. Pulsen och andningen ökar. Vi diskuterar vidare och är skeptiska. Googlar på RFSU's plus respektive minus, men blir inte klokare... I badrummshyllan hade jag några test från testlagret liggandes, men hade inte vågat använda dem eftersom bäst före datumet hade gått ut. Men dessa test har jag ju i alla fall erfarenhet av sedan tidigare, och på tre år har jag aldrig fått tillstymmelse till extra streck. Vi såg tillsammans hur ett mycket starkare streck växte fram bredvid kontrollstrecket, och nu började jag fatta! Det här kan inte vara tillfälligheter eller spökstreck. Jag började skratta och gråta på en och samma gång. Men vi var fortfarande inte helt säkra. De första testen var ju så svaga, och testlagrets datum hade gått ut. Vi måste ha bevis- ett clearblue digital.
Klockan var nu 8.45 och Apoteket på sjukhuset öppnar 9 på söndagar. Sambon satte sig på cykeln och trampade iväg. En halvtimme senare stod vi tätt omslutna av varandra och tittade ner på testet i min ena hand. Timglaset tickade i vad som kändes som en evighet. Sen visade sig det magiska ordet- GRAVID!!!!

Wow... Jag fattar fortfarande inte att det är mig det handlar om. Det har inte sjunkit in. Jag är chockad och omtumlad. Har verkligen inte tagit in nyheten än..

Jag är så glad, men samtidigt så enormt rädd. Jag är rädd att det här ska tas ifrån mig. Rädd att förlora den lycka som skänkts mig. Jag är livrädd att få ett missfall, jag läser ju ständigt om det på bloggar.. Varför skulle det gå bra för mig? Rädd att jinxa graviditeten genom att bli för glad. Nej, det där måste jag sluta tänka på säger sambon, och jag vet att han har rätt. Jag måste vara lycklig nu. Enbart lycklig. Men oron är stor, och jag tror det kommer ta lång tid innan den lägger sig. Synd att oro ska förta lyckan.

Mina föräldrar fick veta nyheten redan samma dag. "Varför vänta, vi måste ju få sprida lite lycka också", resonerade sambon, och jag höll med. De var helt chockade, och väldigt glada!! Härligt att se. Sambons familj ska få veta på tisdag. I övrigt håller vi det för oss själva ett tag. Jaa, förutom för er förstås som fick veta först av alla :)

Jag är gravid <3 WOW.... Jag ska bli mamma.

Tjuvtestade- ruvardag 11

Tjuvtestade...




.. behöver jag ens nämna att vi är i total chock...

Sjuk- ruvardag 10

Idag har varit en riktigt jobbig dag. Det började med en kass natt men väldigt orolig sömn, och sen med dunderhuvudvärk som startade direkt efter frukost. Sen eskalerade det bara och utvecklades i feber som tagit all min kraft. Febern är inte hög, men i kombination med den mördande huvudvärken så har jag känt mig mer eller mindre överkörd av en bil. Har legat i vardagsrummet med blöt handduk på pannan och neddragna rullgardiner enda sedan 12 idag och det har inte förbättrats trots Alvedon.

Jag har inte haft särskilt mycket mensvärk idag, men precis innan jag tog alvedonet så tyckte jag att smärtorna kom lite oftare och starkare. Suck... Just nu är det dock svårt att avgöra eftersom jag har alvedon i kroppen.

Dagens mående skulle kunna tyda på att mensen är på gång. Men det kan också vara andra hormoner- så... jag har ingen aning! Det är ruvardag 10 idag. Det betyder ju att hormoner (oavsett sort) lever rövare i min kropp just nu.

Jag pendlar fram och tillbaka mellan hopp, tro och förtvivlan. Ibland känner jag mig säker på att Pyret är kvar och att jag är gravid. Men i andra stunder undrar jag vem jag försöker lura- det klart jag inte har sån tur. Då känner jag mig som en hycklare som desperat försöker lura mig själv till att lita på jag-är-gravid-känslan, istället för det-klart-mensen-kommer-snart-känslan. När jag berättade om mina känslor för sambon så sa han "ja, men varför inte vända på det? Istället för att tänka- varför skulle vi ha sån tur, så kan man undra varför vi har haft sån otur tidigare? kanske är vår tur att ha tur nu". Han är så bra min karl. Han kan oftast säga helt rätt saker som ger mig hopp.

Jag tycker att det är vår tur nu. Fyra ivf:er men bara en ET, och många tunga besked på vägen. Jag vet att man inte kan påverka utgången eftersom det sägs beror på embryot- men jag har ändå gjort alla rätt under ruvningen, som:
-inget koffein
-ingen alkohol sedan strax innan jag började med primolut-nor (typ 2månader alltså)
-inget sex
-hälsosam mat, minimalt med socker och massor av grönsaker
-speciella yoga- och meditationsövningar som sägs underlätta implantationen genom att öka blodgenomströmning till livmodern. (Dock ej efter besked om överstimulering)
-vila och inga tunga lyft
Osv...

