Novellfilm om barnlängtan och ivf

Ett tips till er alla: Se den här novellfilmen med Josephine Bornebuch (från solsidan) som verkligen fångar upplevelsen av att längta efter barn, att gå igenom ivf och att mötas av ständiga misslyckanden... Tårarna rann. Jag kunde inte göra annat än identifiera mig med henne... Så för er som missade den, gå in på länken och kolla!!


http://www.svtplay.se/video/150806/liv-lust-langtan


-skrivet på min iphone

Hemma, men sorgsen

Midsommar har nu kommit och gått... Vi hade en underbar helg i stugan i Loos med vännerna! Mycket god mat, vin, fiske, mys och härlig stämning. Alla behövde den här helgen, troligen framförallt jag och sambon. Sambon var på gott humör och njöt hela resan av att komma ifrån, jag själv njöt i fulla drag men var ändå ledsen väldigt mycket. Det är jobbigt när allt fokuseras så mycket på vännens 1åring och bebisen i hennes mage. Jag älskar ju min vän och hennes dotter, men det är onekligen jobbigt för mig att hålla masken och verka glad hela tiden. I hennes glädje finns liksom så mycket rädsla och sorg för mig.

Jag känner dagligen att jag bara vill fly undan verkligheten. Fly från smärtan och sorgen, fly från alla jobbiga gnagande tankar.. Men det går inte. Man kan inte rymma när det blir svårt. Man kan inte fly undan känslorna, för de kommer att stanna kvar inombords oavsett vad man gör och var man är. Varje dag kämpar jag med att inte låta tårarna ta över, men varje dag misslyckas jag att hålla humöret uppe. Jag tror att jag verkligen står och tippar med tårna i en depression och undrar om jag ska låta vattnet skölja över mig eller om jag ska lyckas dra mig upp på land där jag sitter i säkerhet. Jag har stått här tidigare, och blickat ut över mörkret, och jag har inte lyckats ta mig i land alla gånger. Den här gången vet jag inte hur jag ska ta mig tillbaka. MEN, den här gången vet jag precis varför jag blivit så sorgsen vilket gör att jag vet vad jag måste jobba med. Men jag vet ändå inte vad jag tänker på eller vad jag känner när tårarna överfaller mina ögon. Jag liksom gråter utan att veta vad som utlöst det och vad jag tänkt på innan de börjar forsa. När jag väl börjat gråta kan jag sedan inte sluta. Och trött är jag hela tiden.

Jag kämpar så hårt för att vara glad och positiv. Jag lyckas oftast med det halva dagarna. Ibland en hel dag, men det är sällsynt. Det är svårt och en ständig kamp, men jag kämpar vidare... Mitt mål är den bästa drivkraften som finns. Jag SKA bli mamma. En dag är det JAG som går där med magen i vädret, en dag är det JAG som har en bebis att älska. Jag gör allt jag kan för att inget ska komma i vägen för min dröm. Så... kampen fortsätter.

Igår var det TRE veckor sedan vi fick beskedet om ICSI och sambons dåliga spermier. Jag är fortfarande i chockstadiet. Jag måste sluta klandra mig själv för min mänskliga reaktion på ett tungt besked. Snälla, ni som gått igenom detta: Hur kände ni den första tiden? Hur lång tid tog det för er att acceptera att en av er/ eller båda är infertila?

Midsommar

Då bär det snart av med ett gäng vänner till kompisens stuga i Loos. Vi kommer att vara borta till söndag så det kommer troligen inget nytt inlägg förrän nästa vecka. Det ska bli så härligt att komma bort! Men jag är lite orolig för den långa resan dit eftersom jag har sprängande huvudvärk, och ont i hela kroppen. Framförallt strålningar ner i benen. Men det löser sig! Man klarar det mesta :) Allt är packat och om några minuter ska jag och sambon gå och hämta bilen för att sedan kunna åka och packa in vännens barnstol och annat jox. Hoppas att trafiken inte är allt för hemsk.

http://www.traditionellaprodukter.se/omosssv.htm

Hoppas att ni alla får en härlig midsommar med massor av skratt, god mat och njutbara stunder :)
KRAM på er

Tumör?

