Jag älskar att göra julfint :)
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
lördag 30 november 2013
Julfint
Idag vankas julmiddag med bästa vännerna, eftersom det var den enda helgen innan jul då vi alla kunde träffas.
Jag älskar att göra julfint :)
Jag älskar att göra julfint :)
onsdag 27 november 2013
Självförverkligande och blödningar
På Nyhetsmorgon i morse pratade man om jakten efter lycka (passande nog) med en specialist inom neuro- och lyckovetenskap (eller vad de nu kallade det). Han pratade om den intensiva drivkraften att självförverkliga oss själva, och vikten av att sluta söka efter lyckan för att kunna finna den. A och o för att känna lycka var att leva i nuet och att ge av sig själv till andra. Ja, att hjälpa andra utan att förvänta sig något i utbyte mer än en inre lycka av att ha gjort något meningsfullt, skulle vara en huvudsaklig nyckel.
Jag skulle behöva en ordentlig kurs i det där med att leva i nuet! För det lyckas jag sällan med, till mitt stora förtret.. Att hjälpa andra är jag bra på, men kan definitivt bli ännu bättre. Det kan alla bli bättre på.
Idag har det inte kommit en droppe blod, och igår kom de bara lite på förmiddagen. Så 4 dagars skvättande blev det alltså. Skulle det verkligen vara min mens? Jag är ytterst tveksam.. En halv dags ordentlig blödning och sen bara en massa gammalt brunt eller bara lite färskt rött blod, utan mycket spår av slemhinna. Jag brukar blöda rikligt i 6-7 dagar.. Så här har det aldrig varit tidigare, som sagt, och jag är säker på att det är missfallet som ställt till det. När jag tagit primolut-nor tidigare har det alltid funkar som det ska, men nu känns det som att kroppen inte fattat galoppen. Dessutom är jag mer öm där nere än någonsin tidigare. Slemhinnorna känns så torra att det är plågsamt att torka sig efter att ha kissat.
Jag är givetvis rädd för att det inte kommer att bli någon FET när blödningen var så konstig. Men jag får verkligen inte tänka så mycket på det som jag gör nu. I ett stadie som detta så måste jag tvinga fram positiva tankar för att orka med en ny behandling. Jag måste tänka att ultraljudet på måndag kommer att se bra ut så att det blir ett FET snart. Annars står jag inte ut. Men oron, den är svårdödad- även när jag står här med spikklubba och bankar på den för att den ska försvinna.
Tack för kommentarerna som trillar in lite då och då, här och var. Fortsätt så! Jag har för övrigt hört att det ibland kan strula med att kommentera här. Därför har jag ändrat lite inställningar och hoppas att det ska gå bättre nu. Om ni har problem fortfarande så hör av er till mig.
Imorgon riktas mina tankar extra mycket till "fertilitetsresa" som har sin testdag. Heja heja :)
Jag skulle behöva en ordentlig kurs i det där med att leva i nuet! För det lyckas jag sällan med, till mitt stora förtret.. Att hjälpa andra är jag bra på, men kan definitivt bli ännu bättre. Det kan alla bli bättre på.
Idag har det inte kommit en droppe blod, och igår kom de bara lite på förmiddagen. Så 4 dagars skvättande blev det alltså. Skulle det verkligen vara min mens? Jag är ytterst tveksam.. En halv dags ordentlig blödning och sen bara en massa gammalt brunt eller bara lite färskt rött blod, utan mycket spår av slemhinna. Jag brukar blöda rikligt i 6-7 dagar.. Så här har det aldrig varit tidigare, som sagt, och jag är säker på att det är missfallet som ställt till det. När jag tagit primolut-nor tidigare har det alltid funkar som det ska, men nu känns det som att kroppen inte fattat galoppen. Dessutom är jag mer öm där nere än någonsin tidigare. Slemhinnorna känns så torra att det är plågsamt att torka sig efter att ha kissat.
Jag är givetvis rädd för att det inte kommer att bli någon FET när blödningen var så konstig. Men jag får verkligen inte tänka så mycket på det som jag gör nu. I ett stadie som detta så måste jag tvinga fram positiva tankar för att orka med en ny behandling. Jag måste tänka att ultraljudet på måndag kommer att se bra ut så att det blir ett FET snart. Annars står jag inte ut. Men oron, den är svårdödad- även när jag står här med spikklubba och bankar på den för att den ska försvinna.
Tack för kommentarerna som trillar in lite då och då, här och var. Fortsätt så! Jag har för övrigt hört att det ibland kan strula med att kommentera här. Därför har jag ändrat lite inställningar och hoppas att det ska gå bättre nu. Om ni har problem fortfarande så hör av er till mig.
Imorgon riktas mina tankar extra mycket till "fertilitetsresa" som har sin testdag. Heja heja :)
tisdag 26 november 2013
En underbar man <3
Det finns ingen som skulle passa mig bättre än min älskade man! Jag sitter ofta och bara tittar på honom och tänker på hur lyckligt lottad jag är som hittat min livskamrat och stora kärlek. Vi har varit gifta i fyra månader imorgon, och det är fantastiskt. Vi träffades på gymnasiet och blev nära vänner, men sen blev vi ett par i juni '08. Idag (alltså inte bokstavligt talat idag, utan i nutiden) är jag mer kär i honom än någonsin. Vi växer samman allt mer för varje dag som passerar, och har hittills klarat av mycket tragiska händelser tillsammans. Han är mitt allt, och livet skulle se mycket mörkt ut om han inte fanns.
Men för alla är lyckan av en bra partner inte självklar. Min studiekamrat förlorade sin man i cancer förra sommaren.. Han var ännu inte 50 år fyllda och därmed alldeles för ung för att ryckas ifrån jordelivet. Det smärtar i hela kroppen att tänka sig att behöva gå igenom samma scenario. Jag kan bara försöka förstå hur hennes tillvaro förändrats, och hur hennes sorg gör sig påmind varje dag, men det är omöjligt att förstå. Varje gång jag råkar nämna min man i skolan så får jag våldsamt dåligt samvete. Sitter hon och lider nu för att jag pratar om min man nu? brukar jag tänka. Jag ska fråga henne rätt ut så att jag inte trampar henne på tårna på något sätt, eller gör henne ännu mer sorgsen. Men starkare människa får man leta efter. Trots att hennes man gick bort så fortsatte hon att plugga utan paus. Jag beundrar henne och tycker att hon är en fantastisk kvinna, och jag lider verkligen med henne i hennes sorg.
