Medvinden...

..som vi väntat så länge på.

Nej, det är inget (positivt) som hänt behandlingsmässigt, men däremot har ljus öppnats i en ny tunnel när det gäller adoptionsland. Ett land där vi inte har haft någon aning om att adoption av små barn kan vara möjlig, och som vi strukit från listan från första stund. Men vår fredagseftermiddag på adoptionscentrums öppna hus var alldeles revolutionerande för oss! Redan efter en kvart hade vi fått information som fick oss att sväva på små rosa moln. Var det verkligen möjligt att väntan kan bli kortare än vad vi trott?!? Kan målsnöret flyttas så nära så att det går att se slutet? (Så som det kändes med Kenya.)

Jag vill inte avslöja mer innan vi pratat ordentligt med landsansvariga igen för att dubbelkolla alla regler och krav på oss som föräldrar- så att vi faktiskt passar som sökande där- för ingenting känns säkert förrän man vet mer. Oavsett så lever och andas jag adoption nu. Sedan mötet har jag känt en lycka i magen som jag inte minns när jag kände sist? En sån där lycka som chockar mig totalt, eftersom jag så sällan lyckas känna såna starka positiva vindar under mina vingar. Gud så befriande känsla. Är det såhär det känns? Allt blir plötsligt lättare. Problem finner plötsligt lösningar. Ett vitt skimmer drar över den grå dimman. Jag trivs med att känna mig lycklig, och det är så ovant så jag känner mig som en total nybörjare på att få känslan att stanna kvar. Newbie. Jag är så tacksam över denna medvind, och känner ett hopp som växer och gror inom mig. Och hopp- det smittar av sig. Sprider sig. Och det är inget att skämmas för. Allt kan gå fel imorgon, men idag är jag hoppfull. <3 data-blogger-escaped-br="">
Mm... Behandlingen, den är ju såklart inte glömd eller gömd bakom de rosa molnen.
Behandlingen börjar nämligen närma sig dagen D. Nu på tisdag den 17/3 är det återföring- av äggdonationsembryot. (Haha ja föresten, jag var ju uppenbarligen så virrig sist när jag uppgav datum att jag fortfarande var inne i februari, men naturligtvis har allt skett i mars. Tack för kommentaren som påkallade missen). Nåväl, två dagar kvar alltså. Det senaste som skett är dropp i torsdags (12/3) vilket också var dagen då progesteron lades till behandlingsschemat+ att prednisolonet ökades till maxdos. Som jag skrev blev det en sömnlös natt och hiskeligt jobbig frossa och panik under och efter droppet. Jag hade alltså inte sovit alls innan adoptionsmötet och höll på att svimma flera gånger. Eftersom vi sedan varit borta hela helgen hos långväga vänner så har det bara blivit ett par timmar sömn även resterande nätter av helgen-så att jag är trött nu är ju en stark underdrift. Halvt död stämmer mer väl överens.

Jo, provtagning har jag ju sprungit på då och då också. I fredags bland annat- vilket höll på att resultera i att jag missade tåget mot Stockholm. Men det gjorde jag inte- och det är jag väldigt glad för.

Imorgon (16/3) ska jag utöka min medicinering med clexane (samma som fragmin) och babyasprin (salospir).

Jag har många tider att hålla koll på:
Kl. 07.00- Femanest, prednisolon, lutinus, och from imorgon även clexane (spruta) .
Frukosttid- Metformin+alla vitaminer
Lunch- Metformin+ salospir.
Kl. 16.00- lutinus
Middag- metformin
Kl. 19.00- femanest
Kl. 22.00- lutinus

Och då gäller det att hålla koll på doser och antal tabletter. Har larm på telefonen så det funkar rätt bra ändå, och i städskrubben sitter ett medicinschema som visar dag för dag- medicin för medicin. Superbra sätt att involvera mannen i processen.

På tal om att involvera mannen i processen. Jag måste ösa beröm över min man för sättet han varit närvarande den här gången. Det är så fantastiskt underbart. <3 data-blogger-escaped-br="" data-blogger-escaped-delaktig="" data-blogger-escaped-helt="" data-blogger-escaped-hj="" data-blogger-escaped-ldigt="" data-blogger-escaped-lpsam.="" data-blogger-escaped-och="" data-blogger-escaped-v="">
Min helg har för övrigt varit fantastisk, och om man bortser från trötthet, medföljande värk i kroppen och hormonellt illamående+ huvudvärk så mår jag fantastiskt bra. Alltså jag är helt chockad över det. Kan det verkligen vara så här när man gör den mest extrema behandlingen man gjort någonsin? För mig? Jag som vanligtvis blir en disktrasa av varenda liten hormon som förändras och tillsätts i kroppen.. Jag tar aktivt ansvar för att vårda kroppen genom min väldigt kontrollerade och hälsosamma paleo-kost, och de senaste veckorna har jag tränat 3-4ggr per vecka på gym. Sen fortsätter jag kontinuerligt med den mentala träningen (affimationer) och försöker tänka att jag mår bra av ljuset, av nya intryck och den kalla luften utomhus. Försöker att tänka holistiskt på alla sätt jag kan och har sysselsatt mig med praktiska göromål. Även min man har mått 100ggr bättre en tid nu (efter en väldigt tuff period) och tillsammans börjar vi lyfta upp varandra igen istället för att dra varandras humör neråt. Vi kommunicerar bättre, är ännu mer öppna och jobbar på att förändra beteendemönster som KBT-terapeuten tipsar om. Det känns lite som förändringens tid. När styrka kommer åter och framtidsutsikterna ljusnar.

Kanske blir det äntligen vår tid att få glida vidare på medvind nu?! Let's hope that's true!!