Inget blod idag, och funderingar om att bo på landet.

Idag har inget blod kommit. Egentligen inte igår heller, fast då var lutinuset rosa/rött och nu är det mer vitt/gult. Jag har haft en nära vän här som sällskap och moraliskt stöd när maken varit bortrest över helgen och idag fick vi också starta dagen med dropp medan vi åt frukost.

Äntligen hade dr.D svarar mig, och han ordinerade ett extra dropp och att jag börjar med levaxin 50ug pga TSH-värdet. Tack för alla svar angående det! Jag hoppas att det inte är för sent att börja med levaxin nu...

Det har varit en ganska bra helg mentalt sett. Bättre än vad den "borde" varit under omständigheterna. Men jag är tröttare än tröttast. Den här dagliga sömnlösheten när jag varje dygn får ca 4-5h sömn (dag+natt tillsammans) börjar tära så mycket på mig att jag har svårt att hantera det. Jag har hamnat i en mental dimma och kroppen protesterar. "Det kopplar inte riktigt. Det går trögt" menade vännen som var här. Idag när jag skulle köra och det regnade var det riktigt otäckt. Det blev liksom för mycket intryck för min stackars hjärna att hantera. Det gick bra visserligen, men jag hade inte klarat längre resa än vad det blev. Och nu har jag haft daglig huvudvärk ett bra tag såklart. (Inte ett dugg konstigt). Ska från och med imorgon testa att dela upp kortisondosen i två delar (3 tabletter på morgon och 2 på kväll) enligt tips jag fått här. Jag hoppas verkligen att det kan göra problemet mindre, för såhär kan ju inte de närmsta månaderna se ut. Hormonerna tar kraft och energi i övrigt och sömnen behövs! För immunförsvarets skull också..

Anledningen till bilturen idag är att vi var ute och tittade på ett litet hus ute på landet som ska hyras ut av ett par som äger tre hus på samma grusväg. Det är en liten 4a på 86kvm med små men mysiga rum, trädgård och både skog, äng och ett par grannar runt om. Skicket på huset är delvis lite ruffigt, men ganska förväntat av ett hus ute på landet, och vi anser att lite färg och billiga klickgolv skulle göra underverk. Kanske även ett litet badkar istället för duschen om det är möjligt. Trädgården och fasaden på huset var riktigt risigt, men trädgården längtar vi efter att få ta tag i och huset skulle målas i sommar sa de.

Kallhyran motsvarar ungefär vad vi betalar idag som varmhyra för vår fantastiska 2a på 69kvm mitt i stan, så det kommer ju att bli dyrare i och med veduppvärmning (braskamin) och elkostnad i huset. Och med transportkostnader ökar kostnaden avsevärt mycket mer. Men sen är det ju alltid så när man flyttar till hus. Vi slits då från citykärnan med närhet till ALLT till landet med 1 mil till vårt nuvarande boende.

Det som är den stora stora nackdelen med detta hus är att det bara går ett par bussar om dagen i närheten av huset. Ett par på morgonen till stan, men bara en buss hem kl.16.45. Och lokaltrafik är sååå viktigt för mig. När jag har dåliga dagar kan jag inte köra bil och min man har ännu inget körkort. (Att flytta till hus skulle ju dock bli incitament nog att gå en snabbkurs och äntligen ta det där körkortet han påbörjat att ta.) Till stan tar är det 10km, och det 12 min att köra med bil. Det är ju egentligen nära som fan. Det går att cykla, åtminstone på vår till höst. Om man cyklar halva sträckan kommer man in till ett samhälle med goda bussförbindelser, så det är ju såklart också en möjlighet. Men visst, kommunikationen suger i övrigt.

Hur som helst vill jag vara realistisk, men min realism talar positivt och negativt åt båda riktningarna. Och jag hoppas att ni kan hjälpa mig att bringa klarhet i detta. Jag påverkades negativt av min mammas aviga inställning och vill inte låta hennes oro påverka vårt beslut. Vi måste bestämma oss innan tisdag så det brinner i knuttarna. Vill ni hjälpa mig i detta läge? Med kloka råd? Med förnuft blandat med känslor?