Nej, att ha en underbar man är inte självklart för alla. Runt omkring mig finns en del förhållanden där paren har välsignats med barn, utan några problem, men som å andra sidan har svårt att finna harmoni och samspel i förhållandet. Det är inte heller ett scenario som är önskvärt, och det får mig att värdesätta mitt liv med maken ännu mer. Nu har vi visserligen kämpat i flera år för att få det där barnet som vi längtar efter, men ändå har vi det så bra tillsammans. Hade vi inte haft den stabila grunden och den starka kärleken som bas så hade vi kanske inte klarat av dessa år av kamp tillsammans. Kanske hade vi då gått skilda vägar eller börjar avsky varandra när livet tog tuffa vändningar? Hade vi anklagat varandra? Jag tror inte att alla förhållanden klarar av en sån här resa, och det känns som att det antingen stärker eller förstör en relation. Jag är lyckligt lottad som tillhör kategorin där vi stärkts och växt ihop av den ofrivilliga barnlösheten.
Ja, min man är fantastisk, och det är egentligen inget särskilt som gjort att jag började skriva det här inlägget. Vi har helt enkelt haft en helt vanlig dag. Vi lagade mat tillsammans, pratade intensivt om våra respektive dagar i skolan och på jobb, och sen såg vi tillsammans ett avsnitt av "The Office". Sen överraskade han mig visserligen med att baka kladdkaksmuffins, vilket visserligen inte är jättevanligt men inte heller första gången.
Just nu sitter vi här i vardagsrummet tillsammans. Nära varandra, men med olika "sysselsättningar", som så ofta annars. Jag älskar det. Närheten, och den kravlösa friheten. Jag älskar sättet vi lever med varandra.
Jag älskar min man <3
Men för alla är lyckan av en bra partner inte självklar. Min studiekamrat förlorade sin man i cancer förra sommaren.. Han var ännu inte 50 år fyllda och därmed alldeles för ung för att ryckas ifrån jordelivet. Det smärtar i hela kroppen att tänka sig att behöva gå igenom samma scenario. Jag kan bara försöka förstå hur hennes tillvaro förändrats, och hur hennes sorg gör sig påmind varje dag, men det är omöjligt att förstå. Varje gång jag råkar nämna min man i skolan så får jag våldsamt dåligt samvete. Sitter hon och lider nu för att jag pratar om min man nu? brukar jag tänka. Jag ska fråga henne rätt ut så att jag inte trampar henne på tårna på något sätt, eller gör henne ännu mer sorgsen. Men starkare människa får man leta efter. Trots att hennes man gick bort så fortsatte hon att plugga utan paus. Jag beundrar henne och tycker att hon är en fantastisk kvinna, och jag lider verkligen med henne i hennes sorg.
Nej, att ha en underbar man är inte självklart för alla. Runt omkring mig finns en del förhållanden där paren har välsignats med barn, utan några problem, men som å andra sidan har svårt att finna harmoni och samspel i förhållandet. Det är inte heller ett scenario som är önskvärt, och det får mig att värdesätta mitt liv med maken ännu mer. Nu har vi visserligen kämpat i flera år för att få det där barnet som vi längtar efter, men ändå har vi det så bra tillsammans. Hade vi inte haft den stabila grunden och den starka kärleken som bas så hade vi kanske inte klarat av dessa år av kamp tillsammans. Kanske hade vi då gått skilda vägar eller börjar avsky varandra när livet tog tuffa vändningar? Hade vi anklagat varandra? Jag tror inte att alla förhållanden klarar av en sån här resa, och det känns som att det antingen stärker eller förstör en relation. Jag är lyckligt lottad som tillhör kategorin där vi stärkts och växt ihop av den ofrivilliga barnlösheten.
Ja, min man är fantastisk, och det är egentligen inget särskilt som gjort att jag började skriva det här inlägget. Vi har helt enkelt haft en helt vanlig dag. Vi lagade mat tillsammans, pratade intensivt om våra respektive dagar i skolan och på jobb, och sen såg vi tillsammans ett avsnitt av "The Office". Sen överraskade han mig visserligen med att baka kladdkaksmuffins, vilket visserligen inte är jättevanligt men inte heller första gången.
Just nu sitter vi här i vardagsrummet tillsammans. Nära varandra, men med olika "sysselsättningar", som så ofta annars. Jag älskar det. Närheten, och den kravlösa friheten. Jag älskar sättet vi lever med varandra.
Jag älskar min man <3
måndag 25 november 2013
Helt slut
CD 3 idag, och idag kom faktiskt en ordentlig blödning på lunchen. Sen avtog det snabbt till att bli nästan ingenting igen. Så himla skumt. Som sagt har jag aldrig varit med om liknande tidigare, så jag vet fortfarande inte om det kommer att lösa sig med FET. Sköterskan sa också att det är omöjligt att veta om det går bra, så det återstår nog en veckas väntan inför ultraljudet då man kollar slemhinnans tillväxt. Suck... Som sagt hade man gärna sluppit den här oron också.
Efter 4h sömn (jäkla envisa sömnproblem) och en dags intensivt pluggande är jag helt slut. Och det känns dessvärre som febern kommit tillbaka. Go away fever!!
Jag är inte fri från förkylningen än, och feber har jag haft i helgen också, men nu var jag ändå tvungen att börja med prednisolonet. Som jag sagt tidigare så känns det motigt att börja med kortison som sänker mitt immunförsvar när jag redan mår dåligt, men har jag verkligen något val? För att kunna öka successivt med prednisolonet så måste jag börja nu. Jag har lagt upp en plan på att höja 5mg var fjärde dag till en början, men de sista dagarna kommer jag behöva höja med 10mg för att hinna upp till minst 20 innan ET.
Min pillerask är fullständigt proppfull och det är inte lätt att minnas vilka tider jag ska ta vilka tabletter. Just nu är det 5 varje morgon, 1 mitt på dagen och 4 varje kväll. Var fjärde dag kommer en morgontablett tillkomma, och dagarna innan fet ska jag dessutom lägga till en trombyl om dagen och lutinusvagitorier tre gånger om dagen. Puh... De flesta ska tas med mat, men regelbundet vilket försvårar saken. Nåväl, det reder sig nog.
Nu väntar lite tv och en apelsin.
Efter 4h sömn (jäkla envisa sömnproblem) och en dags intensivt pluggande är jag helt slut. Och det känns dessvärre som febern kommit tillbaka. Go away fever!!
Jag är inte fri från förkylningen än, och feber har jag haft i helgen också, men nu var jag ändå tvungen att börja med prednisolonet. Som jag sagt tidigare så känns det motigt att börja med kortison som sänker mitt immunförsvar när jag redan mår dåligt, men har jag verkligen något val? För att kunna öka successivt med prednisolonet så måste jag börja nu. Jag har lagt upp en plan på att höja 5mg var fjärde dag till en början, men de sista dagarna kommer jag behöva höja med 10mg för att hinna upp till minst 20 innan ET.
Min pillerask är fullständigt proppfull och det är inte lätt att minnas vilka tider jag ska ta vilka tabletter. Just nu är det 5 varje morgon, 1 mitt på dagen och 4 varje kväll. Var fjärde dag kommer en morgontablett tillkomma, och dagarna innan fet ska jag dessutom lägga till en trombyl om dagen och lutinusvagitorier tre gånger om dagen. Puh... De flesta ska tas med mat, men regelbundet vilket försvårar saken. Nåväl, det reder sig nog.
Nu väntar lite tv och en apelsin.
söndag 24 november 2013
Femaneststart!
I lördags kom mensen. Eller gjorde den det?!? Jag fattar inte vad som pågår. Det enda som kommer ut är lite gammalt blod, och små tunna strimmor av färskt blod på tampongen. Jag brukar blöda massor på en gång, men nu kommer inte ens en droppe blod, eller ens lite "rosa färg" när jag torkar mig, det är helt torrt om man (ursäkta graden av närgångenhet) inte sticker in fingret. Och inte har jag mina normala "mensbröst" och mensvärk. Bara de klassiska 3 mensfinnarna på kinderna. Något är ju helt galet!! Jag tog ju min sista tablett primolut-nor i onsdags kväll, och tre dagar senare kom första tecknet på blödning, så jag började naturligtvis med femanest för att bygga upp slemhinnan innan nästa FET. So far, so good. Men nu veti fan hur det här ska gå. Något är ju fel efter missfallet. Jag blir naturligtvis rädd för att detta ska sabba vår återföring. Om jag inte först blöder ut slemhinnan nu, så blir det väl helt fel?!
Imorgon ska jag ringa kliniken och höra vad de tror. Har som sagt aldrig varit med om liknande, och vet inte ens om jag kan kalla det mens när det inte kommer igång som vanligt. Kanske finns det folk som alltid har såhär vid sin mens, men jag har det sannerligen inte.
Typiskt att det alltid ska finnas något att oroa sig för!
Imorgon ska jag ringa kliniken och höra vad de tror. Har som sagt aldrig varit med om liknande, och vet inte ens om jag kan kalla det mens när det inte kommer igång som vanligt. Kanske finns det folk som alltid har såhär vid sin mens, men jag har det sannerligen inte.
Typiskt att det alltid ska finnas något att oroa sig för!
fredag 22 november 2013
Frågor om prednisolon
Jag har bestämt mig. Jag måste göra allt jag kan för att slippa ett till missfall. Konstigt nog är det DET jag fokuserar på. Det är nästan som att man tar för givet att det inte blir minus på nästa gravtest, vilket egentligen är helt vansinnigt. Men jag måste tänka så, för annars kommer jag aldrig palla att peta i mig kortison och äta blodförtunnande. Nej, annars kommer jag inte ens orka göra den här planerade behandlingen.
Varför är jag tveksam? Jo, jag är som en levande bipacksedel när det gäller mediciner. Alltså jag får ofta de mest konstiga och jobbiga biverkningarna som står längst ner i listan. Som domningar och stickningar i armarna av synarela, eller svårt tryck över bröstkorgen och hjärtat av en hostmedicin. Behandlingen med kortison kommer att pågå under ganska lång tid, om jag blir gravid, och då ökar risken för biverkningar har jag läst. Jag är faktiskt rädd om min långvariga hälsa efter alla mediciner jag petar i mig under åren.
Vad har jag tänkt då? Jag kommer absolut inte våga ta 40mg prednisolon, som gyn skrev ut. Istället tänker jag mig att max gå upp till 20-25mg, vilket många som varit i Aten/London tycks använda. Men här vill jag ändå fråga er som kan. Hur trappar jag bäst upp prednisolondosen, och hur trappar jag ner? Hur har ni gjort? Gyn gav mig ingen info om det.
Sen kommer nästa dilemma! Jag är ju fortfarande förkyld och har haft feber till och från i ett par veckor. Men mensen borde komma imorgon, så tanken är ju egentligen att jag redan ska ha börjat med kortisonet. Men att sätta ner immunförsvaret när jag har en infektion?!? Det ringer inte väl.
Jag får mycket motstånd utifrån just nu när jag pratar om framtida behandlingar och planer på mediciner. Jag får höra att jag måste vila, för kroppen är inte i fas. Jag får höra att de inte tycker jag ska äta kortison och måste tänka på mig själv. Får frågor om jag verkligen orkar mer. När sätter vi punkt? Jag blir så trött... Känner mig ifrågasatt och skulle vilka skrika ut att det inte finns någon annan än jag själv och min man (och läkarna) som ska kunna säga vad som är rätt eller fel. Jag känner mig liksom skuldbelagd när jag får höra sånt där. Som om det är mitt fel om det sedan går på tok på det ena eller andra sättet- och det är hemskt. Jag vill inte känna att någon skuldbelägger mig, och även om det inte är deras mening så är det precis vad de gör.
