Naivitet? 3 dagar efter äp.

Jag undrar om jag är naiv som fortfarande hoppas på återföring på måndag.. Min mage är ju gigantiskt uppsvälld.. Uppsvälld och stenhård. Bjuder på en bild. Jag ser verkligen gravid ut. Visst är det svårt för er att avgöra om detta är mycket eftersom jag inte visat min normalmage, men ni får helt enkelt lita på mitt ord. Såhär ser jag vanligtvis inte ut. Inte på långa vägar.


Imorse var jag på vippen att åka in akut. Tyckte det var tungt att andas och att hela magen gjorde olidligt ont, men jag är glad att jag inte gjorde det. Nu på eftermiddagen mår jag bättre. Jag vet att det är svårare att andas när man ligger ner mycket, och när man sedan upptäcker att det är tungt så blir man rädd och blir därav ännu svårare att andas. Det blir ett väldigt problem när jag inte kan sätta mig upp och underlätta andningen. Gör jag det så börjar det snurra och komma kräkreflexer tills jag lägger mig. Det är jättetydligt att detta beror på tabletten Pravidel som jag tar om kvällarna. Effekten kommer direkt och sitter i fram till lunch (ca) dagen därpå. Mycket mycket obehagligt, men nödvändigt för att trycka tillbaka överstimuleringen. (Som sagt) Och just nu gör jag allt för att, mot alla odds, få ett embryo tillbaka efter helgen. Jag vill ju inte lura läkarna att jag mår bättre än jag gör, men samtidigt vill jag ju göra just det- om det är vad som krävs för att få till en ET. Usch så desperata tankar man får. Det kan ju bli jättefarligt och jag måste försöka lita på att de tar ett klokt beslut.

Ikväll ska vi faktiskt roa oss med stand-up. Jag är lite orolig för att orka ta mig upp och ner för alla trappor, för att skratta så mycket (det gör ju komiskt nog väldigt ont), och för att må illa bland folk. Men jag har verkligen sett fram emot det här länge, så det blir till att försöka hålla ut.

Mina tankar och all min omtanke går fortfarande till Cecilia, bebiskarusellen, de här dagarna som gått och de som kommer. Livet är orättvist <3