Fördelar:
+trädgård. Har längtat sååå länge!
+skog och ängar runt knuten
+fler rum
+braskamin ger mysstämning
+inflytt juni/juli
+det är verkligen på landet, mer ostört än radhusområden
+ en mil till staden
+en lösning på problemet med boende inför adoption
+ hyreshus. Vi köper inte, så vi kan ångra oss och flytta om det inte funkar.
+ troligtvis mentalt bättre mående av att ha natur och liten trädgård omkring mig.
+perfekt för barn med egna trädgården och eget rum
+ potential att få det mysigt.
+ charmiga höga sneda tak
+stort kök med diskmaskin
+ska målas i sommar
+tvättmaskin
+ok att ha katt (jag är dock allergisk men vill ha)

Nackdelar:
-kommunikation nästan obefintlig
-mindre frihet/närhet till vänner och stadsliv
- maken har inget körkort, ingen bil
- blir dyrare än nu
-måste frakta ved
-köpa bil snarare än vi tänkt
- ruffigt till viss del
-två sovrum minimala
- sned tomt med mycket mossa försvårar gräsklippning (inget direkt problem egentligen)
- behövs omtapetserande och golvläggning
-mindre fräscht badrum. Ok dock.
-dusch, inte badkar
-grannarnas hus som det är utsikt mot är lite av ett skrotupplag. Står man ut?
-Max 8 mbit bredband (vi har 100nu)
- inga möjligheter till tv-abonnemang

Hm... De sista två faktorerna kollade maken just upp och vi båda blev rätt besvikna. Det handlar så mycket om vad vi har som intressen också, och där spelar internethastigheten en avgörande roll. Tyvärr! Och film, vi som älskar film. Med 8mbit funkar ju inte ens netflix eller viaplay.

Men hörni, hur anser ni? Chansa? Inte chansa? Avvakta? Har ni egna erfarenheter att dela med er av?

Vi måste bestämma oss imorgon!

Kramper, tankar och TSH

Blod ser jag när jag torkar mig och blandat med lutinuset som hamnar i bindan. Jag har riktigt skarp mensvärk och det värker massor i ryggen. Ryggvärk känner jag i samband med fogarna också, men den har ökat och mensvärken är annorlunda. Mer intensiv och mensvärksliknande än växtvärkskramper i livmodern.

Jag är tom- men samtidigt full av tankar. I det här läget finns det inte mycket tankar som säger något vettigt- för faktum är att vi inte har den blekaste aning om hur det kommer gå. Realismen använder sig av min logiska hjärnhalva som säger "blödningar kan vara ofarliga". "Värken är inget bra tecken". "Precis såhär har det börjat minst hälften av gångerna tidigare". "Det finns inget du (jag) kan göra mer än att vänta och hoppas". "Det är inte kört än".

Min känslomässigt kopplade del av hjärnan går direkt på minnen av tidigare scenarion och kastas mellan hopp och förtvivlan. Den tar ut allt i förskott- i båda de möjliga scenariona. "Jag kommer att föda det här barnet". "Jag kommer förlora min femte.. Min femte..". "Jag kommer aldrig kunna bära ett barn". "Jag kommer att älska ett adopterat barn precis lika mycket som ett som jag burit". "Livet är så orättvist- varför jag? Varför igen?" "Det är inte dags att kasta in handduken än, jag är fortfarande gravid". "Finns det en mer ogästvänlig livmoder?"

Ja ni fattar. Jag vill helst stänga av tankarna helt, men de jagar runt som myror. Jag är inte mentalt trasig än. Jag har gråtit några skvättar och känner mig såklart utmattad av att inte veta. Av att vänta. Av att vara rädd för toalettbesöken och rädd för vad som kan vänta. Men trasig är jag inte. Mental förberedelse samtidigt som den där gnuttan hopp måste få finnas med på ett litet hörn.

