We still got it...

Klockan är tre på natten och jag ligger sömnlös. Men den huvudsakliga anledningen till det känns okej.

We still got it!! Efter en sjukt torr period fick vi äntligen till det- och då med pompa och ståt, fyrverkerier och oerhörd intensitet. Haha det låter ju knäppt att ens skriva det här, men livet som ivf:are kan verkligen ta kol på den delen av livet. Med snustorra, irriterade slemhinnor, medicinbiverkningar, överstimuleringssmärtor och mensveckan så lämnas inte mycket utrymme för den typen av umgänge. Alla är vi givetvis olika- men för mig blir det nästan en omöjlighet under dessa perioder eftersom kroppen protesterar på alla tänkbara sätt. Sen återgår hormonerna sakta men säkert till ett någorlunda normalt tillstånd, och då återkommer lusten. Men då är det inte alltid säkert att partnern hänger med i svängarna. Nä, ivf kan vara en riktig moodkiller.
Tänk att barnlösheten ska ta DET också... Man skulle ju liksom vilja passa på allt man kan när det inte finns några barn i livet att ta hänsyn till. "Knulla som faaaan", som vår vän framförde som ett äktenskapsråd till oss på vår förlovningsfest. (Fniss..) Men jaha, nähe... Det gick tydligen inte, för även på det sättet ska man tydligen lida?!?

En av mina vänner har plötsligt slutat prata med mig, och hon vill inte ens säga vad som är fel. Det är även därför jag ligger sömnlös nu. Det värsta med denna tystnad och hennes agerande är att jag inte lyckas släppa tankarna på det. Hon beter sig fruktansvärt omoget. Jag borde inte ödsla någon energi på henne, men jag har så svårt att lära mig att skaka av mig och gå vidare. Har alltid varit en sån person som vill att alla ska tycka om mig- och därför blir resultatet att jag har svårt att släppa greppet om destruktiva människor som får mig att må dåligt. Jag är trött på att ge mer än vad jag får, och trött på att vissa människor tar för givet att jag alltid kommer att fortsätta på det sättet. Mannen försöker lära mig att sätta stopp. Punkt. Sortera bort dem som inte förtjänar mig. Jag har ett stort hjärta och är förlåtande, men jag orkar inte bli en dörrmatta och vara den som ursäktar mig och kommer krypande när jag inte ens gjort något fel. Vill man ha mig som vän så får man jobba lite för det. Det måste jag bli mer noga med att följa. Så nu vill jag ha lite styrka för att kunna släppa den här människan ur mitt liv. Och jag vill sluta gräma mig över det- för det vore så skönt att få sova. Har legat sömnlös flera nätter på grund av henne. Jag har tillräckligt mycket underbara vänner som ger gränslös kärlek till mig- så jag behöver inte henne. Punkt!
(Hör du det hjärnan? Lyssna, och lär!)



Dagens brödbak! Muuuuums.

Kvalitetstid!

Det har varit en riktigt mysig dag denna vanliga lördag. Efter en härlig långfrukost framför ett avsnitt av "orange is the new black" så gick jag och mannen ut i det vackra höstvädret. Efter att ha uträttat lite ärenden promenerade vi till ett gammeldags fik där jag mumsade i mig både morotskaka, chokladruta, och två koppar kaffe. Sambon tyckte jag var helt knasig och sa att jag verkligen har cravings nu. Ja man skulle nästan kunna tro att jag var gravid- men det är ju andra hormoner som spökar i kroppen. Hormoner som kastar mig upp och ner i den evinnerliga bergochdalbanan. Jag tycker att det är rätt jobbigt att jag har fått världens sötsug, och har svårt att stå emot. Jag har ju inte gått upp i vikt av det eftersom metforminet numera balanserar min bristande förbränning, (utan medicin hade jag gått upp på en gång!), men det är störande. Jag som vanligtvis äter väldigt hälsosamt och genomtänkt har plötsligt haft flera månader fyllda av fusk och sämre matvanor. Måste bli ändring på det!

Hur som helst, har dagen bara varit en sån där helt vanlig dag, men ändå så fylld av mysig kvalitetstid med min älskade man. När man ligger vid sin dödsbädd och tänker tillbaka på sitt liv så tror jag att det är just sådana här dagar man vill minnas. Dagar fyllda av okomplicerad kärlek och uppskattning för det enkla och vardagliga.

Igår kväll hade jag en liten low point. Tårarna kom, och jag hade behov av att få ur mig en portion sorg. Mannen kontrade som vanligt med sin positiva inställning och hoppfulla framtidsutsikter, men när jag behövde en annan slags respons så stod han länge och lyssnade på mina något osammanhängande tankar. Tyst och lyssnande! Vi lär oss mycket av varandra. Lär oss att behoven kan variera och att det är av stor vikt att vara tydlig med vad man behöver just då. Jag har en så bra man, och kärleken till honom är gränslös. Vi har ett väldigt bra liv tillsammans, även fast vi saknar att ha en tredje person i vår lilla familj.

