Del 2- Julen som Gud glömde

Julen började med tårar. Inget "god jul". Inga tända ljus och morgonpaket. Bara den bistra verkligheten som man hade hoppats var en tragiskt mardröm. Maken och jag låg kvar i sängen till lunchtid och höll om varandra, pratade och grät. Vi hade tagit ett tufft beslut på morgonen att spendera julafton själva, för att träffa släkten och fira jul när missfallet fortfarande pågick riskerade att traumatisera julen för all framtid för mig. Det var redan traumatiskt nog för mig..

Tafatta gick vi till affären och köpte julmat. Vi kokade hemmagjord risgrynsgröt och rullade köttbullar och dukade upp med färdiglagad Jansson, julskinka, prinskorv och sill. Det mest bisarra med dagen var nog att stå där lutad mot köksbänken och andas igenom kramperna i livmodern och känna hur störtblödningen återigen satte igång samtidigt som jag stod och lagade julmat med julmusik i bakgrunden.

Fram tills eftermiddagen var jag blödningsfri, men efter lunch satte en ny syndaflod igång igen. En koagulerad liten klump på 1-2cm i diameter kom ut och jag analyserade den noga, men det var fortfarande ingen hinnsäck som kommit ut. Även en mindre koagulerad klump kom ut, och det var fortfarande stora strängar av slemhinna på pappret. Det lilla hopp jag hade kvar tack vare att hinnsäcken inte hade kommit ut grusades på nytt. Efter några timmar upphörde störtblödningen igen men ersattes av ständiga små "portioner" av rött, brunt och rosa i bindan och när jag torkar mig. Ibland mer och ibland mindre.

Hur som helst blev det en julafton i all ensamhet, men på kvällen kom mina föräldrar och lillebror upp till vår lägenhet för lite julklappsbyte. Hur vi lyckades få en så fin stund trots allt elände kan jag inte förstå, men vi lyckades le några gånger och få en uns av julkänsla. Kanske lyckades vi för några få minuter glömma vad vi just hade förlorat?!

Dagen därpå ordnade vi skjuts hem till makens mamma för julfirande med hans familj. Jag är sååå glad att vi bestämde oss för att åka dit. Vi fick varma tröstande kramar och massor av kärlek utan att några ord egentligen behövde sägas. Jag låg mest i sovrummet under en filt och vilade mig igenom dagen, men det var underbart att höra rösterna utanför av den julfirande familjen. Vi åt julmat, bytte klappar och hade det väldigt avslappnat och fint. Jag grät en del, och var tvungen att gå iväg för att samla mig när jag tände en ljusstake med tre ljus. Tre ljus.. Ett för varje liten vi förlorat...
Men jag är glad att vi åkte. Gud glömde oss nog inte trots allt...

Fortsättning följer..

Del 1- När all rationalitet försvinner mitt i ett trauma

Mitt i traumatiska situationer försvinner all form av rationalitet. Världen vänds upp och ner, och och allt som tidigare verkat logiskt omvärderas.

När toalettstolen färgas rött av den störtflod som dykt upp inom loppet av en minut så finns inga tvivel om vad som just händer. Vi förlorar det igen... Vi får missfall. Men ändå krävs bevis i form av stora klumpar slemhinna och en hinnsäck för att hjärnan ska ta in händelsen. Hjärnan behöver klara bevis. Hjärnan behöver se exakt det som den upplevt när samma sak hänt tidigare. Men beviset kommer inte ut, och all logik och rationalitet i den längtande hjärnan ställs på ända. Den längtande hjärnan förstår egentligen innerst inne att den agerar irrationellt som inte släcker hoppets låga, med den kan inte kontrollera sig själv. Den längtande hjärnan försöker febrilt att radera alla tankar på att embryot ännu sitter kvar, för med så kraftiga störtblödningar, smärta och mängder av trådiga slemhinnerester så vet hjärnan att det inte finns en chans att graviditeten fortsätter. Men hjärnans logik och rationalitet har ställts på ända, och det som är uppenbart och självklart i vanliga fall går inte att processa.

