Minnen

Nu har jag inte skrivit på några dagar... Det känns lite konstigt egentligen när jag vanligtvis skriver varje eller varannan dag. Det behövdes kanske en liten paus från mig själv och den här världen ett tag. Det kanske låter konstigt, men jag har känt mig så otroligt tyngd av allt jobbigt som hänt i ivf-världen den senaste tiden. Människor jag så gärna vill ska få sina efterlängtade barn har på ett eller annat sätt förlorat dem, och det har varit en våg av misslyckade höstbehandlingar. Trots att jag inte känner er, så känns det som om jag gör det- för jag har följt den viktigaste och troligen svåraste resan i era liv. Jag påverkas mer än vad jag trodde av det. Det är inte bara jobbigt för att jag blir ledsen och sympatiserar för den som lider, utan det blir även så tydligt att det finns så mycket som kan gå fel. Det är så tydligt att en graviditet inte automatiskt innebär att det kommer ett barn nio månader senare.

När mensen min kom i tisdags blev jag ännu mer påmind om den sköra tråden. Minnen av missfallet slår mig som ett knytnävsslag i ansiktet. Smärtan och blodet. Blödningen som denna gång var både lika smärtsam och riklig (nästan) som när jag de facto fick missfallet.. Var det verkligen jag som upplevde det? Ibland känns det helt surrealistiskt när jag tänker på hur jag låg i fosterställning på sängen och grät så jag nästan kräktes. Jag förtränger det som en ren försvarsmekanism, men sen bubblar det fram när jag som minst anar det.

Julen börjar närma sig. Det innebär en tyngd och en sorg i hjärtat.. I slutet av december eller början av januari skulle vi fått vårt lilla kryp. Det fanns där i min livmoder en kort tid- det där lilla livet. Jag kommer på mig själv med att sakna det. Tänk hur snabbt det gick att knyta an. Förstå då hur det hade varit om tiden gått, om det var senare. Jag kan inte förstå hur man överlever något sånt. Eller jo. Längtan och hoppet... Det är det som får en att gå vidare. För man måste..

På ett sätt är vi på ett helt nytt plan nu än vi varit tidigare. Ett plan där vi aldrig befunnit oss på. Det finns HOPP! I frysen finns flera chanser till graviditet som inte kräver att jag ska bryta ner hela min kropp med en ny ivf-behandling. Det är jag så tacksam för. Och nu vet vi att ett embryo kan fästa i min livmoder. Hade vi inte fått något till frysen och ingen återföring vid den här 5e ivf:en hade jag nog känt mig tvungen att sätta punkt. Min kropp är så enormt sliten nu. Trots att jag hade haft jordens bästa och lyckligaste sommar, och en paus på dryga tre månader där jag hann bygga upp kroppen till toppform, så var det så enormt tungt att dra igång en ny behandling igen. För varje gång blir jag allt mer sliten. Varje ny behandling tär extra mycket på både kropp och psyke. Som sagt, hade det inte blivit några embryon att frysa så hade jag nog behövt överväga att sätta stopp för det här nu. Bara det faktum att jag blir överstimulerad nästan varje gång kan ju omöjligt vara hälsosamt för kroppen. Alla hårda besked hjälper ju inte heller till kan man ju säga. Jag är nog mer sliten än jag vågar erkänna..

Tänk, vid våra fem ivf:er har vi bara fått befruktade ägg 2 gånger, och återföring en enda gång.... En av fem. 20% chans till återföring då? Vad ger det egentligen för chans till graviditet? Inte hör vi till någon normalitet direkt. Inte nog med att vi hör till en minoritet av befolkningen där både mannen och kvinnan har fertilitetsnedsättning. Vi är dessutom en minoritet inom ivf-världen... Det känns så konstigt, och jag förstår egentligen inte hur jag orkat med hela den historien....
Men just nu- just i detta nu så är vi inte så annorlunda. Just nu har vi embryon som väntar på oss. Och vi har hopp. Vi kan lyckas. Jag måste lita på det för att orka.

Ja hörni, Sorgen dyker upp ibland. Den där mörka och frågande sorgen. Det är inte guld och gröna skogar att längta efter barn. Idag fick jag se det i tårarna hos en bästa vän som anförtrodde sin längtan till mig. Det var så befriande. Även om det är stor skillnad på hennes 6 månader och mina ca 3 år och 6 månader så vet jag precis vad hon går igenom nu. Besattheten. Tankarna man inte kan stänga av. Oron. Va skönt det var att prata med henne. Min fina vän <3

I november har vi fått hjälp i två år. Tiden flyger iväg. Hemskt.....