Google håller jag mig ifrån. Men jag har upptäckt något som dr.D inte kommenterat. Mitt TSH har stigit mycket sedan jag blev gravid. Det brukar ligga långt under 1. I måndags (efter positivt test) var det 2,6! Och gravida rekommenderas ha värde under 2,5 för att inte riskera missfall.
Varför har det här missats? Vad skulle ni göra i samma läge? Jag har mailat och frågat dr.D men som ni vet är ju mailkontakten inte den bästa. Får nästan aldrig svar på mina frågor.

Tack för ert stöd <3 jag behöver ert hopp när mitt eget inte räcker till. Jag vill komma längre än såhär. Jag vill föda det här barnet. Jag vill ha mitt barn.

Historien upprepar sig

Jag blöder... Var är rättvisan?

Sådär äckligt positiv?

Mental träning. Positiv psykologi. Tänka positiva tankar? KBT? Minska sin oro? Mental närvaro?

Som en i viss bemärkelse sann pessimist (Nej... är jag verkligen det? Är jag inte orättvis mot mig själv som ger mig en stämpel som pessimist? Jag är faktiskt väldigt positiv på många sätt- men det finns mycket oro i min hjärna. En hjärna som letar efter problem som måste lösas- som ett beroende.) så finns det mycket mental träning som jag skulle må bättre av. Kärt barn har många namn och man kan ge sig på många olika metoder och teorier. Det är verkligen en helt gigantisk värld. Men finns det må hända en gemensam nämnare? En ganska självklar gemensam nämnare? Vad tror ni?

Det tror jag! Jag tror att en gemensam nämnare som binder ihop dessa teorier och metoder är att vi alla har en inneboende potential att förändra delar av våra tankemönster på ett sätt som passar oss bättre och får oss att mentalt sätt må mycket bättre. Att det är en process som kräver arbete och engagemang, men som faktiskt är möjligt. Alla måste hitta sin grej- det som passar in i just denne individs vardag- men det är nog också viktigt att inte ge upp när det blir svårt och obekvämt. För obekvämt blir det. Och svårt. Jobbigt. Påfrestande. Läskigt. Konstigt att behöva ifrågasätta sin egen existens och sättet man hanterar sig själv och situationer man möter. Det behövs kontinuerlig träning och stark medvetenhet i hur man beter sig och reagerar för att kunna göra några förändringar.

Jag kommer nog aldrig bli sådär äckligt positiv. Sådär kläm-check och relativt obehindrad och omärkt av livets svårigheter. Men mer positiv än vad jag är nu- DET kan jag faktiskt lyckas med Mindre orolig i mina instinktiva reaktioner. Min redan påbörjade mentala träning med affimationer (positiva påståenden som jag kopplar till mentala bilder) har redan gjort väldigt mycket- men jag känner att jag kan göra mer än så.

Jag tog med mig bibliotekskortet upp på stan och lånade lite allt möjligt. Fullt av motsägelser, men ändå finns den där gemensamma nämnaren som binder ihop hopakoket av böcker och skivor. Mest av allt ser jag fram emot boken " Vad optimister vet- och du kan lära dig". Redan i prologen har jag insett att jag är elak mot mig själv som kallar mig pessimist. Att allt jag gör genom att ge mig själv en sån stämpel är att mata på min negativa självbild och få pessimismen att frodas. Hur sunt är det egentligen?
I samma stund som jag lånade böckerna så återlämnade jag också de tre böckerna jag hade hemma om missfall. Lite symboliskt sådär. Ut med det gamla, och in med det nya..