Idag var jag hos kuratorn som är kopplad till fertilitetskliniken. Vi pratade i 1h och 45 min (!) och hon verkar helt underbar!! Äntligen får man träffa någon som vet vad det handlar om, någon som har träffat par efter par som går igenom samma process som vi gör. Vi började med att tala om min smärta, att jag måste lära mig att leva med den eftersom den med största sannolikhet kommer att förbli kronisk.. Det är svårt att höra någon annan säga att jag måste leva med detta resten av livet eftersom jag så desperat vill hitta en lösning, men jag måste nog inse att efter så många år och så många undersökningar så kommer den inte försvinna. Sen pratade vi om min och sambons situation, om känslor omkring och livet i allmänhet. Samtalet flöt på och jag kände mig trygg och fri att bara låta samtalet sväva iväg åt alla möjliga håll. Jag kände mig lugn när jag gick därifrån. Framförallt eftersom hon gav mig ett journummer som jag skulle ringa i sommar om jag kände att allt brakade ihop, eller att något nytt hände. Sen erbjöd hon sig att undersöka hur det går för oss med tid till uppstartsmöte inför ICSI, och nästa vecka ska hon antingen ringa mig och berätta hur läget ser ut, eller så ska vi få en kallelse i brevlådan. Jag blev så lycklig att hon erbjöd sig att hjälpa oss... Tack för att jag får lite medgång...

Men vad är väl medgång när det finns motgångar?! Sambon kom hem på lunchen med ett oroligt uttryck och säger att jag inte ska oroa mig men att han troligen har en tumör bakom örat. En godartad knuta, men ändå en tumör. Han har länge gått med yrsel, lite huvudvärk, domningar och svaghet i ben och armar, men på vårdcentralen har de sagt att det troligen beror på stress och att han de avvaktar med neurologisk undersökning. Nu har det dock börjat ringa i hans ena öra, vilket tydligen är specifikt för denna tumör. Han ska ha ett samtal med läkare i slutet av juni (hans sista dag innan semestern) och troligen kommer en remiss skrivas till magnetröntgen trodde den andra läkaren han pratade med idag. Ja... vad säger man nu då. Inte det också... inte nog med att stackarn nyss fått veta att han nästan är steril, nu ska han också behöva oroa sig över att han har en tumör i huvudet. Nu behöver det ju givetvis inte vara det (vilket jag hoppas med hela mitt hjärta) men givetvis börjar man tänka och oroa sig. Nej, det här klarar inte min hjärna just nu. Den är överfull med saker att bearbeta. Finns det en avknapp som man kan trycka på så att det är slut med jobbiga överraskningar?

Böcker om infertilitet

Som jag skrev i det tidigare inlägget så läser jag allt jag kan om infertilitet, provrörsbefruktning och allt runtomkring. Men eftersom den mesta av informationen finns genom internet och framförallt diverse forum så tänkte jag utforska de böcker som finns ute på marknaden för att se hur aktuell informationen är. Finns det fler än jag som tycker att det finns otroligt dåligt med böcker på svenska som handlar om IVF och orsaker till infertilitet? Jag har letat länge efter en svensk bok om PCOS men har inte hittat något alls. Biblioteket i stan hade värdelöst utbud, men jag tog det jag kunde hittade.

När jag läst lite i böckerna så återkommer jag med kritik eller rekommendationer.

Jag vill passa på att tacka alla underbara människor som kommenterar mina inlägg. Ni gör verkligen hela min dag. Igår blev jag rörd till tårar bara av att höra att det finns fler där ute som går igenom samma sak som vi, och att ni tar er tid till att skriva några rader till en människa ni inte känner för att stötta. Plötsligt känner jag mig mindre ensam. Så fortsätt gärna att kommentera så lovar jag att göra detsamma om ni har några egna bloggar.

Jag kommer kontinuerligt att fylla på listan med bloggar som jag läser. Så tipsa mig gärna om era bloggar så skriver jag upp dem!
PUSS till er

Det första jag tänker på...

Det första jag tänker på när jag vaknar på morgonen är IVF. Det sista jag tänker på när jag sluter mina ögon för att sova är IVF. Dagarna passerar snabbt förbi medan jag själv försöker att läsa allt jag kan om det som väntar oss... Jag måste sluta tänka på det hela tiden. Jag går miste om livet som passerar NU, och den tiden kommer aldrig att komma tillbaka! Jag måste vara mer positivt inställd och se livets ljusare sidor, uppskatta tiden som barnlös och njuta av alla små semestrar vi ska ha i sommar. Kanske borde jag börja med yoga? Vad tycker ni? Vad har ni för erfarenheter av yoga?!

