Jag känner dagligen att jag bara vill fly undan verkligheten. Fly från smärtan och sorgen, fly från alla jobbiga gnagande tankar.. Men det går inte. Man kan inte rymma när det blir svårt. Man kan inte fly undan känslorna, för de kommer att stanna kvar inombords oavsett vad man gör och var man är. Varje dag kämpar jag med att inte låta tårarna ta över, men varje dag misslyckas jag att hålla humöret uppe. Jag tror att jag verkligen står och tippar med tårna i en depression och undrar om jag ska låta vattnet skölja över mig eller om jag ska lyckas dra mig upp på land där jag sitter i säkerhet. Jag har stått här tidigare, och blickat ut över mörkret, och jag har inte lyckats ta mig i land alla gånger. Den här gången vet jag inte hur jag ska ta mig tillbaka. MEN, den här gången vet jag precis varför jag blivit så sorgsen vilket gör att jag vet vad jag måste jobba med. Men jag vet ändå inte vad jag tänker på eller vad jag känner när tårarna överfaller mina ögon. Jag liksom gråter utan att veta vad som utlöst det och vad jag tänkt på innan de börjar forsa. När jag väl börjat gråta kan jag sedan inte sluta. Och trött är jag hela tiden.
Jag kämpar så hårt för att vara glad och positiv. Jag lyckas oftast med det halva dagarna. Ibland en hel dag, men det är sällsynt. Det är svårt och en ständig kamp, men jag kämpar vidare... Mitt mål är den bästa drivkraften som finns. Jag SKA bli mamma. En dag är det JAG som går där med magen i vädret, en dag är det JAG som har en bebis att älska. Jag gör allt jag kan för att inget ska komma i vägen för min dröm. Så... kampen fortsätter.
Igår var det TRE veckor sedan vi fick beskedet om ICSI och sambons dåliga spermier. Jag är fortfarande i chockstadiet. Jag måste sluta klandra mig själv för min mänskliga reaktion på ett tungt besked. Snälla, ni som gått igenom detta: Hur kände ni den första tiden? Hur lång tid tog det för er att acceptera att en av er/ eller båda är infertila?
sv:tack. och jag vet vad du menar, förstår precis. vi fick veta i aug förra året. tungt grät hela tiden men idag känns det ganska bra, att vara igång med ivf ger en andra tankar och se andra lyckas ger en mod så håll modet uppe, det kommer bli bebis, för oss båda! kramar
SvaraRaderaMin makes tvillingbror hade problem med sina spermier, så vi var mer eller mindre förberedda på att det kunde vara så för honom också. Och det var det.
SvaraRaderaIstället för att fokusera på att det är fel på någon av oss, var/är vi istället tacksamma för att det faktiskt finns hjälp att få i form av ICSI. Fokusera på det istället.
Ingen reaktion är rätt eller fel, och givetvis är det tråkigt att inte kunna försöka på egen hand. Men på något sätt får man ju gilla läget. För vad är alternativet?
Lycka till!
Det är svårt det där. Jag vet hur det känns, men ändå inte. Jag går igenom samma sak, men självklart känner jag inte som du. Men ett tips är att hitta en psykolog att prata med. Jag har en som jag går till varannan vecka och det har blivit mycket prat om barn och barnlängtan den senaste tiden. Det är så skönt att prata med nån som bara lyssnar och orkar höra samma sak gång på gång på gång. Ett litet tips bara!
SvaraRaderaNär jag inte blev gravid så trodde de att det berodde på min troliga endometrios, men när av det rutin skulle tas ett test på sambon så visade det sig att hans spermier inte var bra.. Kombinationen jag och han att få barn på naturlig var inte optimal.. Tillslut med hjälp av några IVF/ICSI så blev jag äntligen gravid! Har nu vår 14 månader gamla dotter här! Under tiden av misslyckade behandlingar ramlade jag ner i ett stort hål och jag ringde kuratorn på ivf-kliniken. Det var så skönt att kunna prata, gråta och få ur sig allt där! Så mitt tips är, att ta hjälp! Stort lycka till! Kram!
SvaraRaderaJag förstår dig och känner ofta precis som du - nu till exempel. Har misstänkt att jag har problem med hormoner länge - vad det är exakt vet jag inte; och fick just reda på att makens spermier aldig kommer att kunna befrukta ett ägg i vilket fall som helt. Försöker hitta en balans, försöker rycka upp mig och lita på att det finns hjälp för oss - det KAN ordna sig. xx
SvaraRaderaFörstår precis vad du menar... balansen mellan att låta sorgen ta över och bara falla. Eller att fortsätta kämpa. Ibland känner jag för att bara ge efter för sorgen och tappa kontakten med verkligheten, men det som hindrar mig från att göra det är att jag vet att om jag ska lyckas bli gravid så måste jag må bra. Om embryot ska fastna måste jag vara i balans. Jag måste ge bebisen alla chanser i världen att klara sig och jag tror att om jag är i obalans så minskar mina chanser.
SvaraRaderaSå jag gör det igen - jag reser mig och härdar ut. Jag börjar om och jag kommer igen. Sen faller jag tillbaka och sörjer och gråter. Och efter det reser jag mig igen. Så fortsätter det. Det finns inget annat att göra liksom... :(