We still got it...

Klockan är tre på natten och jag ligger sömnlös. Men den huvudsakliga anledningen till det känns okej.

We still got it!! Efter en sjukt torr period fick vi äntligen till det- och då med pompa och ståt, fyrverkerier och oerhörd intensitet. Haha det låter ju knäppt att ens skriva det här, men livet som ivf:are kan verkligen ta kol på den delen av livet. Med snustorra, irriterade slemhinnor, medicinbiverkningar, överstimuleringssmärtor och mensveckan så lämnas inte mycket utrymme för den typen av umgänge. Alla är vi givetvis olika- men för mig blir det nästan en omöjlighet under dessa perioder eftersom kroppen protesterar på alla tänkbara sätt. Sen återgår hormonerna sakta men säkert till ett någorlunda normalt tillstånd, och då återkommer lusten. Men då är det inte alltid säkert att partnern hänger med i svängarna. Nä, ivf kan vara en riktig moodkiller.
Tänk att barnlösheten ska ta DET också... Man skulle ju liksom vilja passa på allt man kan när det inte finns några barn i livet att ta hänsyn till. "Knulla som faaaan", som vår vän framförde som ett äktenskapsråd till oss på vår förlovningsfest. (Fniss..) Men jaha, nähe... Det gick tydligen inte, för även på det sättet ska man tydligen lida?!?

En av mina vänner har plötsligt slutat prata med mig, och hon vill inte ens säga vad som är fel. Det är även därför jag ligger sömnlös nu. Det värsta med denna tystnad och hennes agerande är att jag inte lyckas släppa tankarna på det. Hon beter sig fruktansvärt omoget. Jag borde inte ödsla någon energi på henne, men jag har så svårt att lära mig att skaka av mig och gå vidare. Har alltid varit en sån person som vill att alla ska tycka om mig- och därför blir resultatet att jag har svårt att släppa greppet om destruktiva människor som får mig att må dåligt. Jag är trött på att ge mer än vad jag får, och trött på att vissa människor tar för givet att jag alltid kommer att fortsätta på det sättet. Mannen försöker lära mig att sätta stopp. Punkt. Sortera bort dem som inte förtjänar mig. Jag har ett stort hjärta och är förlåtande, men jag orkar inte bli en dörrmatta och vara den som ursäktar mig och kommer krypande när jag inte ens gjort något fel. Vill man ha mig som vän så får man jobba lite för det. Det måste jag bli mer noga med att följa. Så nu vill jag ha lite styrka för att kunna släppa den här människan ur mitt liv. Och jag vill sluta gräma mig över det- för det vore så skönt att få sova. Har legat sömnlös flera nätter på grund av henne. Jag har tillräckligt mycket underbara vänner som ger gränslös kärlek till mig- så jag behöver inte henne. Punkt!
(Hör du det hjärnan? Lyssna, och lär!)



Dagens brödbak! Muuuuums.