My life, my choise....
Varför är jag tveksam? Jo, jag är som en levande bipacksedel när det gäller mediciner. Alltså jag får ofta de mest konstiga och jobbiga biverkningarna som står längst ner i listan. Som domningar och stickningar i armarna av synarela, eller svårt tryck över bröstkorgen och hjärtat av en hostmedicin. Behandlingen med kortison kommer att pågå under ganska lång tid, om jag blir gravid, och då ökar risken för biverkningar har jag läst. Jag är faktiskt rädd om min långvariga hälsa efter alla mediciner jag petar i mig under åren.
Vad har jag tänkt då? Jag kommer absolut inte våga ta 40mg prednisolon, som gyn skrev ut. Istället tänker jag mig att max gå upp till 20-25mg, vilket många som varit i Aten/London tycks använda. Men här vill jag ändå fråga er som kan. Hur trappar jag bäst upp prednisolondosen, och hur trappar jag ner? Hur har ni gjort? Gyn gav mig ingen info om det.
Sen kommer nästa dilemma! Jag är ju fortfarande förkyld och har haft feber till och från i ett par veckor. Men mensen borde komma imorgon, så tanken är ju egentligen att jag redan ska ha börjat med kortisonet. Men att sätta ner immunförsvaret när jag har en infektion?!? Det ringer inte väl.
Jag får mycket motstånd utifrån just nu när jag pratar om framtida behandlingar och planer på mediciner. Jag får höra att jag måste vila, för kroppen är inte i fas. Jag får höra att de inte tycker jag ska äta kortison och måste tänka på mig själv. Får frågor om jag verkligen orkar mer. När sätter vi punkt? Jag blir så trött... Känner mig ifrågasatt och skulle vilka skrika ut att det inte finns någon annan än jag själv och min man (och läkarna) som ska kunna säga vad som är rätt eller fel. Jag känner mig liksom skuldbelagd när jag får höra sånt där. Som om det är mitt fel om det sedan går på tok på det ena eller andra sättet- och det är hemskt. Jag vill inte känna att någon skuldbelägger mig, och även om det inte är deras mening så är det precis vad de gör.
My life, my choise....
torsdag 21 november 2013
Positiv energi, följt av break-down
Tack till er som peppat och hållt tummarna inför gyn-besöket!
Ja, igår spenderades alltså hela dagen i Stockholm! Mötet med företaget gick hur bra som helst, och de verkar vara lika entusiastiska som vi att sammarbeta för att få ihop den här uppsatsen. Bättre än väntat faktiskt.
Efter det mötet var det dags för gyn-besöket på Östermalm. Även det gick bättre än väntat. Jag skrev in proriasis, ibs och pcos i hälsodeklarationen som jag lämnade till henne, och efter att ögnat igenom den sa läkaren direkt att graviditeter är kritiska för mig eftersom jag har en så pass hög missfallsrisk. Prednisolon och trombyl var enligt henne en självklarhet, och jag behövde inte ens nämna dem innan hon själv sa att jag behövde dem. Hon föreslog även dopplerultraljud av livmodern, men det kostar tyvärr 2900kr eftersom "högsta-hönsen-gyn" inte godkänner remisser för ett sådant ultraljud, så man måste tyvärr göra det privat.
Läkaren sa att jag måste ha en jättehög dos prednisolon och skrev ut 40mg(!) om dagen, med start från och med nu och fram till v.8 (om man blir gravid). Hon sa att en del rekommenderar att medicinera till v.12, men om man slutar i v.8 så kommer kroppen stöta ut fostret om det är missbildat, vilket är bättre än att låta det gå längre. (Enligt henne). Trombyl kunde jag börja med några dagar innan FET. Jag fick även remiss på några prover gällande koagulation, TSH, och testosteron.
Igår kändes det givetvis som att jag svävade på moln. Allt hade gått bättre än väntat och jag kände mig med ens lättare i hela kroppen. När jag sedan kom hem sent på kvällen och började tänka igenom allt ordentligt så kom oron som en brev på posten. Efter lite snabbt googlande kom jag fram till att 40mg kortison (prednisolon) är en extremt hög dos. Extremt! Det vanligaste tycks vara mellan 5-15mg, och de som varit i London eller Aten benämner sina doseringar på 20-25mg som höga. (Rätta mig om jag har fel!!) Jag har bara hittat ett par stycken i USA som tar så hög dos som 40mg prednisolon vid sina ivf:er. Behöver jag ens nämna att detta får mig att freaka ur totalt? Jag glömmer ofta bort mig själv i den här karusellen, men jag måste ändå fundera på om det är något jag klarar av.
Jag har såklart läst om biverkningarna och förstår att med en så hög dos kommer jag se ut som ett uppsvällt klot (moonface) och säkert få många av de andra otrevliga biverkningarna- som känslan av att gå på amfetamin som någon läkare hade beskrivit det. Jag drar mig till minnes till de tider då farfar och morfar ätit kortison och sett ut som ballonger. Jag tror inte att jag vågar!!! 40mg om dagen?!? Jag tycker det känns tryggare med hälften av det, max.
Sen kommer problem nummer två: Att jag gått och fått mediciner av en annan läkare trots att min klinik inte tyckte att medicinerna var tillräckligt trovärdiga nog att använda. Vad ska kliniken säga?!? Kommer jag förstöra vår relation?
