Det är konstigt...

...hur säker "man" kan vara på sin sak redan dagen efter återföring. Att det ens finns potential att en kvinna kan känna av hur embryot börjar fästa i livmodern praktiskt taget samma dag som återföring med en blastocyst finner jag väldigt fascinerande. Jag vet mycket väl att det inte är helt vanligt och inget man kan förvänta sig när man ruvar- vilket alltså innebär att man lika gärna kan vara gravid om dessa symptom och känslor uteblir. Många talar även om skengraviditet och symptom av lutinus vilket är väldigt vanligt. Men jag tycks nog höra till skaran som ofta känner tidigt och får tidiga symptom, och som sagt är det ytterst fascinerande. Undrar vad sånt beror på egentligen.

Jag är på RD 5 idag. I morse fick jag ett negativt test, men en svag svag, knappt synlig skugga gick ändå att urskilja. Inget att dra några stora lass ifrån dock. Även fast testet var negativt så är jag inte ett dugg osäker på hur behandlingen har gått. Jag är gravid, det vet jag redan. Kroppen började tala om det på många olika sätt redan dagen efter FET. Det började med ett kraftigt hugg på eftermiddagen efter FET. Starka kramper i livmodern, trötthet, huvudvärk och sjukdomskänsla fick jag dagen därpå, och genast en stark intuition som gjorde mig bombsäker redan RD1. Och så har det fortsatt. Här kan ni se dag för dag:

RD 0- Skarpt hugg i livmoder och stark kvällströtthet. Mage börjar se uppblåst ut.
RD 1- Uppsvälld mage. DödsTrött, illamående, huvudvärk, sjukdomskänsla. Stark kramp i livmodern. Säker på att jag håller på att bli gravid. Tar FBC (blodprover)
RD 2- Minimal brun spotting under natten. Drömde att jag var gravid. Starka starka kramper i livmodern, illamående. Väldigt trött och uppsvälld mage. Vet nu säkert hur det gått.
RD 3- Nattliga svettningar. Illamående och yrsel. Väldigt trött. Brösten förändras. Ont i svank och bäcken. Lite mindre kramper i livmodern. Ibland isande känsla i livmodern. Galet uppsvälld-hård mage. Tar IL-dropp.
RD 4- Nattliga svettningar. Trött, yr och illamående. Starkare rygg och bäckensmärtor. Oregelbundna svagare kramper i livmodern, och fortfarande extremt uppsvälld mage.
RD 5- Nattliga svettningar, ont i bäcken/rygg och illamående. Isande känsla i livmodern ibland. Trött. (So far..) Negativt test men fortfarande en stark känsla av att vara gravid.

Ja, nu har jag ju inga bevis ännu, men väljer att lita på min intuition. Embryot fastnade. Har jag fel blir jag väääääldigt förvånad.

Jag och min man har lovat oss själva att lägga vårt fokus på adoption oavsett vad som händer under den här behandlingen. Jag vill alltså inte tänka för mycket på vad som pågår i kroppen och vad vi kan ha framför oss. På samma sätt som jag inte vill fokusera vid oron för ett 5:e missfall så vill jag inte heller vara särskilt glad över att (om) behandlingen lyckades (?) med första steget. Jag vill helst inte tänka på det alls alltså. Det är ju dock jättesvårt- och tankarna kan man ju inte påverka mer än till en viss grad. Ibland inte alls. Särskilt inte när hjärnan hämtar hem sin information från tidigare trauman och som en betingad reflex hamnar i skräck- och försvarsläge när minsta lilla grej påminner om de tidigare traumatiska utfallen.

Men varje morgon när jag vaknar mellan 04.00-07.00 så är min första tanke- adoption. Den tanken vill jag behålla. Den vill jag vårda och ta hand om. Sköta om och underhålla. Tanken som säger att ett efterlängtat barn trots allt kommer att komma. Tanken på att väntan troligtvis inte blir så extremt lång för oss som vi trodde även om den här behandlingen ger mig ett till missfall. Den tanken vill jag vårda och fokusera på. Den vill jag känna med en sån där säkerhet och trygghet som lugnar ner det oroliga sinnet. Det blir min stora kamp från och med nu- att se det hoppfulla i vår framtid istället för att oroa mig och må dåligt. Hjälp mig gärna- för till den uppgiften behöver jag all hjälp jag kan få att skapa mig nya perspektiv på tillvaron..