VUL- Orolig till tusen

I dessa fall HATAR jag när min intuition stämmer. Jag borde inte ha stimulerats över hela helgen med den höga dosen. (Hög för mig som har pco). Jag är så arg! Så ledsen! Så besviken för att läkarna har så olika metoder och för att jag inte känner att jag kan lita på dem alla. Försiktighetsprincipen hade varit tusen gånger bättre för mig....

Jag fick en chock på ultraljudet. Jag har aldrig sett så mycket äggblåsor i en äggstock tidigare. Läkaren (samma som i fredags) kunde inte ens räkna dem. Gav upp efter 12 och uppskattade antalet stora till 20 stycken i enbart den vänstra äggstocken. "Oj", sa hon bekymrat... Den andra äggstocken brydde hon sig inte om att räkna utan uppskattade antalet stora till 10. Jag tyckte mer att det såg ut att vara minst 15.

Jaha, då har jag alltså minst 30-35 äggblåsor som alla är mellan 16mm-20mm. De flesta ligger på nära 20mm, men jag såg även en del större. Inte konstigt att jag har ont och har en bula på magen som liknar en relativt långt framskriden graviditet. Hon frågade inte ens hur jag mådde.



Typ sådär såg det ut. Fast denna bild är lånad från google. (Typiskt nog som en beskrivning av hur OHSS ser ut- vilket alltså är ovariell överstimuleringssyndrom)

Ja vad händer nu då?
Jo, jag ska fortfarande plockas på onsdag. Östradiolvärdet låg på ynka 1826 idag. Det är väldigt lågt i relation till antalet blåsor vilket tyder på att väldigt många är tomma. Som vanligt :( Men de "räknar med" överstimulering. Det märktes på barnmorskans tonfall i telefon, och det faktum att läkaren hade konsulterat med en annan läkare för att avgöra vad nästa steg skulle bli. Det brukar ju inte behövas i vanliga fall.

Ja, så ikväll tar jag Ovitrelle kl. 21.00 och hoppas på att inte bli alltför dålig. Som barnmorskan sa i telefon så kan jag nu få ondare och bli ännu mer svullen eftersom ägglossningssprutan sätter fart på blåsorna ytterligare. Jippie?

Usch, jag låter så fasansfullt negativ. Jag är glad för att det blir äggplock på onsdag, för jag mår som sagt sämre för varje dag som passerar. Och jag är så less på att vara i behandling. Nu måste det hända något. Men samtidigt är jag full av oro för hur min kropp ska beté sig, och vill inte behöva orka med ytterligare en ös. Detta är nog första behandlingen då jag faktiskt sätter min egen kropp på priolistan. Det beror helt enkelt på att jag redan genomgått så mycket påfrestningar, och då är kroppen redan sliten och matt. Den orkar inte mycket mer, det känner jag verkligen. Men det finns också en stark oro för äggen. Finns det några där eller är nästan alla blåsor tomma? Finns det åtminstone något/några av bra kvalitet? Det är ju något vi aldrig kan veta innan. Vad händer dessutom om vi får ett embryo som är redo att sättas in (ett som inte klarar frys), men att jag är så pass ös att det inte går. Då är chansen borta och detta försök förgäves.

Tankarna är många, och oron likaså. Jag vet inte hur det kommer att gå. Jag kan bara ha mina aningar. Och jag kan bara hoppas på det bästa! Ännu är det inte dags att kasta in handduken, för någonstans i mina överfulla äggstockar kanske guldägget ligger och trängs. Det måste jag hoppas på... Min vision finns kvar. Jag SKA klara det här. Och jag SKA föda ut ett levande barn. Jag måste försöka se det framför mig som en sporre. Måste påminna mig om att jag kan ha turen på min sida den här gången, hur dåligt det än känns under själva ultraljuden och stimuleringsperioden. Jag ska, jag ska, jag ska... Ett andetag i taget..