Som en i viss bemärkelse sann pessimist (Nej... är jag verkligen det? Är jag inte orättvis mot mig själv som ger mig en stämpel som pessimist? Jag är faktiskt väldigt positiv på många sätt- men det finns mycket oro i min hjärna. En hjärna som letar efter problem som måste lösas- som ett beroende.) så finns det mycket mental träning som jag skulle må bättre av. Kärt barn har många namn och man kan ge sig på många olika metoder och teorier. Det är verkligen en helt gigantisk värld. Men finns det må hända en gemensam nämnare? En ganska självklar gemensam nämnare? Vad tror ni?
Det tror jag! Jag tror att en gemensam nämnare som binder ihop dessa teorier och metoder är att vi alla har en inneboende potential att förändra delar av våra tankemönster på ett sätt som passar oss bättre och får oss att mentalt sätt må mycket bättre. Att det är en process som kräver arbete och engagemang, men som faktiskt är möjligt. Alla måste hitta sin grej- det som passar in i just denne individs vardag- men det är nog också viktigt att inte ge upp när det blir svårt och obekvämt. För obekvämt blir det. Och svårt. Jobbigt. Påfrestande. Läskigt. Konstigt att behöva ifrågasätta sin egen existens och sättet man hanterar sig själv och situationer man möter. Det behövs kontinuerlig träning och stark medvetenhet i hur man beter sig och reagerar för att kunna göra några förändringar.
Jag tog med mig bibliotekskortet upp på stan och lånade lite allt möjligt. Fullt av motsägelser, men ändå finns den där gemensamma nämnaren som binder ihop hopakoket av böcker och skivor. Mest av allt ser jag fram emot boken " Vad optimister vet- och du kan lära dig". Redan i prologen har jag insett att jag är elak mot mig själv som kallar mig pessimist. Att allt jag gör genom att ge mig själv en sån stämpel är att mata på min negativa självbild och få pessimismen att frodas. Hur sunt är det egentligen?
I samma stund som jag lånade böckerna så återlämnade jag också de tre böckerna jag hade hemma om missfall. Lite symboliskt sådär.
Min man har nu gått på KBT i några månader. Det har lett till väldigt mycket öppenhet och gemensamt arbete med tankesätt och beteendemönster. Det pratas ju naturligtvis mycket om mig på hans sessioner och det innebär också att arbetet är stort för oss båda. Det är obekvämt, läskigt och jobbigt när jag tar saker som kritik. För instinktivt gör jag det. Men det är också så lärorikt, utvecklande och nyttigt. Sååå nyttigt. Jag har aldrig ansett att mannen och jag inte kan vara öppna mot varandra. Men efter KBT:n så har vi båda gjort helomvändningar och vår öppenhet i kommunikationen är bättre än någonsin. Vi har ett bättre system kan man säga, och mannen vågar i högre grad visa sina svagheter. Även när det potentiellt sett kan såra mig. Vår övergång till ny kost och regelbunden träning blev en slags förlängningsarm av våra försök att utvecklas till mer hälsosamma individer på ett såväl mentalt som fysiskt plan. Och hittills gott folk så är jag förvånad över vilken skillnad jag märkt.
Jag skulle aldrig sälla mig till skaran som tror att positivt tänkande kan vara avgörande för om man blir gravid eller inte. Om man får drömjobbet eller inte, eller kan tänka sig till en vinstlott på triss. Nej, det är absolut inte det jag menar, och jag skulle för övrigt kunna ge en rak höger till alla som säger att man kommer bli gravid om man bara slutar tänka och oroa sig- eller helt enkelt bara "börjar tänka positivt". (IDIOT-kommentarer.) Men för sin egen hälsas skull så finns det kanske saker som man ändå kan göra för sin egen skull. För att må lite bättre. Här och nu. Även om man är mitt i behandling eller mitt i den där förgörande längtan. Kanske är det just då som man bör ge sig själv den värdefulla gåvan att försöka må bättre? För det är faktiskt en gåva. En gåva som kanske är jobbig att ge sig själv, men som är en present till alla nya hjärnceller som vill bildas varje dag. En present till "minnesbanken" där vi lagrar erfarenheter och hämtar information inför alla nya/bekanta situationer och intryck vi utsätts för. En present som fyller minnesbanken av positiva minnen att hämta information ifrån- istället för de negativa. En present till hjärnan- och till dig.
Jag ska försöka. Med målet att må bättre. Inte att bli äckligt positiv. Och vem vet?! Kanske så kommer min mentalitet att vara något förändrad om ett år eller två?! Den enda som kan påverka det är JAG!