Min man har nu gått på KBT i några månader. Det har lett till väldigt mycket öppenhet och gemensamt arbete med tankesätt och beteendemönster. Det pratas ju naturligtvis mycket om mig på hans sessioner och det innebär också att arbetet är stort för oss båda. Det är obekvämt, läskigt och jobbigt när jag tar saker som kritik. För instinktivt gör jag det. Men det är också så lärorikt, utvecklande och nyttigt. Sååå nyttigt. Jag har aldrig ansett att mannen och jag inte kan vara öppna mot varandra. Men efter KBT:n så har vi båda gjort helomvändningar och vår öppenhet i kommunikationen är bättre än någonsin. Vi har ett bättre system kan man säga, och mannen vågar i högre grad visa sina svagheter. Även när det potentiellt sett kan såra mig. Vår övergång till ny kost och regelbunden träning blev en slags förlängningsarm av våra försök att utvecklas till mer hälsosamma individer på ett såväl mentalt som fysiskt plan. Och hittills gott folk så är jag förvånad över vilken skillnad jag märkt.

Jag skulle aldrig sälla mig till skaran som tror att positivt tänkande kan vara avgörande för om man blir gravid eller inte. Om man får drömjobbet eller inte, eller kan tänka sig till en vinstlott på triss. Nej, det är absolut inte det jag menar, och jag skulle för övrigt kunna ge en rak höger till alla som säger att man kommer bli gravid om man bara slutar tänka och oroa sig- eller helt enkelt bara "börjar tänka positivt". (IDIOT-kommentarer.) Men för sin egen hälsas skull så finns det kanske saker som man ändå kan göra för sin egen skull. För att må lite bättre. Här och nu. Även om man är mitt i behandling eller mitt i den där förgörande längtan. Kanske är det just då som man bör ge sig själv den värdefulla gåvan att försöka må bättre? För det är faktiskt en gåva. En gåva som kanske är jobbig att ge sig själv, men som är en present till alla nya hjärnceller som vill bildas varje dag. En present till "minnesbanken" där vi lagrar erfarenheter och hämtar information inför alla nya/bekanta situationer och intryck vi utsätts för. En present som fyller minnesbanken av positiva minnen att hämta information ifrån- istället för de negativa. En present till hjärnan- och till dig.

Jag ska försöka. Med målet att må bättre. Inte att bli äckligt positiv. Och vem vet?! Kanske så kommer min mentalitet att vara något förändrad om ett år eller två?! Den enda som kan påverka det är JAG!

Nattalivet..

Att ligga vaken halva natten är sådär i rolighetsgrad. I hälskoskalan med för den delen. Tiden kryper fram men hjärnan är som på speed, samtidigt som kroppen egentligen är dödstrött. Vaknar. Försöker sova i någon timme. Ger upp och läser lite eller fortsätter ligga och blunda.

Tre timmar senare är klockan 7, och larmet ringer. Har så klart inte somnat om. Det är dags att "vakna" för att ta medicin. Tabletter ska sväljas, spruta ska injiceras i magen och lutinus ska köras upp i...ja ni vet. Var jag inte vaken i kroppen tidigare så är jag det nu.

Nattalivet har skänkt mig 4h sömn och 3h grubbel. Tack natten för den behandlingen.

Det kryper bakåt och bakåt. Jag faller i sömn normal tid men vaknar numera ibland redan vid tre. Älskade hatade kortison. Jag önskar att du behandlade mina kortisoldepåer annorlunda så att min sömn inte blev så rubbad.

Intralipiderna..

..ger mig ibland en så himla obehaglig känsla i kroppen. Hjärtklappning, illamående, panikkänsla och kraftig yrsel. Någon som känner igen sig? Droppet är en fettblandning innehållande bla ägg och soja som huvudingredienser. Biverkningar är ovanliga, men jag får en del av dem. Just hjärtklappning och den oroliga känslan i kroppen finns dock inte listad på FASS.