Idag ska vi hem till mina föräldrar på kalas för mamma och min bror :) Det spöregnar och åskar om vart annat så bättre väder kunde det ju varit. Ändå blir det skönt att komma ut på landet ett tag, men eftersom bara min moster och familjen vet om vår situation så måste vi låtsas må bra och vara glada. Min bror vet inte heller allt. Känns jobbigt att dölja, men samtidigt vill jag hellre låta dem veta allt när vi väl är inne i processen, när vi håller på med ICSI.. Än så länge är det en lång väg dit! Nu ska jag bara försöka njuta av dagen och slappna av. Förhoppningsvis får jag träffa brorsans nya tjej och hennes son :)

Magen..

Ja, det är väl ingen hemlighet att min mage börjat jävlas med mig igen.. Efter operationen var smärtorna borta ett tag, ersattes av träningsvärken och ont efter operationen istället. Men så fort gasen försvann ur magen började jag få mina extrema smärtattacker tillbaka :( Bäst beskrivet känns det som jag blir knivhuggen i magen. Nu får jag dessutom ont när jag äter vilket jag har varit fri från under en lång period... Tung mat som kött och feta såser är värst just nu och jag får sån halsbränna när jag äter att jag misstänker magkatarr igen, för det har varit på gång hela våren. Troligen pga alla mediciner jag tvingats proppa i mig. Efter maten tar det bara några minuter innan jag har så ont att jag knappt kan stå upp. Vet aldrig i förväg hur ont jag kommer ha under dagarna, hur magen reagerar av mat, eller ens om jag klarar av en promenad eller måste ligga i soffläge dagen igenom :(

Varje dag vaknar jag av att magen smärtar och att jag just drömt mardrömmar, eller drömmar där jag är fruktansvärt stressad. Trots att jag fysiskt sett tar det lugnt och vilar mycket så är mitt inre väldigt stressat... Psyket klarar inte av väntan. Tålamod är inte min starka sida.

Men just nu kan jag dock köpa läkarnas tidigare resonemang om att stress gör allt värre. För så känslomässigt stressad som jag är inombords nu måste ju påverka kroppen :(

Såren efter operation

Tänk va tekniken inom kirurgi är fantastisk. Två små snitt från operationen på magen varav ett av dem ser läkt ut nu.



En uppblåst gasfylld mage och början de de enorma blåmärkena dagen efter operation.


Ett litet ärr kommer det nog bli, men jag är så imponerad över att det inte behövs ett större hål. Synd att det blir lite eksem av alla plåster.

Såret under naveln ser fortfarande lite äckligt ut så där sitter plåster och kirurgtejp kvar.

Då var det konstaterat..

.. Sambons andra spermaprov har analyserats och det gav oss ingen förbättring i vår situation, det är fortfarande ICSI som gäller. Men sämre var det ju i alla fall inte och det var väl tur det. Läkaren berättade för min sambo att vi inte kan göra mer nu, mer än att han ska gå och ta hormonprover på sjukhuset nu innan sommaren. Men eftersom kliniken är sommarstängd så kommer vi inte kallas på uppstartsmöte för ivf förrän i höst. Som väntat.. Hon sa att det inte ska bli senhösten utan antingen augusti eller september. Hoppas på augusti!!! Va skönt det vore om det innebar att vi fick köra igång då, men så är det tyvärr inte. Väntan är inte över ens då. Nu gäller det att överleva sommaren..


Jag känner hur mörkret tätnar omkring mig igen. Jag känner igen tecknen allt för väl och jag vill verkligen inte trilla ner i min grop igen. Det är så svårt att ta sig upp. Kanske är det redan försent att hindra det nu.. Det bor en sorg i mitt hjärta som inte låter mig vara glad. Det bor en sorg inom mig som hindrar mig från att leva normalt. Det bor en så stor sorg inom mig att varje dag känns som en prövning.

Dåliga föraningar...