Kvällen innan julafton var vi hemma hos min familj för att julmysa. Jag var på gott humör och ringde min moster för att berätta de goda nyheterna- vi väntar barn igen. Hon sa att jag lät mer välmående än på mycket länge och vi pratade om att vi verkligen höll tummarna den här gången eftersom jag åt så mycket nya tilläggsmediciner för att förhoppningsvis kunna behålla graviditeten. Vi pratade en halvtimme, och när jag precis höll på att avsluta samtalet högg det till lätt i livmodern. Det kändes som att det rann lite lutinus så jag gick in på toaletten för att kissa och torka bort lutinusresterna. Väl där var trosskyddet blodrött. Jag ropade i panik på maken som satt på övervåningen och han sprang ner till toaletten. Nu hade världen rasat ännu en gång för oss.....

Tillsammans satt vi och grät, helt förtvivlade- jag sittandes på toalettstolen och maken på golvet. Blodet droppade i toaletten och på pappret kom mer och mer slemhinna. Min gråt var panikartad och nära hyperventilering, och makens armar som klappade och omfamnade mig skakade i takt med hans oavbrutna snyftningar. Jag tappade all kontroll över mig själv och ljöd ut i ett förtvivlat skrik, inlindad i min mans armar och med det tårfyllda ansiktet tryckt hårt mot hans bröst. Det har aldrig hänt mig tidigare att jag bara släppt kontrollen över mig själv på det sättet. Livmodern krampade stundtals så att jag hukade mig av smärta men blodet kom ytterst oregelbundet. Störtflod avslöstes av blödningsuppehåll, och så höll det på i de timmar jag spenderade på toaletten. Jag analyserade varenda sträng och klump som kom på pappret och tittade ständigt ner i toalettstolen. Jag behövde bevis.

Utanför toalettdörren hörde vi mamma som grät och som i ren förtvivlan försökte fortsätta med tillagning av Janssons frestelse och potatisgratäng. Toner av tv:n och samtal mellan min pappa och bror hördes in till toaletten, och överröstade vår gråt. Julstöket var förstört för oss alla.

Några timmar senare skjutsade min snälla pappa hem oss. Vi somnade efter midnatt när jag knappt hade energi kvar att ställa mig upp, och en hemsk mardrömsfylld natt senare kunde jag konstatera att det inte kommit ut något mer än gammalt brunt blod. Blödningen hade upphört, men allt var långt ifrån ute än, och ett fruktansvärt förrädiskt hopp hade tagit grepp om mig medan maken hade gett upp totalt. Själv levde jag i 50% förnekelse och 50% sorg.

Julafton började med tårar....

Jag lever...

..men orkar inte uppdatera på bloggen under den här tiden. Det gör för ont. Vi mår verkligen inte bra men försöker att hitta styrkan att leva på. Jag skriver och berättar en annan dag.

Tack för er omsorg, era tankar och era fina kommentarer <3

Missfall v. 5 (4+5)- Det tredje....

Vi fick inte behålla Theodor den här gången heller. Tredje missfallet, kvällen innan julafton. Livet är alldeles för grymt....

Svar på kommentarer!

Bättre sent än aldrig va? På senaste tiden har jag varit dålig på att svara på era kommentarer. Eller när jag tänker efter så är det inte ovanligt att det dröjer några dagar, men det har helt enkelt med tidsbrist att göra. Nu finns i alla fall svar långt bakåt på era kommentarer. ;)

En konstig företeelse i min hormonella kropp är värmesvallningarna. Ena minuten har jag blossande kinder och svettas trots att jag inte anstränger mig, och i nästa stund fryser jag. Det är som om jag har feber. På nätterna fryser jag mycket, men svettas så att jag vaknar fuktig. Ja, det är den ena knasiga företeelsen.

Den andra grejer är väldigt privat och egentligen lite pinsam att skriva om, för det är nämligen kåthet. Alltså, jag är långt ifrån kåt egentligen och känner mig inte sugen på sex, men min kropp liksom skriker efter orgasm. Så var det första gången jag blev gravid också, men gång nummer två blev det tvärtom (vilket jag nästan föredrar...). Jag kommer ju inte våga riskera minsta lilla med den här graviditeten, så en orgasm eller sex kommer inte på fråga. Och det spelar ingen roll vad någon säger, för jag är bestämd på den punkten. Jag vill inte riskera något och har trots allt två missfall bakom mig, så jag hör väl till riskgruppen som bör vara försiktiga med sex den första tiden. När vi kommit till en säkrare tid kommer det nog bli andra bullar, men just nu är det så här. Men det gör mig inte så fasligt mycket. Man vänjer sig vid torrare perioder som ivf:are, för de inträffar ju ganska ofta.