Jag kämpar på med känslor och kropp. Känslorna virvlar omkring och kroppen påverkas enormt av alla hormoner och den ökade sömnlösheten. Jag är dödstrött och svag i kroppen hela tiden. Snittar återigen på 4 svettiga timmar per natt nu, och ibland en kort tupplur mitt på dagen. Det är alldeles för lite!!! Tvingade mig ut på promenad i solen idag men orkade bara halva vanliga sträckan- så då fick jag utrymme för lite meditation med solstrålar riktade mot ansiktet. Inte helt fel det heller, men jag vill ha lite mer ork.

Saken är ju den att jag fått mersmak på energi. Från att ha mått så dåligt i så lång tid till att plötsligt ha känt hur livet vände och min ork började återkomma så hann jag få ordentlig mersmak. Jag orkade träna 4ggr per vecka och hade extremt mycket mer energi och glädje i livet än på år. Jag förstår ju givetvis att det vore konstigt om jag inte påverkades alls av hormonerna och medicinerna jag petar i mig, men visst känns det lite bittert. Lite bittert att jag påverkas så mycket. Jag längtar ju liksom efter energin eftersom jag allra främst mentalt mådde så mycket bättre under de veckorna. Samtidigt ger det en liten gnutta självbekräftelse eller förståelse för min ständiga kamp att få må bra. Såhär hormonstinn som man är så kastas man ju in i en helt ny fysisk värld som man inte kan påverka. Inte konstigt att jag mått så fysiskt och psykiskt dåligt under de senaste åren när jag nästan konstant varit mitt i (eller i återhämtning efter) hormonstimuleringar. You go girl!

Jag testade att cykla till gymmet i söndags. Det blev ett ytterst kort pass bland maskinerna. Orken finns liksom inte, och jag vågar inte ta ut mig för mycket heller. Lyssnar på kroppen. Promenad idag som sagt. Det blir lite instabilt och ojämt med träning men det är väl så det får vara ett tag nu. Jag är ju trots allt gravid nu, och hoppas att det blir långvarigt!

(RD 7)

Plus, med nattliga svettningar och orolig känsla...

Sådär ja- nu syns skuggan tillräckligt tydligt för att jag ska kalla testet positivt. Om än väldigt svagt fortfarande- men det är inte ett dugg konstigt såhär på ruvardag 6 när embryot bara är 11 dagar.





Femman stannade kvar. Femman? Ska jag kalla den det? Kanske? Tills vidare i alla fall. Jag är gravid igen!! Det är ju egentligen så himla sjukt att min femte återföring i rad också fastnat, men det stora problemet är ju att de små krypen sedan har släppt taget i v.6. Alla fyra gånger. Mm, det är ju ingen rolig historia man vill uppleva igen. Inte alls faktiskt.

Försöker att inte känna för mycket- men det är svårt. Idag är jag fylld av oro.

De nattliga svettningarna var en av skälen till att vi misstänkte överaktivt immunförsvar hos mig. En av sakerna i listan. Så jag vet att det inte har varit ett gott tecken när jag börjat simma i floder om nätterna när jag varit gravid tidigare. När jag var i Aten frågade Dr D vilka dagar det kom och analyserade situationen.

Jag har nu svettats floder enda sedan natten mellan RD 2-3. Det blir värre och värre. Och inatt hade jag hemska panikkänslor. Vaknade hela tiden, slog omkring mig och låg sedan vaken från 04.00. Något känns verkligen fel i kroppen. Och nu har jag börjat känna av värk i leder (handleder, knän, fotleder osv) vilket jag varit fri från under hela behandlingen tack vare medicinerna. Det är inte heller ett gott tecken. Är det nu det händer? Är det nu immunförsvaret attackerar den lilla utomjordingen som tagit ett bett i min livmoder?