Efter nattens mardrömmar så har jag dåliga föraningar om beskedet vi kommer att få. Ivf (icsi) kommer nog att skjutas långt fram i tiden.. Säkert superlång kö.. Känns inte alls okej :( jag är så jävla nervös. Går på nålar! Avskyr att vänta. Känns som att hela ens liv övergått i en enda lång väntan nu :(




Såhär såg det ut utomhus när jag ringde fertilitetskliniken för att få tid. Det var i februari. Vi fick komma på vårt första möte i juni, fyra månader senare... På mötet får vi veta att inget händer förrän i höst eftersom de har sommarstängt, så ytterligare några månader läggs på.. Hur många dessa månader kommer att bli återstår att se!

Missat samtal

I måndags lämnade sambon sitt andra spermaprov och vi väntar spänt på att få höra vad läkaren har att säga. Sambon hade ett missat samtal från dolt nummer idag så med stor sannolikhet var det vår läkare. Det är så mycket som jag undrar. När ska vidare utredning av sambon göras? När blir vi kallade till ivf? Skriver hon upp oss nu? Hur vet vi när vi kommer att kallas? Kommer det att ta lång tid...suck, jag tror inte sambon kommer minnas allt detta.. Hoppas verkligen att hon ringer imorgon!! Så jävulskt jobbigt att gå och vänta på besked.

Annars har dagen varit suverän. Har spenderat hela dagen ute med kära vänner och haft väldigt mysigt. Hat dock bränt mig väldigt av solen, men det var det värt :)

Berättar nyheten

När vännen står där och gråter så hon skakar i min famn när jag berättat vad vi fått för besked, då vet man att den vänskapen kommer att förbli livslång. Nog för att jag vetat det länge, men vänskapen blir allt djupare..

Nu vet mina föräldrar, halva sambons familj och fyra vänner. Det är svårt att hålla det inom sig, men det är också svårt att berätta nyheten för man vet aldrig hur folk kommer att reagera. En allt för liten reaktion gör ont i hjärtat trots att jag vet att ingen egentligen kan förstå hur stor sorg vi känner, men en stor reaktion kan också vara svår att hantera. Men jag föredrar nog ändå den stora reaktionen. 

Vi behöver allt stöd vi kan få nu. Jag tror vi börjar inse det..

Drömmar

Igår drömde jag att jag hade ett stort hus och massor av små barn. Men drömmen utvecklades till en mardröm och plötsligt har någon dragit upp en dragkedja för babyns ansikte så att den kvävs. Jag öppnar snabbt och tar barnet i famnen medan jag hör hur en man kommer in i huset och skriker och skjuter. Jag rusar in i garderoben och kämpar med att dölja oss samtidigt som jag försöker få bebisen att andas. Dörren slits upp och jag får en kall pistol mot huvudet. Sen vaknade jag med svettig kropp..

Dagens första uppvaknande var däremot efter en en dröm där jag inte själv hade barn utan istället var den snälla "tanten" som kunde läsa för barnet. Lite närmare verkligheten än mina vanliga drömmarna där jag alltid är mamma och ofta förlorar, eller håller på att förlora, barnet.

Men det var den nästkommande drömmen som fortfarande gör mig illa till mods. I drömmen höll min morfar på att dö i hjärtattack i mina armar på en gata vid ån nära sjukhuset. Trots att vi ringt efter ambulans så kom ingen hjälp och trots att det avståndsmässigt hade tagit två minuter innan ambulansen kunde kommit så dröjde det mer än 10 min och inget hände. Morfar blev medvetslös och jag bad sambon att springa till sjukhuset och hämta hjälp. Jag var vansinnig på sjukvården!! Jag vet inte vad som hände sen.. Vaknade jag? Eller upphörde bara drömmen? Hur som helst så gjorde den att jag vaknade upp med ett ännu tyngre hjärta och gråten i halsen.

Min morfar dog för ca 2 år sedan av cancer, ålder och diverse andra sjukdomar. Det var en kamp de sista åren. Han har alltid betytt vansinnigt mycket för mig, och själv har jag alltid varit "morfars flicka". Jag saknar honom vansinnigt mycket och har fortfarande svårt att komma över att han dog innan jag hann ge honom några barnbarnsbarn. Han skulle vara den första som fick veta när jag blivit gravid (efter mig och sambon), det hade jag bestämt sen länge... Jag saknar honom oerhört mycket och drömmer om honom väldigt ofta. Förr kunde jag känna hans närvaro runt mig ibland, men nu har jag inte gjort det på länge.