Idag åker vi alltså ut till mina föräldrar ute på landet. Det stormar förskräckligt utomhus så jag hoppas det går bra att köra. Nu gäller det att ha tungan rätt i munnen när allt ska packas ner inför helgen, så att man inte glömmer några klappar eller matprylar till julbordet. Det är mycket som ska tas med. Och trots att vi försökt hålla nere på julklappshandlingen i år så har vi ändå hysteriskt mycket paket... Jag som lever på csn har aldrig haft förmågan att handla klappar utefter min inkomst, utan jag lägger alltid alldeles för många tusenlappar på presenter. Men det är lite så som jag funkar. Jag lägger hellre pengarna på någon annan än mig själv- vilket resulterar i att jag alltså inte köper särskilt mycket grejer till mig själv. Maken är likadan, och nästan värre. Han älskar att ge dyra presenter! Men i år stoppade jag honom faktiskt. Vi har inte råd att lägga lika mycket som förra året, och måste spara ihop lite pengar igen. (Något som har visat sig svårt eftersom vi hela tiden får stora oväntade utgifter titt som tätt..).

Klockan är 9, men jag vaknade vid 6. I natt fick jag faktiskt drygt 5 timmars sömn. Inte på långa vägar tillräckligt, men bättre än 4. Blir så avundsjuk på mannen som bara sover och sover.. Och så klagar han på att han är trött på dagen sen. Mm..... Jag önskar att jag kunde sova lite bättre faktiskt, men det verkar vara en smäll jag får ta. Men jag kommer nog fortsätta gnälla lite här om det, för det är inte jättekul direkt.

Nu måste något stoppas i magen! Hopas ni alla har en bra "dán före dopparedagen"!

Den officiella testdagen

Idag är det alltså ruvardag 13, vecka 4+4, och den officiella testdagen. Jag har nu vetat om graviditeten i drygt en vecka, men det känns mycket längre än så. Trots att jag har uppsatsen som distraherar och som egentligen borde få tiden att gå fortare, så känns det som att tiden sniglar sig fram. Men det är ju till stor del eftersom man tänker så otroligt mycket på allt som kan hända. Oron tar upp mycket energi och tid, men det går sannerligen inte snabbare när man går och ojar sig och nojar. Dock har jag ändå haft tre relativt lugna och något tryggare dagar den här helgen, och det är jag glad för. Fast de har rent fysiskt inte varit lugna eftersom jag har pluggat från tidig morgon till kväll, och sedan tagit tag i alla julförberedelserna som inte hunnits med, men oron har hållit sig lugn åtminstone. Framsteg!!

Testet från min officiella testdag är så fint så! Teststrecket dyker upp redan innan kontrollstrecket, och de är nu lika starka..



Det har trillat in en del tips om det där med kortison och sömn. Tack för det! Tyvärr tar jag redan prednisolon på morgonen, halv 8 varje dag. Men eftersom jag fortfarande tar så pass hög dos som 20mg så antar jag att kroppens sömnmönster påverkas väldigt mycket trots att jag tar dem på morgonen. Det börjar tära ordentligt på kroppen. Jag är ju så fysiskt trött, men huvudet kan liksom inte varva ner. Förstår ni hur jag menar? Jag ligger sömnlös i timmar på kvällen fast jag är dödstrött, och på morgonen eller sena natten vaknar jag och förblir klarvaken.

