Idag har det varit jobbigt att umgås med bästa vännernas småbarn och tvingas diskutera dagisplatser, graviditet och planer inför framtiden.. Vad gör man när allt känns som tyngst? Hur gör ni? Jag tror att jag tystnar, tittar ner på mina händer, går kanske iväg om jag har möjlighet. Skyller på att jag måste ta luft eller att jag har ont i magen. Men i själva verket håller hjärtat på att brista och tårarna bränner bakom i ögonen.
Jag förvånas över hur obetydliga alla vardagsproblem plötsligt känns. Saker som vänner eller bekanta klagar på, obetydliga småsaker och onödiga bråk.. Saker som bara frodar negativ energi. Vad är egentligen meningen? Alla obetydliga problem jag själv har klagat över känns inte längre värda att reflektera över. Ingenting går att jämföra med den situation vi nu befinner oss i.
(Fast bara för att förtydliga så menar jag inte att vi har det sämst på jorden och att ingen känner som vi, för det är verkligen inte det jag menar. Det var inte ett sätt att måla upp vår situation som värre än någon annan. Jag menar enbart att för oss så är de vanliga vardagsproblemen inte lika viktiga längre. Så ingen missuppfattar..)
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar