Lite känslor som kryper fram, RD3

Igår kväll blev jag faktiskt lite rädd. Jag hittade en ny leverfläck på min vänstra sida (magen fast på sidan liksom) och leverfläcken är mitt på ett blåmärke. Trycker man lite lätt på den så känner man en knuta/knöl under. Blåmärken har jag över praktiskt taget hela kroppen (ok en lite överdrift- men säkert 10 större blåmärken på vardera ben och en del nya på armarna) eftersom jag äter kortison och blodförtunnande mediciner. Så det oroar mig inte. Har dessutom alltid lätt att få blåmärken. Men blåmärke+knöl+ny och mörk leverfläck?!? Hmm...

Jag brukar vara sansad och realistisk när det gäller sådana saker, men det räckte med att jag råkade läsa att hudcancer var en biverkning av humira och så vips hade tankarna flugit iväg. Att somna blev omöjligt. Konstigt nog (??) blev min första automatiska tanke att det inte får hända eftersom vi då blir av med chansen att adoptera. Eller att bli/vara gravid. Inte en tanke på själva rädslan om min egen hälsa, utan bara tanken på barnet som kan gå förlorat.. (Typiskt mig dock- att skita i den egna hälsan så länge det blir barn. Ett farligt tänk). Nästa tanke var hur tragikomiskt och ironiskt det skulle vara om jag plötsligt fick cancer mitt i all kamp- när vi är så nära slutet. Och så kom tanke nummer tre- det kommer att vara mitt fel. Det var jag som valde att äta medicinerna och göra behandlingen i Aten, trots att det finns risker. Och då kändes det bara för jobbigt.

Ja, ni fattar. Väl vid denna tid rann tårarna och jag var så irriterad på att det skulle leta sig in en oro i min hjärna som jag inte vill ha där. Jag vill vara lycklig över det som går i medvind för oss just nu, och det är ett svårt arbete att låta dessa tankar ta över när oron pockar på. För visst finns ton av oro, över alldeles för mycket. Både gällande saker som rör adoption och embryot i livmodern. Jag behöver inte mer än så. Att oroa sig över cancer känns bara helt och hållet onödigt.

Vi ska hålla koll på märket och tänker att jag får ringa vårdcentralen om blåmärket inte bleknar. Min man ska hjälpa mig.

På tal om blåmärken så ser jag föresten ut som en sprutnarkoman på magen. Fem tydliga blåmärken efter lika många clexane-sprutor. Det är den värsta sprutan jag behövt ta tror jag. (Innohep ligger högt på listan också). Den något tjockare nålen är egentligen inte problemet, utan snarare hur extremt mycket det svider av sprutan. Under tiden och långt efteråt, i ett stort område. Blä!

Hormonerna tar det bästa av mig just nu. Hormonerna och sömnlösheten. Sömnen kryper ner åt 4h per natt igen, och det tär. Jag har slumrat i soffan mitt på dagen de två sista dagarna men är ändå som en död säl på kvällarna.

Idag har jag hjälpt en vän att packa inför deras flytt, och så har provsvaren från i onsdags hämtats hos läkaren. De är nu skickade till Aten. Jag är lite irriterad över den väldigt (enligt mig) ofungerande kommunikationen. Svar från läkaren i Aten får jag bara på ca var 4e mail (ofta efter påminnelse) och ofta svarar han inte på frågorna jag ställt. Det är ytterst frustrerande eftersom man är helt beroende av hans svar, och därför tog jag upp det med honom igår, efter 3 obesvarade mail. Jag fick ett snorkigt svar tillbaka om att jag måste lugna ner mig och att han bara svarar om han har något att säga. Inga svar på frågorna jag hade ställt. Jag förstår att han har mycket att göra, men det borde alltid finnas utrymme för kommunikation för de BETALANDE patienter man har, man bör inte ha fler patienter än vad man har resurser till. Så jag känner mig maktlös eftersom jag inte vet vad jag ska göra framöver, förutom att fortsätta medicineringen som tidigare. När jag ska ta dropp eller FBC (blodprov) framöver finns ingen plan på. Jag försöker att inte ta åt mig av hans snorkighet, och det går rätt bra eftersom jag vet att jag "har rätt till mina åsikter". Men visst frustrerar och tär kommunikationsproblemen och osäkerheten på mig. Som sagt är jag i hans händer, och om han inte svarar när jag hör av mig så vet jag ju inte hur jag ska gå tillväga.

RD 3 idag. Sakta men säkert..