Nu vet jag givetvis inte om bristen på sömn är boven i dramat eller graviditetshormonerna (eller kombinationen), men jag mår inte särskilt bra i kroppen. Jag känner mig så vansinnigt svag, orkeslös, darrig och yr. Darrigheten och orkeslösheten är riktigt otäck tycker jag. Jag orkar ju knappt lyfta varken armar eller ben, och den där darrigheten känns oavsett om jag står, sitter, eller ligger ner helt avslappnad. Jag vet att det kan bli så av en graviditet, men ändå är det ju lite smått obehagligt att kroppen inte fungerar som vanligt. Just nu känns det lite otryggt att vara den enda i vår lilla familj (mig och maken) med körkort när vi ska flänga hit och dit hela julhelgen. Imorgon börjar det genom att åka till familjen (4,5 mil ) och på julafton blir det ca 10-11mils körning, varav majoriteten blir på sena kvällen. Sedan annandag jul då jag måste hem och plugga igen. När det inte finns någon reserv som kan köra blir jag nervös. Efter bilolyckan i somras har jag extra stor respekt för trafiken, och det känns otryggt att inte må bra och sitta bakom ratten. Vi får ta det som det kommer helt enkelt. Går det inte så finns det säkert alltid en reservplan, även om det är svårt att tänka sig just nu.

Jag försöker att inte tänka på det, men på juldagen så infaller den dag i graviditeten då vi fått våra båda missfall. Julen tas därför emot med skräckblandad förtjusning från mig och maken. Jag går mest på räls och maken är trött och lite låg. Jag har gjort det som absolut måste göras, men inte mer än så, och jag har prioriterat c-uppsatsen framför julmys. En vanlig jul får vi ta ett annat år. Det här blir tyvärr en tid som färgas av underliggande oro- och som jag sagt förut så får det väl vara så. Vi kommer att ha julafton nummer två med makens familj på juldagen, långt hemifrån. Men det ska nog gå bra det med. Det måste det göra helt enkelt!

Idag har jag fått i mig lite mer mat än resten av veckan. Igår gick det hyfsat bra också, men illamåendet är verkligen nyckfullt. Tre tuggor kan gå hur bra som helst, och sen blir jag plötsligt kräkmagad. Nåväl, jag äter vad jag kan och när jag kan. Men kostcirkeln är jag långt ifrån just nu.

Idag är det fjärde advent! Jag hoppas att ni haft en bra dag-före-dagen-före-dopparedagen :) <3

Tankar, plugg och julgransklädnad

Sömnen lyser med sin frånvaro. Jag fick inte ens 4 h i natt. Jag vänder och vrider mig fram och tillbaka i sängen, dödstrött men superstressad i tankarna.. Tänker på uppsatsen, pyret, och allt som måste göras till jul. Jag tror ju att kortisonet har sin lilla del i sömnlösheten, men vad vet jag? Hur som helst är det frustrerande när jag bara haft en natt med mer än 4h sömn på flera veckor.

Kanske vänder det när/om graviditeten känns säkrare. Ännu har man ju svårt att slappna av minsta lilla, även om en del dagar är lättare än andra. De vita dagarna.

Idag har jag spenderat hela dagen 9-17 med att plugga, utan att ens ta en paus. Jag ska försöka hinna med så mycket jag kan imorgon också, för sen åker vi ju bort över jul- och några dagar måste jag ju få ledigt! Har suttit med statistikprogrammet spss som jag aldrig tidigare använt. Youtube och google är därmed mina bästa vänner för att försöka förstå hur jag ska gå till väga för att få fram resultat och analysera datan vi samlat in. Vi har minsann inte gjort det lätt för oss med alla variabler ;)
Det där med låg ambitionsnivå höll inte hela vägen.

På kvällen har vi hursomhelst klätt granen och lyssnat lite på julmusik. Jag kände faktiskt lite julkänsla och det var väldigt skönt eftersom det känns som om jag gått minste om allt julmys hittills. När jag satt där i en fåtölj och studerade maken så slog det mig att det här är "första gången" för oss. Första gången vi får fira jul som gravida, och det är ju faktiskt det vi har önskat oss varje jul i många år. Man kunde ju hoppas att det kunde kännas lite bättre, men jag ska försöka att inte gräma mig allt för mycket över det. Vår rädsla är ju trots allt inte alls konstig och faktiskt rätt befogad. Det är okej att känna som jag gör. Åtminstone tills vi fått något slags bevis på att det kan gå vägen..