Man blir knäpp av oron och att inte veta något eller kunna göra något åt saken. Jag mailade dr.D tidigt imorse och gick sedan och tog blodprover på eget initiativ för att kunna visa honom provsvar på onsdag. (Han verkar för övrigt ha föreställningen om att man i Sverige får provsvaren redan samma dag som man tagit dem och kan fixa dropp och mediciner hur lätt som helst. Riktigt så är det ju inte om man inte lyckas få akutprover- vilket jag inte får. 2-3 dagar tar det som snabbast inklusive postgång med den läkare jag fått tag på). Min förhoppning är att få ta en påse dropp idag eller imorgon. Om inte annat för att känna att jag gör allt jag kan. Han svarar knappt på mina mail, så jag är fortfarande irriterad på hans kommunikationsförmåga. Om jag har frågor som jag ställer om och om igen så önskar man ju att han kunde ta sig tid att svara åtminstone en gång- lite kort. Irritation gentemot någon man är "beroende av" är komplicerad. Det skapar så mycket negativ energi.

Vi får se hur framtiden med immunomediciner och provtagningar ser ut. Jag har ju ingen aning och får inga svar trots att jag frågat gång på gång. Men dropp-påsar och övriga mediciner har jag i överflöd som bara väntar på att användas. Vet inte om Apoteket gjorde fel (?) men jag fick två tiopack påsar när jag trodde att jag skulle få två påsar bara. Bara att tacka och ta emot när man har flyt. Själva droppaggregaten behöver jag dock beställa och hittade tips om en sida från uk där det blir en kostnad på ca 40-50sek per omgång plus frakt. Någon läsare som har erfarenhet möjligtvis???

Det kanske finns någon som läser mitt inlägg och undrar varför jag inte verkar gladare som just fått ett positivt test. Ja, det är ju en legitim fråga- men svaret är enkelt. Jag kan inte. Inte än. Jag har upplevt den här tiden 4 ggr tidigare och aldrig kommit förbi den sjätte veckan. Innan den veckan är förbi så vet jag inte om jag vill/vågar/kan känna mig glad på riktigt. Kanske kommer det finare stunder och jobbigare stunder. Stunder av hopp och stunder av hopplöshet. Helst av allt vill jag inte känna något alls. Inget. Varken glädje eller oro. Jag vill stänga av.

Det är konstigt...

...hur säker "man" kan vara på sin sak redan dagen efter återföring. Att det ens finns potential att en kvinna kan känna av hur embryot börjar fästa i livmodern praktiskt taget samma dag som återföring med en blastocyst finner jag väldigt fascinerande. Jag vet mycket väl att det inte är helt vanligt och inget man kan förvänta sig när man ruvar- vilket alltså innebär att man lika gärna kan vara gravid om dessa symptom och känslor uteblir. Många talar även om skengraviditet och symptom av lutinus vilket är väldigt vanligt. Men jag tycks nog höra till skaran som ofta känner tidigt och får tidiga symptom, och som sagt är det ytterst fascinerande. Undrar vad sånt beror på egentligen.

Jag är på RD 5 idag. I morse fick jag ett negativt test, men en svag svag, knappt synlig skugga gick ändå att urskilja. Inget att dra några stora lass ifrån dock. Även fast testet var negativt så är jag inte ett dugg osäker på hur behandlingen har gått. Jag är gravid, det vet jag redan. Kroppen började tala om det på många olika sätt redan dagen efter FET. Det började med ett kraftigt hugg på eftermiddagen efter FET. Starka kramper i livmodern, trötthet, huvudvärk och sjukdomskänsla fick jag dagen därpå, och genast en stark intuition som gjorde mig bombsäker redan RD1. Och så har det fortsatt. Här kan ni se dag för dag:

RD 0- Skarpt hugg i livmoder och stark kvällströtthet. Mage börjar se uppblåst ut.
RD 1- Uppsvälld mage. DödsTrött, illamående, huvudvärk, sjukdomskänsla. Stark kramp i livmodern. Säker på att jag håller på att bli gravid. Tar FBC (blodprover)
RD 2- Minimal brun spotting under natten. Drömde att jag var gravid. Starka starka kramper i livmodern, illamående. Väldigt trött och uppsvälld mage. Vet nu säkert hur det gått.
RD 3- Nattliga svettningar. Illamående och yrsel. Väldigt trött. Brösten förändras. Ont i svank och bäcken. Lite mindre kramper i livmodern. Ibland isande känsla i livmodern. Galet uppsvälld-hård mage. Tar IL-dropp.
RD 4- Nattliga svettningar. Trött, yr och illamående. Starkare rygg och bäckensmärtor. Oregelbundna svagare kramper i livmodern, och fortfarande extremt uppsvälld mage.
RD 5- Nattliga svettningar, ont i bäcken/rygg och illamående. Isande känsla i livmodern ibland. Trött. (So far..) Negativt test men fortfarande en stark känsla av att vara gravid.

Ja, nu har jag ju inga bevis ännu, men väljer att lita på min intuition. Embryot fastnade. Har jag fel blir jag väääääldigt förvånad.

Jag och min man har lovat oss själva att lägga vårt fokus på adoption oavsett vad som händer under den här behandlingen. Jag vill alltså inte tänka för mycket på vad som pågår i kroppen och vad vi kan ha framför oss. På samma sätt som jag inte vill fokusera vid oron för ett 5:e missfall så vill jag inte heller vara särskilt glad över att (om) behandlingen lyckades (?) med första steget. Jag vill helst inte tänka på det alls alltså. Det är ju dock jättesvårt- och tankarna kan man ju inte påverka mer än till en viss grad. Ibland inte alls. Särskilt inte när hjärnan hämtar hem sin information från tidigare trauman och som en betingad reflex hamnar i skräck- och försvarsläge när minsta lilla grej påminner om de tidigare traumatiska utfallen.

Men varje morgon när jag vaknar mellan 04.00-07.00 så är min första tanke- adoption. Den tanken vill jag behålla. Den vill jag vårda och ta hand om. Sköta om och underhålla. Tanken som säger att ett efterlängtat barn trots allt kommer att komma. Tanken på att väntan troligtvis inte blir så extremt lång för oss som vi trodde även om den här behandlingen ger mig ett till missfall. Den tanken vill jag vårda och fokusera på. Den vill jag känna med en sån där säkerhet och trygghet som lugnar ner det oroliga sinnet. Det blir min stora kamp från och med nu- att se det hoppfulla i vår framtid istället för att oroa mig och må dåligt. Hjälp mig gärna- för till den uppgiften behöver jag all hjälp jag kan få att skapa mig nya perspektiv på tillvaron..

Pics

Testar om det funkar att posta bilder här igen efter telefonbyte. Det har inte gått på ett bra tag.

Min sönderstuckna och svullna mage som troligtvis har samlat på sig alla de där dryga 4 kilona som den här medicineringen gett mig.


5 blåmärken från 5 plågsamma sprutor av clexane (samma som fragmin).


Droppet jag just nu får.


Hängandes i vardagsrumslampan. Det börjar bli så normaliserat nu. Vännen som kommer och sätter dropp, hänger påsen i lampan och lämnar mig ifred i två timmar tills jag ringer och säger att det är klart. Haha så komiskt egentligen


Leverfläcken med blåmärke och knöl bakom. Den sitter alltså på sidan i navelhöjd, men på bilden kanske det inte syns så tydligt eftersom jag halvligger och vrider mig i en gungande stol. Alldeles intill leverfläcken har jag också en annan leverfläck som är mycket ljusare (mer vanlig färg på just min kropp) men den syns inte på bild.

Lite känslor som kryper fram, RD3

Igår kväll blev jag faktiskt lite rädd. Jag hittade en ny leverfläck på min vänstra sida (magen fast på sidan liksom) och leverfläcken är mitt på ett blåmärke. Trycker man lite lätt på den så känner man en knuta/knöl under. Blåmärken har jag över praktiskt taget hela kroppen (ok en lite överdrift- men säkert 10 större blåmärken på vardera ben och en del nya på armarna) eftersom jag äter kortison och blodförtunnande mediciner. Så det oroar mig inte. Har dessutom alltid lätt att få blåmärken. Men blåmärke+knöl+ny och mörk leverfläck?!? Hmm...