Redan igår kväll började jag närma mig bristningsgränsen. Alla känslor av sorg över barnlösheten, över kampen, rädslan och nervositeten bara sköljde över mig, och jag var så trött efter en heldag i Stockholm trots feber och förkylning. Det är ett under att jag lyckades somna trots alla tankar. Men idag så brast det bara. Jag grät hela vägen hem från sjukhuset där jag lämnat blodproverna och hämtat ut medicinerna, och när jag väl kom hem så lade jag mig direkt i kökssoffan och fortsatte gråta hejdlöst. När mannen kom hem på lunchen så satte han sig bredvid mig och strök lugnande på min panna. Ut forsade en mängd av förtvivlade tankar. Jag försökte förklara att det helt enkelt är alldeles för mycket för mig nu. Att barnlösheten just nu känns alldeles olidlig, att jag är så sliten, och att jag avskyr alla saker som jag måste utsätta min kropp för. Att jag nu har ett val att göra och att jag inte gillar varken det ena eller andra alternativet, men att jag aldrig skulle kunna hantera att jag får ett till missfall och inte har gjort allt jag kan för att undvika det. Känslorna tar tag i mig med hårda grepp, och sorgen över våra långa år av ständig kamp kommer ikapp mig. De två små liven som försvann på vägen, och längtan som jag inte kan stänga av. Det är mer än vad jag klarar av. "Det känns som att jag håller på att bryta ihop totalt", sa jag till mannen. Och så känns det verkligen på riktigt.... Det känns som att jag inte håller ihop.
Efter gråtanfallet lättade tyngden på axlarna några hekto. När jag sedan fick svar från min klinik som sa att de inte kommer att lägga sig i medicineringen jag fått av den andra gynekologen, och att de istället uppskattade att jag var ärlig som berättade, så lättade tyngden ännu lite till.
Men trots det är det en tung dag idag. Kroppen som sinnet säger stopp! Mannen förbjöd mig till och med att plugga idag. Älskade make <3 Jag vill inte drabbas av ett sammanbrott nu, för jag har alldeles för mycket som står på spel. Jag vill må bra!!
Resten av dagen ska jag ligga i soffan och se en bra film, och kanske baka något gott när maken kommer hem- som han själv föreslog. Längtar extra mycket efter honom nu när allt känns extra tungt.
Ja, igår spenderades alltså hela dagen i Stockholm! Mötet med företaget gick hur bra som helst, och de verkar vara lika entusiastiska som vi att sammarbeta för att få ihop den här uppsatsen. Bättre än väntat faktiskt.
Efter det mötet var det dags för gyn-besöket på Östermalm. Även det gick bättre än väntat. Jag skrev in proriasis, ibs och pcos i hälsodeklarationen som jag lämnade till henne, och efter att ögnat igenom den sa läkaren direkt att graviditeter är kritiska för mig eftersom jag har en så pass hög missfallsrisk. Prednisolon och trombyl var enligt henne en självklarhet, och jag behövde inte ens nämna dem innan hon själv sa att jag behövde dem. Hon föreslog även dopplerultraljud av livmodern, men det kostar tyvärr 2900kr eftersom "högsta-hönsen-gyn" inte godkänner remisser för ett sådant ultraljud, så man måste tyvärr göra det privat.
Läkaren sa att jag måste ha en jättehög dos prednisolon och skrev ut 40mg(!) om dagen, med start från och med nu och fram till v.8 (om man blir gravid). Hon sa att en del rekommenderar att medicinera till v.12, men om man slutar i v.8 så kommer kroppen stöta ut fostret om det är missbildat, vilket är bättre än att låta det gå längre. (Enligt henne). Trombyl kunde jag börja med några dagar innan FET. Jag fick även remiss på några prover gällande koagulation, TSH, och testosteron.
Igår kändes det givetvis som att jag svävade på moln. Allt hade gått bättre än väntat och jag kände mig med ens lättare i hela kroppen. När jag sedan kom hem sent på kvällen och började tänka igenom allt ordentligt så kom oron som en brev på posten. Efter lite snabbt googlande kom jag fram till att 40mg kortison (prednisolon) är en extremt hög dos. Extremt! Det vanligaste tycks vara mellan 5-15mg, och de som varit i London eller Aten benämner sina doseringar på 20-25mg som höga. (Rätta mig om jag har fel!!) Jag har bara hittat ett par stycken i USA som tar så hög dos som 40mg prednisolon vid sina ivf:er. Behöver jag ens nämna att detta får mig att freaka ur totalt? Jag glömmer ofta bort mig själv i den här karusellen, men jag måste ändå fundera på om det är något jag klarar av.
Jag har såklart läst om biverkningarna och förstår att med en så hög dos kommer jag se ut som ett uppsvällt klot (moonface) och säkert få många av de andra otrevliga biverkningarna- som känslan av att gå på amfetamin som någon läkare hade beskrivit det. Jag drar mig till minnes till de tider då farfar och morfar ätit kortison och sett ut som ballonger. Jag tror inte att jag vågar!!! 40mg om dagen?!? Jag tycker det känns tryggare med hälften av det, max.
Sen kommer problem nummer två: Att jag gått och fått mediciner av en annan läkare trots att min klinik inte tyckte att medicinerna var tillräckligt trovärdiga nog att använda. Vad ska kliniken säga?!? Kommer jag förstöra vår relation?
Redan igår kväll började jag närma mig bristningsgränsen. Alla känslor av sorg över barnlösheten, över kampen, rädslan och nervositeten bara sköljde över mig, och jag var så trött efter en heldag i Stockholm trots feber och förkylning. Det är ett under att jag lyckades somna trots alla tankar. Men idag så brast det bara. Jag grät hela vägen hem från sjukhuset där jag lämnat blodproverna och hämtat ut medicinerna, och när jag väl kom hem så lade jag mig direkt i kökssoffan och fortsatte gråta hejdlöst. När mannen kom hem på lunchen så satte han sig bredvid mig och strök lugnande på min panna. Ut forsade en mängd av förtvivlade tankar. Jag försökte förklara att det helt enkelt är alldeles för mycket för mig nu. Att barnlösheten just nu känns alldeles olidlig, att jag är så sliten, och att jag avskyr alla saker som jag måste utsätta min kropp för. Att jag nu har ett val att göra och att jag inte gillar varken det ena eller andra alternativet, men att jag aldrig skulle kunna hantera att jag får ett till missfall och inte har gjort allt jag kan för att undvika det. Känslorna tar tag i mig med hårda grepp, och sorgen över våra långa år av ständig kamp kommer ikapp mig. De två små liven som försvann på vägen, och längtan som jag inte kan stänga av. Det är mer än vad jag klarar av. "Det känns som att jag håller på att bryta ihop totalt", sa jag till mannen. Och så känns det verkligen på riktigt.... Det känns som att jag inte håller ihop.