Jag äter för övrigt femanest nu, sedan i tisdags då mensen kom. Även om jag mest sannolikt inte kommer kunna göra FET redan i denna cykel, så finns i alla fall en chans att vi har turen på vår sida. Men det krävs såklart att mina äggstockar krympt till normal storlek och att de gamla äggblåsorna från månadens plock är borta nu på torsdagens VUL. Oddsen är inte höga, men jag fortsätter att hoppas. På gott och ont. Jag kommer att bli så besviken om det inte blir så... Trots att jag vet att det troligen måste vänta en månad till.

Minnen

Nu har jag inte skrivit på några dagar... Det känns lite konstigt egentligen när jag vanligtvis skriver varje eller varannan dag. Det behövdes kanske en liten paus från mig själv och den här världen ett tag. Det kanske låter konstigt, men jag har känt mig så otroligt tyngd av allt jobbigt som hänt i ivf-världen den senaste tiden. Människor jag så gärna vill ska få sina efterlängtade barn har på ett eller annat sätt förlorat dem, och det har varit en våg av misslyckade höstbehandlingar. Trots att jag inte känner er, så känns det som om jag gör det- för jag har följt den viktigaste och troligen svåraste resan i era liv. Jag påverkas mer än vad jag trodde av det. Det är inte bara jobbigt för att jag blir ledsen och sympatiserar för den som lider, utan det blir även så tydligt att det finns så mycket som kan gå fel. Det är så tydligt att en graviditet inte automatiskt innebär att det kommer ett barn nio månader senare.

När mensen min kom i tisdags blev jag ännu mer påmind om den sköra tråden. Minnen av missfallet slår mig som ett knytnävsslag i ansiktet. Smärtan och blodet. Blödningen som denna gång var både lika smärtsam och riklig (nästan) som när jag de facto fick missfallet.. Var det verkligen jag som upplevde det? Ibland känns det helt surrealistiskt när jag tänker på hur jag låg i fosterställning på sängen och grät så jag nästan kräktes. Jag förtränger det som en ren försvarsmekanism, men sen bubblar det fram när jag som minst anar det.

Julen börjar närma sig. Det innebär en tyngd och en sorg i hjärtat.. I slutet av december eller början av januari skulle vi fått vårt lilla kryp. Det fanns där i min livmoder en kort tid- det där lilla livet. Jag kommer på mig själv med att sakna det. Tänk hur snabbt det gick att knyta an. Förstå då hur det hade varit om tiden gått, om det var senare. Jag kan inte förstå hur man överlever något sånt. Eller jo. Längtan och hoppet... Det är det som får en att gå vidare. För man måste..

På ett sätt är vi på ett helt nytt plan nu än vi varit tidigare. Ett plan där vi aldrig befunnit oss på. Det finns HOPP! I frysen finns flera chanser till graviditet som inte kräver att jag ska bryta ner hela min kropp med en ny ivf-behandling. Det är jag så tacksam för. Och nu vet vi att ett embryo kan fästa i min livmoder. Hade vi inte fått något till frysen och ingen återföring vid den här 5e ivf:en hade jag nog känt mig tvungen att sätta punkt. Min kropp är så enormt sliten nu. Trots att jag hade haft jordens bästa och lyckligaste sommar, och en paus på dryga tre månader där jag hann bygga upp kroppen till toppform, så var det så enormt tungt att dra igång en ny behandling igen. För varje gång blir jag allt mer sliten. Varje ny behandling tär extra mycket på både kropp och psyke. Som sagt, hade det inte blivit några embryon att frysa så hade jag nog behövt överväga att sätta stopp för det här nu. Bara det faktum att jag blir överstimulerad nästan varje gång kan ju omöjligt vara hälsosamt för kroppen. Alla hårda besked hjälper ju inte heller till kan man ju säga. Jag är nog mer sliten än jag vågar erkänna..

Tänk, vid våra fem ivf:er har vi bara fått befruktade ägg 2 gånger, och återföring en enda gång.... En av fem. 20% chans till återföring då? Vad ger det egentligen för chans till graviditet? Inte hör vi till någon normalitet direkt. Inte nog med att vi hör till en minoritet av befolkningen där både mannen och kvinnan har fertilitetsnedsättning. Vi är dessutom en minoritet inom ivf-världen... Det känns så konstigt, och jag förstår egentligen inte hur jag orkat med hela den historien....
Men just nu- just i detta nu så är vi inte så annorlunda. Just nu har vi embryon som väntar på oss. Och vi har hopp. Vi kan lyckas. Jag måste lita på det för att orka.

