Har inte sovit många timmar. Har för ont. Vänster äggstock (den totalt överfulla) ger mig ingen ro, och huvudet bara bultar. Dessutom vaknade jag av att jag höll på att kräkas, och illamåendet sitter fortfarande i. Det är inget gott tecken just nu...
Från kl. 5.30 låg jag vaken i sängen och väntade på att Apoteket skulle öppna kl. 9 så att jag kunde köpa panodil. Passade på att köpa några tidningar också som tröst, för det tycker jag att jag förtjänar just nu. Efter två timmar inser jag dock att huvudvärken inte minskat det minsta i styrka, så panodil hjälper visst lika dåligt som Alvedon på mig.
Det är tungt och trisst dagen innan äggplock. Det är det alltid tycker jag, men just idag är det extra tungt såklart.
Jag är i alla fall otroligt nöjd över mig själv som sett till att det löst sig med CSN till hösten. Då behöver jag inte oroa mig sönder och samman längre för att vi nästan inte har några pengar kvar. (Bröllopet tog ju sin beskärda del av våra sparpengar om man säger så.) Att jag sedan blivit såhär dålig redan första och andra veckan på nya terminen är en annan femma. Men jag kan inte hjälpa det!! Det är inte mitt fel. Jag börjar vara mer snäll mot mig själv nuförtiden. Är jag sjuk, så är jag sjuk, och jag kan inte bara köra på som vanligt och ignorera det. Det funkar inte längre. Inte efter drygt ett år av misslyckade ivf:er, efter överstimuleringar, hemska biverkningar, missfall och enbart några månader av medicinfri tid däremellan. Vad som pågick dessförinnan var inte heller särskilt hälsosamt för varken kroppen eller sinnet.
Jag är alldeles för sliten helt enkelt. Ja, och som ni säger i era kommentarer så är jag tyvärr en av dem som får extra tuffa behandlingar eftersom jag alltid får en låååång lista av biverkningar från dag ett. Skolan löser sig ändå, på ett eller annat sätt. Min långa vår och sommar utan inkomst är ju ett bevis på att vi klarar det ändå, och min hälsa är viktigast av allt. Min hälsa, och vår blivande bebis. Med betoning på blivande.
Positiva tankar, kom igen! Det ska gå! Det ska gå! Det ska gå!
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Ett stort lycka till imorgon! Antar att det ska bli skönt att bli av med klasarna. :P
SvaraRaderaKram