Jag ser hur trött min man är. Han brukar ha mycket energi och vara positiv nästan varje dag. Den senaste tiden har han förändrats mycket, och han är verkligen sliten och utmattad. Det är all oro som tär på honom, det är jag helt säker på. Ibland funderar jag nästan på om inte han har tagit över rollen som den mest oroliga av oss båda nu på sista tiden..?! Rollerna i vårt förhållande till varandra ter sig annorlunda i den bemärkelse att han inte orkar finnas där och fånga upp mig, eftersom hans egen ork inte finns. Men vad jag märker då är att jag blivit den som peppar och säger att allt ska gå bra. Så intressant det är egentligen hur människor som lever ihop fungerar. Om den ena rasar så gör inte den andra det i samma utsträckning, för det måste alltid finnas någon som håller skeppet uppe. Vi samsas om bördan. Min underbara älskling, jag hoppas att han finner lite trygghet och kraft snart<3

Varje vit dag är en seger!

Att vakna och se att det inte kommit ut något rosa under natten är en underbar känsla. Jag vill hemskt gärna ha en vit jul- i dubbel bemärkelse.

I natt har jag faktiskt sovit. Första natten på länge. Varje gång jag har vaknat under natten har jag vaknat med handen på magen, över Theodor. Jag har tagit bort handen och lagt den efter sidan, men när jag vaknat har den legat där igen. Ganska mysigt faktiskt. Just nu är det ju faktiskt något litet där inne som försöker tänja ut min livmoder och borra sig in riktigt hår. Jag minns inte om min mensvärk var så skarp som den är nu vid mina första graviditeter. Sånt är svårt att minnas. Så egentligen vet jag bara att det gör väldigt ont nästan hela tiden, och det tyder ju i alla fall på att något händer där inne. Jag ska försöka att ta det med ro och minnas att alla graviditeter kan vara olika.

I övrigt finns en del saker som verkligen visar att kroppen är preggo.
-Illamående! Faaaaasansfullt illamående och svårt att äta överhuvudtaget. Allt bara växer i munnen. Citrusfrukter är egentligen det enda jag är sugen på. (Stackars mage). Värst är kvällar och nätter för mig, men egentligen känner jag av det genom hela dagarna. Det bästa är att ligga ner, men när jag då sätter mig upp är jag nära att kräkas. Första kräket kom i förrgår.
-Yrsel. Nära att svimma när jag reser mig. Och därtill tillkommer en enorm orkeslöshet och darrighet i armar och ben. Fast jag har ju också haft influensa vilket bidrar till den svaga kroppen. Jag har svårt att orka lyfta mina armar och ben, och att gå i trappor är en plåga- benen viker sig.
-Förändrad smak. Päronmer smakade metall och potatismoset jag tvingade i mig igår smakade helt annorlunda. Spännande värre :)
-Foglossning. Den är inte så skarp som första dagarna, men jag känner ju inte efter så noga längre. Men den är ändå ständigt där och blev exempelvis värre av att gå till skolan och sjukhuset igår.
-Mensvärk och ryckiga tarmar, intensivt och skarpt. Detta är viktigt!!! Mensvärken och rycken/kramperna i livmoder och tarmar har fortsatt sedan i söndags. Anledningen till att det är viktigt är att jag var livrädd över just den känslan när det också kom blod eftersom det var så som det hade varit under mina missfall. Men nu har det fortsatt utan blod, och det ger mig hopp om att smärtan inte var kopplad till just blödningen. Det går att välja att se det så, och därför gör jag det eftersom det får mig att känna mig tryggare.

Just nu tänker jag njuta av att jag är gravid och att oron för en stund har minskat. Det förtjänar jag. Det är många som peppar mig och hoppas för oss. Både här på bloggen och privat. Aldrig har vi varit såhär öppna med vad som försiggår, och det är kanske bra för vi får mycket inputs om hur vanliga blödningar är vid graviditeter. Min vän som bor alldeles för långt bort har frågat varje dag om hur det går för oss. Hon firar varje dag jag har som gravid, och det gör mig så glad. Helt rätt inställning! Så nu gör jag precis det- jag firar att inget tokigt har hänt än, och att jag fortfarande är gravid! Och hopp finns det gott om. Det kan ju faktiskt bli så att vi får uppleva den bästa sommaren i våra liv 2014...<3 Theodor är nog här för att stanna den här gången..