Ja hörni, Sorgen dyker upp ibland. Den där mörka och frågande sorgen. Det är inte guld och gröna skogar att längta efter barn. Idag fick jag se det i tårarna hos en bästa vän som anförtrodde sin längtan till mig. Det var så befriande. Även om det är stor skillnad på hennes 6 månader och mina ca 3 år och 6 månader så vet jag precis vad hon går igenom nu. Besattheten. Tankarna man inte kan stänga av. Oron. Va skönt det var att prata med henne. Min fina vän <3

I november har vi fått hjälp i två år. Tiden flyger iväg. Hemskt.....

Livets orättvisor

Jag blir så ledsen. Nu är det ytterligare en kär medbloggerska som fått ett änglabarn.... Votivifilii, mina tankar går till dig och din familj nu..
Lika mycket tänker jag på Loba och livet som fått sitt 12e missfall.. Livet är så djälulusiskt orättvist!

Varför händer sånt här? Varför tvingas människor lida så mycket? Kommer man någonsin få ett svar på det?

Ytterligare en dag på sjukhuset..

Ja, det blev ju inte en hel vilodag idag som planerat, utan en halv dag på sjukhuset- igen. Jag har nog inte berättar om min värkande vad som obehagligt nog höll mig vaken i natt. För att dra den korta historien så misstänktes blodpropp, så ett ultraljud av högerbenet beställdes akut av läkaren.

Det blev lång och febrig väntan i akutröntgens väntsal, och väl där inne träffade jag på en arrogant läkare som inte ens visste vad ivf/provrörsbefruktning var. Jag fick förklara kort om proceduren och min överstimulering. Det var en sån där karl som säkert är jättebra på alla medicinska delar av läkaryrket (utom fertilitet), men har noll poäng i patientkontakt och empati. Han hittade ingen propp, men sa att jag fått åderbråck (har ej haft tidigare) och att (om jag nu förstod det rätt) det var lite trögflytande i ådrorna. Han gav ingen förklaring och försvann utan ett ord efter undersökningen.

Slut på parenteser ;)

Min gulliga läkare hade stannat kvar mer än två timmar efter stängning för att se hur det gick för mig. Hon ville inte oroa sig över helgen. Det kallar jag bra vård!!! Jag har verkligen hamnat på ett bra ställe.

Nu kan jag i alla fall vara lugn. Lugn fast lite ledsen för att det i princip kommer att vara omöjligt för mig att göra FET i nästa cykel. Jag kommer inte vara frisk då.

Jag ska fundera över helgen. Kanske börjar jag med östrogentabletterna femanest och gör ett ultraljud 10-12 dagar efter mensen börjat, för att se om allt ser bra ut att försöka ändå. Men troligen får man avbryta och börja om på nytt nästa cykel. Hm... Ska tänka över det noga. Kroppen behöver vila, men huvudet vill få återföring i oktober.

Läkarbesök

Dagen bestod först av en snabb tur på stan. Dum idé!!!!! Det gjorde så ont och jag var väldigt yr och ville hem till sängen. Jag hann dock slinka in på en tygaffär och handla lite fina reatyger som jag längtar efter att sätta saxen i. Jag hoppas att jag snart blir piggare så att jag kan sätta mig framför symaskinerna. Det var allt för länge sedan... Jag har en sån våldsam lust att sy något till mig själv.

Sedan var det dags för läkarbesök hos rödhåriga A. Mina äggstockar är fortfarande ca 10cm stora och jag har en del vätska runtomkring och mellan tarmarna. Ingen direkt förbättring sedan i måndags alltså, vilket förklarar varför jag fortfarande har svårt att andas, har ont och är trött och illamående. A tyckte att vi skulle ta lite blodprover (för säkerhets skull), och jag fick recept på sprutor mot blodpropp. De heter innohep och sådana fick jag även ta förra behandlingen då jag också var överstimulerad. Nålen är tjock och de svider mycket.. Det är lite trist.

Det visade sig även att jag har lite feber. Vad resterande prover visade får jag nog veta imorgon, för ännu har ingen ringt.

Hur som helst fick jag en veckas sjukskrivning från och med imorgon. Bra bra! Allt annat är ju egentligen omöjligt eftersom jag är sängliggandes halva dagarna, och soffliggandes andra halvan av dagen.

Det tråkiga i kråksången (förutom att jag inte mår bra) är att det troligtvis inte kommer kunna bli något FET i nästa cykel. Inte som det ser ut nu. Äggblåsorna kommer behöva längre tid på sig att gå tillbaka.... Det känns hårt!

Dålig dag

Idag är allt bara uppochner... Känslorna åker bergochdalbana och jag känner mig bara ledsen...