Att ha barn, Att förlora ett barn, eller Att kämpa för ett barns liv är ständigt återkommande i mina drömmar. Att kämpa för mitt eget liv medan jag är jagad och hotad till livet är också ständigt förekommande om nätterna.. När jag har ont i magen när jag ska somna så får jag alltid stå ut med en natt fylld av mardrömmar.. Alltid.. Jag antar att min hjärna kokar över under dagarna och rensar alla tankar genom drömmar om nätterna. Men samtidigt skulle jag vilja veta mer specifikt varför jag drömmer om dessa teman nästan varje dag...

Vardagsproblem som bleknar i jämförelse..

Idag har det varit jobbigt att umgås med bästa vännernas småbarn och tvingas diskutera dagisplatser, graviditet och planer inför framtiden.. Vad gör man när allt känns som tyngst? Hur gör ni? Jag tror att jag tystnar, tittar ner på mina händer, går kanske iväg om jag har möjlighet. Skyller på att jag måste ta luft eller att jag har ont i magen. Men i själva verket håller hjärtat på att brista och tårarna bränner bakom i ögonen.

Jag förvånas över hur obetydliga alla vardagsproblem plötsligt känns. Saker som vänner eller bekanta klagar på, obetydliga småsaker och onödiga bråk.. Saker som bara frodar negativ energi. Vad är egentligen meningen? Alla obetydliga problem jag själv har klagat över känns inte längre värda att reflektera över. Ingenting går att jämföra med den situation vi nu befinner oss i.
(Fast bara för att förtydliga så menar jag inte att vi har det sämst på jorden och att ingen känner som vi, för det är verkligen inte det jag menar. Det var inte ett sätt att måla upp vår situation som värre än någon annan. Jag menar enbart att för oss så är de vanliga vardagsproblemen inte lika viktiga längre. Så ingen missuppfattar..) 

Mitt i all sorg..

... finner jag lyckan i min sambo.

Vi växer bara samman mer och mer genom alla prövningar vi ställs inför. Jag känner mig nyförälskad :) Han är mitt livs kärlek <3

Finns inga ord

Har inte sovit många timmar i natt. Vaknade kl 3 av att jag drömde om ivf och att jag låg och pressade båda händerna hårt mot magen. (Nästan varje natt händer det, att jag ligger och trycker på magen.. Måste vara kopplad till mitt undermedvetna och viljan att det ska ligga något i magen). Men just i natt gjorde det ju ont eftersom operationssåren bara är en vecka gamla. Bara de inte sprack!?!? Hur som helst så kunde jag inte sova så jag la mig i soffan ute i vardagsrummet där jag äntligen lyckades somna runt halv 7. Så 3+2,5 timmes sömn, känns inte helt okej när jag är så nedrans förkyld. Får räkna med tokond mage, värre förkylning och huvudvärk idag då, så blir det alltid när jag inte sovit ordentligt.

Idag fyller min mamma. Hon ska inte firas idag utan det blir kanske nästa helg istället. Känns tråkigt att inte träffa henne idag, men vi ska iaf ut till sambons mamma istället. Är nog bra att få prata med någon idag..

Det är också min och sambons årsdag idag.. 4 år tillsammans. Känns så mycket längre eftersom vi var nära vänner innan. Hade läget varit annorlunda hade vi firat, men efter beskedet igår så får vi nog fokusera på att överleva.

Värre än jag trodde

Marken försvann under fötterna... Om inget ser annorlunda ut på sambons nästa spermaprov så är icsi vårt enda alternativ. Inte ens vanlig ivf kommer funka eftersom sperman är gravt avvikande. Gravt... Orden ekar fortfarande i mitt huvud.. För få och missbildade spermier. Mina ögon är fortfarande svullna av alla tårar, synen är dimmig eftersom att jag trots förkylningen och den ganska nygjorda operationen valde att dämpa panikkänslorna med en hel flaska vin..

Vårt första möte på Ferten slutade i en katastrof som jag bara målat upp som absolut värsta scenario. Aldrig kommer en naturlig graviditet vara möjlig, inte ens med medicinsk hjälp. Vårt enda valbara alternativ är provrörsbefruktning, och inget kommer hända förrän i höst.. Jag kan inte förstå, jag är allt för chockad.. Hur kunde detta hända? Varför händer det just oss? Vad har vi gjort för att förtjäna detta?