Efter gråtanfallet lättade tyngden på axlarna några hekto. När jag sedan fick svar från min klinik som sa att de inte kommer att lägga sig i medicineringen jag fått av den andra gynekologen, och att de istället uppskattade att jag var ärlig som berättade, så lättade tyngden ännu lite till.
Men trots det är det en tung dag idag. Kroppen som sinnet säger stopp! Mannen förbjöd mig till och med att plugga idag. Älskade make <3 Jag vill inte drabbas av ett sammanbrott nu, för jag har alldeles för mycket som står på spel. Jag vill må bra!!
Resten av dagen ska jag ligga i soffan och se en bra film, och kanske baka något gott när maken kommer hem- som han själv föreslog. Längtar extra mycket efter honom nu när allt känns extra tungt.
tisdag 19 november 2013
Filmkväll
Jag har fått feber igen. Jäkla förkylning. Men ingen rast och ingen ro, för jag har ändå varit i skolan, och imorgon väntar en heldag i Stockholm. Och då menar jag verkligen i stil med att åka hemifrån innan 8 och komma tillbaka 21 på kvällen :( Toppen när man har feber och är allmänt muck... Men jag har inget val- det är möte med företaget vi ska skriva uppsats om, och det där gynbesöket jag klämt in.
Men vad passar då bättre en febrig kväll än en bra film, mörk choklad, te, och popcorn, sittandes på en fårskinsfäll inlindad i varma filtar.
Jag tycker att förkylningen borde släppa snart.
Bävar faktiskt inför imorgon. Har svårt att förstå hur jag ska orka.
Men vad passar då bättre en febrig kväll än en bra film, mörk choklad, te, och popcorn, sittandes på en fårskinsfäll inlindad i varma filtar.
Jag tycker att förkylningen borde släppa snart.
Bävar faktiskt inför imorgon. Har svårt att förstå hur jag ska orka.
måndag 18 november 2013
Så utmattad att tårarna kommer
Det finns så mycket som gör mig trött nu. Förkylningen, studierna, sömnlösheten på kvällar och mitt i natten, medicinering av primolut-nor, huvudvärken, höstmörkret och kampen med läkarna. Som jag skrivit tidigare så har jag ju begränsad energi normalt sett efter en infektion när jag var 17år, så det finns inte mycket att ta av nu. Idag har varit en sån där dag då jag brutit ihop totalt av utmattning och känsla av otillräcklighet så fort jag kommit innanför dörren. Och då har jag ändå inte lyckats vara särskilt produktiv med något. Studierna kom jag ingenstans med, så jag följde med mamma och lillebror för några timmars julhandling, men lika trött blev jag ju av det. Det är så tråkigt att det inte spelar någon som helst roll om jag gör roliga saker, jag blir lika trött oavsett!
Jag känner mig otillräcklig! Det är bästa beskrivningen. Jag känner ju min kropp och vet om mina begränsningar, men jag kan ändå inte låta bli att förvånas av den där förlamande tröttheten och besvikelsen jag känner inför mig själv för att jag inte orkar mer. Och då menar jag inte just den här dagen, utan överhuvudtaget.
Väl hemma har vi tvättid, matlagning och ett berg av disk, men ingen energi minns kvar. Mannen är min stjärna, men jag får dåligt samvete när han måste ta så stor del av hushållsarbetet.
Jag skulle inte förvånas om jag aldrig någonsin blir "normal-pigg", om man nu kan kalla något normalt. Men jag hoppas innerligt att jag har fel, och att jag en dag kan leva ett liv som ger mig mer frid i sinnet och därmed mer lycka och energi.
Gyn-besöket idag gick ju åt fanders. Eller ja, delvis gick det bra. Livmodern är tom och det finns inga tecken på myom, vilket enligt gynekologen syns på VUL (så då kan jag stryka det från listan, TACK och lov). Men det som jag ville prata om ville hon inte diskutera, utan hänvisade bara till Ferten. Jaja, det var det....
På onsdag när vi ska till Sthlm på möte har jag lyckats klämma in ett besök hos en privat Gyn. Det är dock väldigt tajt med tid, så jag hoppas att jag hinner dit. Sen borde mensen komma i helgen, så FET närmar sig..
Jag känner mig otillräcklig! Det är bästa beskrivningen. Jag känner ju min kropp och vet om mina begränsningar, men jag kan ändå inte låta bli att förvånas av den där förlamande tröttheten och besvikelsen jag känner inför mig själv för att jag inte orkar mer. Och då menar jag inte just den här dagen, utan överhuvudtaget.
Väl hemma har vi tvättid, matlagning och ett berg av disk, men ingen energi minns kvar. Mannen är min stjärna, men jag får dåligt samvete när han måste ta så stor del av hushållsarbetet.
Jag skulle inte förvånas om jag aldrig någonsin blir "normal-pigg", om man nu kan kalla något normalt. Men jag hoppas innerligt att jag har fel, och att jag en dag kan leva ett liv som ger mig mer frid i sinnet och därmed mer lycka och energi.
Gyn-besöket idag gick ju åt fanders. Eller ja, delvis gick det bra. Livmodern är tom och det finns inga tecken på myom, vilket enligt gynekologen syns på VUL (så då kan jag stryka det från listan, TACK och lov). Men det som jag ville prata om ville hon inte diskutera, utan hänvisade bara till Ferten. Jaja, det var det....
På onsdag när vi ska till Sthlm på möte har jag lyckats klämma in ett besök hos en privat Gyn. Det är dock väldigt tajt med tid, så jag hoppas att jag hinner dit. Sen borde mensen komma i helgen, så FET närmar sig..
lördag 16 november 2013
Svar på förra inlägget- om mediciner
Tack för att så många kommenterar! Jag tänkte att det allra bästa var att skriva ett gemensamt svar till er alla samtidigt, eftersom många hade liknande funderingar.
För er som glömt så skrev jag om att läkarna inte vill skriva ut varken prednisolon, trombyl eller fragmin. De vill heller inte ta fler prover på mig, men kommer att göra det om jag får ett tredje missfall.