Jag brukar vara sansad och realistisk när det gäller sådana saker, men det räckte med att jag råkade läsa att hudcancer var en biverkning av humira och så vips hade tankarna flugit iväg. Att somna blev omöjligt. Konstigt nog (??) blev min första automatiska tanke att det inte får hända eftersom vi då blir av med chansen att adoptera. Eller att bli/vara gravid. Inte en tanke på själva rädslan om min egen hälsa, utan bara tanken på barnet som kan gå förlorat.. (Typiskt mig dock- att skita i den egna hälsan så länge det blir barn. Ett farligt tänk). Nästa tanke var hur tragikomiskt och ironiskt det skulle vara om jag plötsligt fick cancer mitt i all kamp- när vi är så nära slutet. Och så kom tanke nummer tre- det kommer att vara mitt fel. Det var jag som valde att äta medicinerna och göra behandlingen i Aten, trots att det finns risker. Och då kändes det bara för jobbigt.

Ja, ni fattar. Väl vid denna tid rann tårarna och jag var så irriterad på att det skulle leta sig in en oro i min hjärna som jag inte vill ha där. Jag vill vara lycklig över det som går i medvind för oss just nu, och det är ett svårt arbete att låta dessa tankar ta över när oron pockar på. För visst finns ton av oro, över alldeles för mycket. Både gällande saker som rör adoption och embryot i livmodern. Jag behöver inte mer än så. Att oroa sig över cancer känns bara helt och hållet onödigt.

Vi ska hålla koll på märket och tänker att jag får ringa vårdcentralen om blåmärket inte bleknar. Min man ska hjälpa mig.

På tal om blåmärken så ser jag föresten ut som en sprutnarkoman på magen. Fem tydliga blåmärken efter lika många clexane-sprutor. Det är den värsta sprutan jag behövt ta tror jag. (Innohep ligger högt på listan också). Den något tjockare nålen är egentligen inte problemet, utan snarare hur extremt mycket det svider av sprutan. Under tiden och långt efteråt, i ett stort område. Blä!

Hormonerna tar det bästa av mig just nu. Hormonerna och sömnlösheten. Sömnen kryper ner åt 4h per natt igen, och det tär. Jag har slumrat i soffan mitt på dagen de två sista dagarna men är ändå som en död säl på kvällarna.

Idag har jag hjälpt en vän att packa inför deras flytt, och så har provsvaren från i onsdags hämtats hos läkaren. De är nu skickade till Aten. Jag är lite irriterad över den väldigt (enligt mig) ofungerande kommunikationen. Svar från läkaren i Aten får jag bara på ca var 4e mail (ofta efter påminnelse) och ofta svarar han inte på frågorna jag ställt. Det är ytterst frustrerande eftersom man är helt beroende av hans svar, och därför tog jag upp det med honom igår, efter 3 obesvarade mail. Jag fick ett snorkigt svar tillbaka om att jag måste lugna ner mig och att han bara svarar om han har något att säga. Inga svar på frågorna jag hade ställt. Jag förstår att han har mycket att göra, men det borde alltid finnas utrymme för kommunikation för de BETALANDE patienter man har, man bör inte ha fler patienter än vad man har resurser till. Så jag känner mig maktlös eftersom jag inte vet vad jag ska göra framöver, förutom att fortsätta medicineringen som tidigare. När jag ska ta dropp eller FBC (blodprov) framöver finns ingen plan på. Jag försöker att inte ta åt mig av hans snorkighet, och det går rätt bra eftersom jag vet att jag "har rätt till mina åsikter". Men visst frustrerar och tär kommunikationsproblemen och osäkerheten på mig. Som sagt är jag i hans händer, och om han inte svarar när jag hör av mig så vet jag ju inte hur jag ska gå tillväga.

RD 3 idag. Sakta men säkert..