Embryo in the freezer

Vet ni? Imorse ringde den gulliga embryologen med goda nyheter. Under natten hade ytterligare tre embryon växt till sig starka nog att frysas (!).

Nu har vi så mycket som 6st fem-, och sexdagars blastocyster nedfrusna på kliniken. Herreminjesus vilken underbar utveckling ifrån 0 befruktade ägg (3ggr), till 2 befruktade ägg (1 till ET och 0 till frys), till 13 befruktade ägg där 6 stycken blev blastocyster och hamnade i frysen. Om ni lyckades hänga med i den korta sammanfattningen av mina fem ivf:er så förstår ni vilken otrolig förbättring det blivit.

Jag är väldigt tacksam över dagens besked, och det känns lättare i magen att det inte blev någon färsk återföring den här gången. Med tanke på hur sjukt ont jag har nu så vågar jag knappt tänka på hur mycket värre jag skulle blivit om embryot fäst och hormonerna började pumpa på. Visst hade jag då kunnat trösta mig med att jag var gravid, men jag är inte så säker på att jag varje sekund, när jag låg där på sjukhuset med dropp och en slang i magen, skulle känna mig tacksam.

Dessutom står jag ju inte lottlös.. Vi har ju faktiskt potentiella småttingar i frysen. Jag har tre gånger tidigare fått uppleva att det inte blev något ET, då inga ägg befruktats. DET är hemskt! DET är hjärtslitande och ångestfyllt ända in i ryggmärgen. DET är händelser som i kombination med hormoner, biverkningar och sammanhängande livskris kan försätta en människa i totalt mörker. DET HÄR, det som hänt nu kommer inte ens i närheten. Det här skulle snarare kunna betraktas som en tillfällig besvikelse och en uppskjuten ET. En fis i rymden om man ska jämföra.

Jag har varit bra på att ha perspektiv i denna behandling. Jag har varit bra på att hoppas. Kanske är det delvis därför jag blev så ledsen när återföringen inte blev av. Jag blev rädd att hoppet och den där goda känslan skulle försvinna.. Den jag haft hela behandlingen.

Jag får jobba hårt för att bevara hoppet och den goda känslan fram tills frysåterföring, för ännu har jag ju chansen att bli gravid. Fast å andra sidan kanske jag inte alls måste jobba hårt för att behålla den. Den kanske kommer inifrån....who knows..

Tårar...

Jag har goda och dåliga nyheter.

I frysen ligger nu tre fina blastocyster av bra kvalitet. Vi har aldrig fått någon blastocyst förut, och inte heller något i frysen.



Men det blev aldrig någon återföring. Jag är alldeles för överstimulerad och skulle riskera att bli väldigt väldigt sjuk om jag blev gravid nu. Sjukhusvistelse i flera veckor, minst, med risk för blodpropp, lungpropp och tillväxtproblem med det eventuella fostret. Mina äggstockar var ca 10cm stora och det fanns mycket fri vätska i buken och omkring organen.

Jag bad många gånger att få göra det ändå, och sa att jag var medveten om riskerna, men läkaren gav inte med sig. Det skulle vara livsfarligt till och med sa han.

Nu förstår jag givetvis att, och varför, han sa nej. Men jag är ändå väldigt väldigt ledsen. En fjärde gång blir jag ruvad på konfekten. Och det är banne mig inte lätt att hantera...

Missförstå mig rätt, jag är överlycklig över våra fina blastisar. Verkligen! Men just nu är jag också väldigt ledsen över att våra behandlingar ständigt ska kantas av så mycket hinder. Jag är ledsen och arg och förtvivlad.

Sjuk nervös inför samtalet..

Klockan är halv 7. Har redan legat vaken i en timma, nervöst filosoferande över hur det ska gå idag. Jag kan inte slappna av..

Det finns ju egentligen väldigt många scenarion som kan hända idag, men jag tror att jag mest är rädd för att följande skulle inträffa:
a). Alla embryon dog över helgen.
b). Endast ett embryo finns men det är inte frysbart. Samtidigt anser läkaren att jag är för överstimulerad för att klara ET och embryot måste därav slängas.
c). Det finns frysbart/ frysbara embryon, och jag får inget ET pga överstimuleringen.

Naturligtvis är de översta två potentiella händelserna värsta tänkbara. Men att inte få en färsk återföring idag om det nu finns embryo skulle kännas så sjukt hårt. Att jag efter dessa två månaders lidande blir snuvad på konfekten, snuvad på belöningen.

På morgonen eller förmiddagen ska embryologen ringa mig och ge mig en uppdatering om hur det gått för äggen under helgen. Eller ja, hur de ser ut nu... Jag är så nervös!!!!! Måtte det vara ett bra samtal...