Så, vad har läkarna för anledningar?
Enligt mina läkare finns det inte tillräckligt mycket vetenskapligt stöd för att dessa mediciner hjälper. Särskilt inte om man inte redan vet att man har ex. AHA-antikroppar eller kardiolipinantikroppar. (Jag har bara fått tagit prov på den sistnämnda vilket var negativt). Fragmin tycks det vara delade meningar om, men där föreslog min läkare faktiskt (hör och häpna) att jag skulle självmedicinera med barnabyl. På eget initiativ.
Läkarna anser inte att jag behöver mediciner jag föreslagit i det här stadiet, och tycker inte att vi ska ta några mer prover innan jag får ytterligare ett missfall.
Bra att läsa på innan och tjata på läkarna?
Innan jag kom med min förfrågan till läkarna så satt jag i otaliga timmar och letade efter vetenskapliga artiklar som kunde stödja mina teorier. Jag har själv märkt att läkarna har rätt i att det råder delade meningar på de här medicinerna, och majoriteten av studierna handlar om när det finns en bevisad problematik med immunförsvaret eller att man får blodproppar av olika anledningar. Jag hittade dock en del, vilka jag skickade till läkaren. Bland annat fann jag samband mellan autoimmuna sjukdomar och missfall (pga ökade andelar th-17 cells som orsakar inflammationer i kroppen). Man rekommenderade dock ingen särskild behandling, och kunde inte bevisa vad som vad hönan eller fjädern. Alltså var ökningen av inflammatoriska cytokiner orsaken till missfall, eller berodde dom tvärtom på missfallet.
Jag har alltså varit väldigt påläst och tryckt på många många punkter, och i flera omgångar. Jag har tjatat. Tro mig..
Second opinion hos en annan specialist?
Så fort jag anade vad jag skulle få för svar började jag söka efter alternativa lösningar och vem jag kunde diskutera detta med. På måndag ska jag till en gynekolog som hjälpte mig med pergotime för två år sedan. Då ska jag diskutera med henne om det är möjligt att få ta fler prover och höra hur hon skulle tycka angående någon mer medicinering behövdes.
Eventuellt ska jag även träffa en gynekolog i Stockholm när jag ska dit på möte i veckan. Det beror på om hon har en lämplig tid.
Sen ska jag även ta upp någon annat som ligger och gnager i min hjärna. Min moster hade fler än 12 missfall innan någon sa till henne att hon aldrig skulle kunna behålla ett barn. (Hon hade redan ett mirakel tack och lov). Hennes livmoder var full av myom. I torsdags läste jag mig till att det är ärftligt och ofta förekommer inom familjer/släkt. Ingen har ju någonsin kikat i min livmoder (mer än utanpå med ul och VUL. Önskar att jag inte hade läst att det är ärftligt. Då kan man lägga ytterligare ett till orosmoment på listan. Eftersom min mens varit så smärtsam att de undersökt mig för endometrios så är det inte omöjligt.
Skulle jag våga självmedicinera?
Detta har jag tänkt mycket på de senaste dagarna, och jag vill känna mig säker på vad jag får i mig.
Att beställa medicin på internet/ svarta marknaden skulle kännas otryggt, och jag skulle inte vilja ta en medicin utan att ha någon som helst kontakt med en specialistläkare. Men med det sagt så menar jag absolut inte att det är fel när någon annan gör det. Jag är dock rädd för vad man får och vad som kan hända helt utan övervakning.
Om jag ska medicinera något mer utöver fertilitetsläkarnas recept så ska det vara utskrivet av en annan specialist.
MEN, den svaga dosen barnabyl ser jag inget fel i att självmedicinera eftersom till och med min fertilitetsläkare sa att jag kunde göra det. 1/3 tablett om dagen är tydligen rätt dos menade hon, och finns receptfritt på Apoteket. Alltså inget konstigt.
Kommer jag inte klandra mig själv för självmedicineringen om jag får missfall?
Nej! Snarare åt andra hållet. Jag har redan fått två missfall på raken och då har det varit utan extra medicinering. Om det händer igen kommer jag för alltid att tänka att jag hade kunnat stoppa det om jag hade fått tagit fler prover, kollat min livmoder och tagit de där extra tabletterna som jag efterfrågat. Ponera att jag blir gravid igen och får ett tredje missfall. En grundligare utredning sker, och man kommer på att jag hade de problem jag misstänkt, och hade därmed kunnat undvika det sista missfallet. Då kommer jag tappa förtroendet för läkarna som inte ville "lyssna". Eftersom läkarna menar att man oftast inte hittar fel vid missfallsutredning så tycker de att det är onödigt att göra nu.
Tack för alla synpunkter! Jag vill tillägga att jag har jättebra kontakt med min klinik och vill inte på något sätt baktala dem. De vet vad de gör och är duktiga läkare. Alla sjukhus är olika och har sina välbeprövade metoder. Vissa är dock mer innovativa än andra, och det kan jag verkligen önska hos min klinik. Falun vet också vad de gör och de ger de tre medicinerna jag talat om väldigt frikostigt. Det är väldigt olika. Men säga vad man vill om min klinik- de läser alltid artiklar jag tar fram och diskuterar om mina förslag. De hade lika gärna kunnat slå dövörat till och avvisat mig direkt eftersom jag är lekman. Alltså kliniken är jättebra. Men nu behöver jag ett andra utlåtande eftersom jag själv känner mig otrygg.!
Jag är i en jobbig tid nu. Energin är på botten, jag är sjuk, och barnlösheten känns olidligare än någonsin. Tårarna är farligt nära hela tiden och sakta men säkert bryts man ner. Det känns inte bra någonstans och jag känner mig som en Alien när jag är bland folk. Svågern, med flickvän ska vara här hela helgen, vi ska på middag med bästa vännerna imorgon och idag har vi besökt resten av mannens familj. Jag ORKAR INTE! Sitter bara som en trött fågelholk och känner inte att jag har något att bidra med. Vill bara krypa under ett täcke och sova hela helgen igenom.
För er som glömt så skrev jag om att läkarna inte vill skriva ut varken prednisolon, trombyl eller fragmin. De vill heller inte ta fler prover på mig, men kommer att göra det om jag får ett tredje missfall.