Jag hoppas det går vägen.. Vet inte hur jag ska hantera ett minus faktiskt! Är fullkomligt livrädd- för jag vet inte hur jag ska orka ytterligare en behandling. Min kropp är helt förstörd...

"Du har en sån lyster" - Ruvardag 9

Om jag nu skulle vara gravid så kommer jag ha en fin historia att berätta i efterhand. Jag träffade nämligen mamma idag på en fika för att få komma ut ur lägenheten lite. När vi satt oss vid det lilla bordet sa hon att jag såg "så himla fräsch ut." Hon studerade mig och sa igen, "Ja, du ser verkligen jättefräsch ut, och du har en sån lyster". Jag tror hon sa något om utstrålning också och fortsatte titta på mig, som om jag inte såg ut som vanligt. Hmmm tänkte jag finurligt. Är jag gravid? Syns det i så fall på mig redan innan jag själv vet något? Jag försökte att inte avslöja vad jag tänkte och sa skrattande att jag hade plattat håret och gjort mig fin idag.
Nu behöver detta givetvis inte betyda något, (för det kan ju faktiskt vara så att jag bara såg fin ut för att jag är piggare och hade fixat mig idag) men det gav mig lite hopp tillbaka efter att ha vaknat med en stark känsla av att det är kört- att pyret inte ville stanna. Ja, för övrigt har jag tyvärr den känslan i kroppen.

Det är ruvardag 9 idag. Jag får korta mensvärkar då och då, men inte så att det känns som om mensen är på gång den närmsta tiden. Det känns även lite i svanken, men det kan bero på att jag ligger ner mycket. Jag är fortfarande väldigt frusen och har somnat en stund varje eftermiddag hela veckan. Progesteronet gör en ju trött har jag förstått. Det är skönt att ha möjligheten att vara hemma.. Jag känner mig privilegierad som har en stöttande sambo som låtit mig ta den här tiden till att vara hemma och reparera mig lite. Det har varit ovärderligt! Jag hade aldrig klarat av de här sista två behandlingarna annars, det hade helt enkelt inte gått. Så tack älskade DU för att du är den mest underbara man som finns.

Jag funderar på huruvida vi ska tjuvtesta på söndag (ruvardag 11) eller inte.. Jag vill, men sambon vill inte. Ni som brukar testa tidigare, vad anser ni är fördelen med att tjuvtesta?? Och hur reagerar ni om det är minus? Tror ni på det eller fortsätter ni hoppas?? Jag är rädd att vi mår dåligt hur vi än gör...

Morgonen- ruvardag 8

Tror jag ska försöka ta mig ut på en liten lunkande kort promenad idag. Solens strålar lockar mig till den friska luften. Men jag får ta det lugnt så att jag inte får mer ont.

I natt har jag vaknat otaliga gånger. Kissnödig och svettig, med ömmande bröst. Eftersom äggstockarna är så stora nu så måste jag kissa ofta, så jag tror jag var uppe två gånger i natt. Har växlat mellan frossa och svettningar under sömnen... Jobbig natt helt enkelt..

Idag är det ruvardag 8. Åtta långa, olidliga dagar fram till testdag..

Nojig av att ruva- ruvardag 7

Har nyss tagit den andra sprutan med imohepp. Usch och fy för den tjocka nålen som inte vill tränga igenom huden. Jag som tyckte att olgalutran (eller cetrotide?) var obehaglig. Men allt för att förhindra blodpropp.

Idag har det gått 7 dagar sedan ET. Jag blir inte klok på vad jag känner i kroppen, och då menar jag inte graviditets- eller menssymptom, utan själva känslan av hur detta ska sluta. Jag har hittills haft en bra magkänsla. Men sambon sa något som verkligen fick mig att fundera. "Tror du att du är gravid? Eller vill du bara så gärna vara det?" Ja, vad ska jag säga. Jag vet inte. Nu tvekar jag verkligen på vad jag känt. Det har ju dessutom varit alldeles för tidigt för att veta, så det skulle i så fall baseras på ren intuition. Jag har aldrig ruvat tidigare, men efter åren av försök har man haft många månader då man väntat på mens och inbillat sig att man varit gravid. För det mesta har det infunnit sig en osäkerhet när halva tiden gått ungefär. Då har jag nog innerst inne vetat att det ska bli ett minus. Jag anar ett sting av den känslan idag, men försöker att inte lita på den. Rädslan för en femte ivf är enorm... Fy va jobbigt det är att inte veta om man ska glädjas eller sörja än.