Stegrande test, men fortfarande rosa

Om man bara skulle gå efter graviditetstestens stegring så skulle man tolka det som att allt är normalt hittills. Testen är tagna RD5, RD7, RD8 och längst till vänster tog jag idag på RD 10. (Shit, har jag inte kommit längre än ruvardag 10?!?!?!) Testen stegrar alltså fint. Önskar att det var en garanti, men det har sett likadant ut även de första två gångerna. Det är bara att hoppas på det bästa..


Blödningen i söndags och måndags får tankarna att gå bärsärkargång. Igår kväll började lutinusresterna vara kritvita igen och ni förstår säkert glädjen varje gång jag inte kunde se något spår av blod. Idag när jag kom hem från ett seminarium i skolan kunde jag dock se att det återigen är rosafärgat... Suck... Inte över än alltså? Jag önskar att jag kunde förutspå utgången..

Jag slank in på kliniken och pratade lite med en barnmorska eftersom jag ändå hade tid hos kuratorn i närheten. Det finns ju inget att göra, och inget att se än, så jag måste bara snällt avvakta och hoppas på det bästa. Även om vi skulle kunna se att det beror på känsliga slemhinnor så kan ju allt förändras dagen därpå. På pappret är jag ju inte gravid förrän min testdag varit, (TD på söndag), och egentligen inte ens då. Nä, för att räknas som gravid på riktigt så måste ett hjärta ha synts på VUL. Innan dess kallar man det klinisk graviditet "på pappret". Lite frustrerande kan man tycka.

Hur som helst finns inget annat att göra än att hoppas och vänta. Jag är tacksam över stegringen på testen, illamåendet som gav mig första kräkningen igår, och foglossningen. För då känner jag åtminstone att jag är gravid. Den skarpa mensvärken är jag inte fullt lika tacksam för eftersom den skrämmer mig lika mycket som den skulle kunna glädja mig. Växtvärk/mensvärk är ju hemskt vanligt vid graviditet, men också lite läskig när den kommer i samband med blod.

Jag är såå trött, men lyckas inte sova. Har kanske snittat på 4h per natt och då vaknar jag ständigt. Springer på toa, äter lite äpple, och vänder och vrider på mig. I natt blev det nog inte ens 4h. Det är riktigt frustrerande!! Men kanske inte helt konstigt under dessa omständigheter. Dessutom vet jag att prednisolonet kan ha en negativ inverkan på sömnen eftersom kortisonet efterliknar kroppens egna stresshormon, och just stresshormon lär jag ha extremt högt påslag av just nu.

Livet står liksom stilla. Allt här hemma har stannat upp. Julgranen står i vardagsrummet men är inte klädd. Inga klappar är inslagna, och lägenheten är ostädad. Den tid som jag orkar ta mig samman ägnar jag åt uppsatsen, och resten av tiden går åt till all oro. Så får det vara. Jular kommer det fler av. Fast det känns tungt att den mest underbara högtiden på året förgås av oro. Jag som ÄLSKAR julen..

Enligt babytickern är jag i v.4+1 idag. Väldans tidigt... Om jag fick önska mig en sak i julklapp så är det en snabbspolning fram till v.8 då man får veta om det börjat ticka ett litet hjärta där inne. Eller nä, en snabbspolning mitten av graviditeten skulle sitta ännu finare.

Tack ännu en gång för ert oändliga stöd och pepp<3

Än finns det hopp kvar..

Det går inte att förklara med ord hur fruktansvärda gårdagen och natten dessförinnan varit. De hamnar utan tvekan på top 20 över de värsta dagarna i mitt liv, och jag är säker på att maken instämmer till fullo.

Hela dagen kom det ut mörkt, blod tillsammans med lutinusrester. Ibland rosa, men oftast mörkt och gammalt, och alldeles för stor mängd för att det skulle kännas okej. Jag hade även mensvärk från helvetet och det kändes hela tiden som att det, vilken sekund som helst, skulle börja forsa blod. Varje halvtimma eller timma gick jag skräckslagen på toaletten för att se hur det artat sig. Det kändes som om hjärtat skulle stanna varje gång jag drog ner byxorna.