Så, vad har läkarna för anledningar?
Enligt mina läkare finns det inte tillräckligt mycket vetenskapligt stöd för att dessa mediciner hjälper. Särskilt inte om man inte redan vet att man har ex. AHA-antikroppar eller kardiolipinantikroppar. (Jag har bara fått tagit prov på den sistnämnda vilket var negativt). Fragmin tycks det vara delade meningar om, men där föreslog min läkare faktiskt (hör och häpna) att jag skulle självmedicinera med barnabyl. På eget initiativ.
Läkarna anser inte att jag behöver mediciner jag föreslagit i det här stadiet, och tycker inte att vi ska ta några mer prover innan jag får ytterligare ett missfall.
Bra att läsa på innan och tjata på läkarna?
Innan jag kom med min förfrågan till läkarna så satt jag i otaliga timmar och letade efter vetenskapliga artiklar som kunde stödja mina teorier. Jag har själv märkt att läkarna har rätt i att det råder delade meningar på de här medicinerna, och majoriteten av studierna handlar om när det finns en bevisad problematik med immunförsvaret eller att man får blodproppar av olika anledningar. Jag hittade dock en del, vilka jag skickade till läkaren. Bland annat fann jag samband mellan autoimmuna sjukdomar och missfall (pga ökade andelar th-17 cells som orsakar inflammationer i kroppen). Man rekommenderade dock ingen särskild behandling, och kunde inte bevisa vad som vad hönan eller fjädern. Alltså var ökningen av inflammatoriska cytokiner orsaken till missfall, eller berodde dom tvärtom på missfallet.
Jag har alltså varit väldigt påläst och tryckt på många många punkter, och i flera omgångar. Jag har tjatat. Tro mig..
Second opinion hos en annan specialist?
Så fort jag anade vad jag skulle få för svar började jag söka efter alternativa lösningar och vem jag kunde diskutera detta med. På måndag ska jag till en gynekolog som hjälpte mig med pergotime för två år sedan. Då ska jag diskutera med henne om det är möjligt att få ta fler prover och höra hur hon skulle tycka angående någon mer medicinering behövdes.
Eventuellt ska jag även träffa en gynekolog i Stockholm när jag ska dit på möte i veckan. Det beror på om hon har en lämplig tid.
Sen ska jag även ta upp någon annat som ligger och gnager i min hjärna. Min moster hade fler än 12 missfall innan någon sa till henne att hon aldrig skulle kunna behålla ett barn. (Hon hade redan ett mirakel tack och lov). Hennes livmoder var full av myom. I torsdags läste jag mig till att det är ärftligt och ofta förekommer inom familjer/släkt. Ingen har ju någonsin kikat i min livmoder (mer än utanpå med ul och VUL. Önskar att jag inte hade läst att det är ärftligt. Då kan man lägga ytterligare ett till orosmoment på listan. Eftersom min mens varit så smärtsam att de undersökt mig för endometrios så är det inte omöjligt.
Skulle jag våga självmedicinera?
Detta har jag tänkt mycket på de senaste dagarna, och jag vill känna mig säker på vad jag får i mig.
Att beställa medicin på internet/ svarta marknaden skulle kännas otryggt, och jag skulle inte vilja ta en medicin utan att ha någon som helst kontakt med en specialistläkare. Men med det sagt så menar jag absolut inte att det är fel när någon annan gör det. Jag är dock rädd för vad man får och vad som kan hända helt utan övervakning.
Om jag ska medicinera något mer utöver fertilitetsläkarnas recept så ska det vara utskrivet av en annan specialist.
MEN, den svaga dosen barnabyl ser jag inget fel i att självmedicinera eftersom till och med min fertilitetsläkare sa att jag kunde göra det. 1/3 tablett om dagen är tydligen rätt dos menade hon, och finns receptfritt på Apoteket. Alltså inget konstigt.
Kommer jag inte klandra mig själv för självmedicineringen om jag får missfall?
Nej! Snarare åt andra hållet. Jag har redan fått två missfall på raken och då har det varit utan extra medicinering. Om det händer igen kommer jag för alltid att tänka att jag hade kunnat stoppa det om jag hade fått tagit fler prover, kollat min livmoder och tagit de där extra tabletterna som jag efterfrågat. Ponera att jag blir gravid igen och får ett tredje missfall. En grundligare utredning sker, och man kommer på att jag hade de problem jag misstänkt, och hade därmed kunnat undvika det sista missfallet. Då kommer jag tappa förtroendet för läkarna som inte ville "lyssna". Eftersom läkarna menar att man oftast inte hittar fel vid missfallsutredning så tycker de att det är onödigt att göra nu.
Tack för alla synpunkter! Jag vill tillägga att jag har jättebra kontakt med min klinik och vill inte på något sätt baktala dem. De vet vad de gör och är duktiga läkare. Alla sjukhus är olika och har sina välbeprövade metoder. Vissa är dock mer innovativa än andra, och det kan jag verkligen önska hos min klinik. Falun vet också vad de gör och de ger de tre medicinerna jag talat om väldigt frikostigt. Det är väldigt olika. Men säga vad man vill om min klinik- de läser alltid artiklar jag tar fram och diskuterar om mina förslag. De hade lika gärna kunnat slå dövörat till och avvisat mig direkt eftersom jag är lekman. Alltså kliniken är jättebra. Men nu behöver jag ett andra utlåtande eftersom jag själv känner mig otrygg.!
Jag är i en jobbig tid nu. Energin är på botten, jag är sjuk, och barnlösheten känns olidligare än någonsin. Tårarna är farligt nära hela tiden och sakta men säkert bryts man ner. Det känns inte bra någonstans och jag känner mig som en Alien när jag är bland folk. Svågern, med flickvän ska vara här hela helgen, vi ska på middag med bästa vännerna imorgon och idag har vi besökt resten av mannens familj. Jag ORKAR INTE! Sitter bara som en trött fågelholk och känner inte att jag har något att bidra med. Vill bara krypa under ett täcke och sova hela helgen igenom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)