Jag känner efter alldeles för mycket i kroppen, men jag vet att jag aldrig kommer att veta vad kroppens signaler betyder eller vad de beror på. Men eftersom jag ligger hemma och måste vila pga överstimuleringen så har jag hela dagarna på mig att tänka och analysera.

Jag hoppas ni inte tröttnar när jag skriver hur jag mår varje dag. Jag tycker att bloggen är ett bra verktyg för mig själv att komma ihåg allt. Anyway, here it goes. I natt vaknade jag ett par gånger av en obehaglig ilning ifrån livmodern och genom kroppen. Svettades även lite, men inte sådär som före mens då jag dränks av floder med svett i några nätter. Jag är dock tacksam att jag kunde sova den här natten efter att ha varit vaken sedan kl 3 föregående natt.. Under dagen har det gjort lite mindre ont i magen och äggstockarna, men det rycker och kommer menssmärtor lite då och då. Magen kändes mindre svullen idag. Mysko!!! Har varit frusen, trött och yr, nästintill febrig ibland, och därför har jag nästan legat i soffan hela dagen. Somnade även någon timma i sängen på eftermiddagen vilket lättade min huvudvärk något. Sambon är fullt besluten att vi inte ska testa förrän 3e Maj som vi fått som testdag. Ruvardag 16. Jag är lite sugen på att testa i helgen- men det klart, då får man bereda sig på att få ett minus men ändå gå och hoppas på att det ska ändras till ett plus till testdagen. Vi får väl se.

Hoppas att Pyret fortfarande är kvar <3

Bra läkare- ruvardag 6

Natten och morgonen var jobbiga. När jag vaknade tvärt vid tre i natt hade magen svullnat upp ordentligt mycket och den kändes spänd och hård. Ser ut att vara i typ 6e månaden. Och jag hade (har) väldigt svårt att andas. Det känns liksom som att lungorna inte får plats där inne och hur mycket jag än försöker djupandas får jag inte in så mycket luft, och absolut värst är det om jag ligger ner.

Så jag ringde kliniken direkt när de öppnade. Kände mig jättefånig eftersom jag varit på gynakuten igår, men andningssvårigheterna är läskiga och barnmorskan tyckte att jag skulle komma in på en gång. Hon sa att jag absolut inte skulle känna mig fånig, för man ska ju ringa om man mår sämre. Jag fick ligga på ett rum i några timmar och vänta, men vid 11.30 fick jag träffa min favvoläkare- A med det röda korta håret, och den busiga glimten i ögat. Hon tar sig verkligen tid till sina patienter. Hon undersöker noggrant och står ofta och pratar länge efteråt. Jag känner mig alltid sedd och väl omhändertagen när jag träffar henne.

Hon kunde se att äggstockarna var större. Nu drygt 8cm x 6cm på höger och den andra ca 6x6cm. (De ligger tätt ihop, i mitten och på höger sida liksom.) Men hon såg inte direkt någon mer vätska än igår. Bara lite, runt livmodern, men inte så mycket att jag behöver tappas. Jag ska ju dock höra av mig om jag mår sämre, eller exempelvis får svårt att kissa. Hon sa lite finurligt att hon kände på sig att jag skulle höra av mig innan tiden för gravtest. Vet inte riktigt vad hon menade, men hon kanske anade att det kan bli förvärrat vid en graviditet. Eller att jag ska oroa mig om det inte går över. (Vilket jag naturligtvis kommer). Hon sa även att det var lite för tidigt såhär på ruvardag 6 för att vara en sen överstimulering (alltså en överstimulering som förvärrats/börjat pga graviditet).

Hur som helst är det fortfarande inte farligt, men mina äggstockar och vätskan tar plats, och tillsammans med svullnaden blir det trångt för lungorna och därför kan andningen bli ansträngd.

Jag fick sprutor som jag ska ta dagligen för att minska risken för blodpropp. Dessutom fick jag tabletter mot illamående och blev tillsagt att dricka väldigt mycket och äta lite extra salt. Om ett par dagar ska jag höra av mig och rapportera om hur jag mår så att de har lite koll på mig.
Jag är i goda händer!