Vid middagstid kom det även ut små, millimeterstora, klumpar som måste varit koagulerat blod. Jag kunde där i stundens hetta inte förmå mig att förstå om det var koagulerade klumpar eller små delar av slemhinna, men jag var ändå på det klara med att det inte var tillräckligt stora klumpar för att vara "själva missfallsklumparna". De är helt annorlunda och väldigt tydliga- enligt tidigare erfarenheter. Men de var ändå skäl nog för att drabbas av ytterligare panik eftersom jag känner igen fenomenet sedan gångerna innan då det kommit likadana klumpar innan det klarröda och rikliga blodet börjar forsa.

Blodet höll alltså i sig hela dagen och ni kan säkert förstå hur skräckslagna vi varit. Hela dagen satt vi i vardagsrummet i soffan och fotöljen och stirrade rakt ut i rummet med tomma och rödgråtna ögon. Ibland grät vi, och ibland pratade vi om hur fruktansvärt skräckslagna vi var. Ibland satte vi på en serie eller film på tv för att försöka distrahera tankarna i några minuter, men mest av allt satt vi bara i tystnad och höll om varandra. Fullständigt inbäddade i ett vakuum.

Att slitas mellan hopp och total förtvivlan på det där sättet är helt fruktansvärt. Hela tiden kändes det som att vi bara väntade på att missfallet skulle komma igång, för allt annat kändes i det där läget otänkbart, även om vi fortfarande hade förtvivlat stora förhoppningar om att blodet skulle sluta.

Sent igår kväll började lutinuskladdet som kom ut bli allt mer vitt, eller åtminstone svagt ljusrosa till färgen. Runt livmodertappen fanns då mest brunt blod, så jag kunde dra slutsatsen att blödningen förhoppningsvis hade avtagit och att det som fortsatte komma ut var gamla rester. Det hade också slutat komma blod på pappret när jag torkade mig och det kändes som den absolut största och viktigaste tänkbara förbättringen.

Idag är lutinuskladdet svagt rosa, men inget blod syns när jag torkar mig. Vi tar fortfarande minut för minut, och timma för timma. Skräcken är total, men vi har inte gett upp hoppet än. Att dra ner byxorna inne på toaletten är fortfarande en obeskrivlig plåga, och minsta lilla kramp i livmodern och känsla av att det rinner nertill får pulsen att öka och paniken att komma. Det är ännu inte kört för oss, men att slappna av är en omöjlighet i detta läge. Idag är jag ensam hemma. Det hade jag aldrig klarat igår, men idag förmår jag mig att hantera rädslan på ett annat sätt. Detta till trots kände jag hur en begynnande panikattack var påväg när jag låg kvar i sängen på morgonen och försökte somna om. Jag kunde helt enkelt inte få luft, men lugnade ner mig. Det blev aldrig någon panikattack.

Min man sa en sak idag som speglar vad vi båda tänker på ett bra sätt. Ungefär såhär:
"Det här är så svårt, för just nu är du ju faktiskt gravid. Men allt man kan tänka i samband med den meningen är 'Ja ja', NU ja. Men sen kommer du ju att....."
Ja det kanske inte var så lätt att förstå när jag skrev det såhär. Men kontentan är alltså att vi inte lyckas tänka att jag faktiskt är gravid nu utan att samtidigt tänka att det är ett tillfälligt tillstånd som snart kommer att vara över igen. Vi är så rädda, och kan inte glädjas.

Era varma och stöttande kommentarer betyder mer för mig än vad jag kan beskriva <3 Tänk att ni är så många som hoppas för oss och som tänker på oss. Sen är det så skönt att få förståelse för rädslan av er som upplevt liknande situationer med missfall i bagaget, även om jag givetvis inte önskar någon att gå samma öde till mötes. Och det är skönt att höra om er som haft blödningar där det gått bra till slut...
Jag vill ösa ur mig kärlek till var och en av er, men eftersom krafterna tryter just nu så gör jag det till er alla samtidigt istället för att svara på era individuella kommentarer. Just nu får det vara så. Men ni ska veta att ni är ett oändligt stöd, och jag hoppas att ni inte försvinner- för det här ser ut att bli en tuff tid för oss. Varenda ord kryper in i mitt hjärta<3

En minut i taget. En timme i taget. En dag i taget. Ännu vågar vi inte andas ut, och jag är nästan rädd för att posta det här inlägget för att allt kan ha vänts upp och ner om bara några minuter. En minut i taget. Men ännu är det inte över.....