Nu hoppas jag bara att lilla Pyret har valt att stanna. Då kommer all den här tiden vara väl värd. :)

Natt

Klockan är 5 nu, men jag vaknade redan vid tre av kissnödighet och att det gjorde för ont i magen att ligga på rygg. Mådde även väldigt illa och var till slut tvungen att gå upp. Upptäckte att magen är mer uppblåst och hård, till skillnad mot tidigare då den varit svullen men inte lika spänd. Sedan igår kväll är brösten även ömma och spända, ända in i armhålorna. (Bröstvårtorna har däremot varit ömma enda sedan innan äp.)
Jag tänker mycket och det är omöjligt att somna om. Har dessutom tungt att andas och då blir det svårare att somna. Att ruva är ett mysterium, och man kan omöjligt veta vad allt betyder. Det kan lika gärna vara progesteronet, eller att kroppen förbereder sig på mens, som att det skulle vara eventuella symptom. Önskar jag kunde veta och hoppas innerligt att magkänslan stämmer. Men ruvardag 6 är för tidigt och jag har ingen tidigare graviditet att jämföra med. Tänk vad vi ivf-are måste stå ut med...

Överstimulering, vita blodkroppar-ruvardag 5

Jag ringde kliniken på förmiddagen och de tyckte att jag skulle gå till gynakuten redan idag eftersom jag har lite tungt att andas. På ferten hade de tyvärr inga tider, men jag behövde nog inte vänta mer än 40 minuter på akutläkaren, och hon var bra i sitt bemötande. Hon gjorde vul men var väldigt försiktig och förstod att det gjorde ont om hon bökade runt. Jag fick sedan väga mig och ta blodprover. Hur gick det då?

Jo, visst är jag lite överstimulerad med förstorade äggstockar (ca 6x4cm var den högra - den vänstra kom hon inte åt) och vätska i buken. Blodproverna såg bra ut, förutom antalet vita blodkroppar som var lite förhöjt (12). Dumt nog frågade jag inte vad det tydde på och ännu mer dumt nog så började jag googla efteråt. Vad jag förstår tyder det på infektion i kroppen eller att kroppen bekämpar en inflammation. Tänk om det innebär att mitt immunförsvar försöker tvinga bort lilla embryot? :( buhu... Jag kanske överanalyserar- men det klart man funderar!! Finns det någon medicinskt utbildad som vet? Som kan tolka?

Hur som helst tyckte läkare A (från ferten) att jag ska rapportera till kliniken varannan dag om hur jag mår, eller höra av mig akut om jag blir kraftigt försämrad. Jag måste vila, vila, vila- men det är jag faktiskt ganska bra på just nu eftersom jag är ledig.

Ja hörni, jag är inte ett dugg förvånad, men dock en aning orolig över att det förhöjda antalet vita blodkroppar är negativt. Jag vill så gärna att vårt lilla embryo ska stanna. Att man alltid ska ha något att oroa sig för :(
Jag kanske kommer märka redan om några dagar om det blir något pyre eller inte. Om jag blir gravid kommer jag ju troligen bli sämre. Så om jag får ondare i slutet av veckan kanske det tyder på något gott. Vet ni om man kan bli gravid utan att överstimuleringen eldas på och blir värre?
Va konstigt det känns att tänka så- att jag längtar efter att bli sjukare och få ännu ondare, och blir besviken om jag blir bättre...

Mmm.. Att vara ivf-are är en karusell!

Orolig natt, ruvardag 5

Hur kommer det sig att man tänker så mycket när man ska sova? Man planerar, oroar sig, och försöker lösa problem. Samtidigt vet man att det är just sådana faktorer som kan hålla en sömnlös.

Jag har sovit väldigt oroligt i natt. Kunde inte somna, och inte blev det bättre av att jag var tvungen att springa och kissa hela tiden. (När äggstockarna gör såhär ont så är det en plåga att hålla sig.) Vid 2 fick jag gå upp en stund- åt ett äpple och gjorde en avslappnande yogaövning. När jag en tid senare väl somnade fylldes drömmarna av oro, skräck och negativitet. Jag vaknade av att jag kände hur jag hormon-svettades och blev genast ledsen. Jag fick känslan av att det är kört.. Jag tror jag även hade drömt att ruvningen nu var över och att vi inte var gravida.
Det behöver ju naturligtvis inte vara kört, men jag har intalat mig själv att om jag får de vanliga nattliga svettningarna när det börjar närma sig mens så är det tyvärr kört. Jag vet ju naturligtvis inte om det är möjligt att ha dessa nattliga svettningar ändå, men det känns inte som att de hör en graviditet till.

Nu ska jag inte måla fan på väggen redan idag- för jag har egentligen inte en jäkla aning. Det kanske rent utav var ett bra tecken? Men att vakna med en dålig känsla stör mig. Igår vaknade jag och kände mig lugn och harmonisk. Det var mycket bättre.

Jag får nog ta och hitta på något idag för att distrahera tankarna lite och försöka vända mina tankar. Jag är beslutsam. Så länge jag kan vill jag bara känna hoppet flöda, och jag vill inte ta ut besvikelsen i förväg. Så det så..