Tomhet. Förtvivlan. Självkritiska tankar. Svårigheter att fokusera. Trötthet. Huvudvärk. Oro och ständigt magknip.
Det känns som att jag befinner mig i ett slags ingenmansland där allt är otroligt svårt. Där det känns som om varje liten handling kräver att jag först överstiger ett högt berg. En promenad. Matlagning. Ett svar på sms. Träffa en vän. You name it. Allt känns nästintill oövervinneligt.
Och nu har jag inget annat val än att börja plugga. Det blev 3 veckor sjukskrivning i och med, och efter den här ivf:en. Men nu är den slut och jag måste komma igång och både fortsätta där kursmedlemmarna är, samt ta igen sånt jag missat. Det är svårt, och jag har ingen motivation. Har svårt att ta mig för och mår inte alls så bra som jag borde efter dessa tre veckor. Har fortfarande förkylning i kroppen och en enveten smärta i magen vareviga dag. En ovälkommen smärta som jag har sluppit en lång tid, som inte är välkommen tillbaka. Dessutom vaknar och somnar jag med en dov huvudvärk. Undrar i mitt stilla sinne om det delvis beror på femanesten...
Jag älskar hösten. Löven skiftar till varma färger, halsdukar och vantar blir ett måste, och så fyller jag år. Men med hösten kommer också mörkret, och det gör mig allt utom gott. Med mörkret kommer alltid en deppig sinnesstämning. Denna höst har det blivit extra påtagligt. Jag känner knappt igen mina tankar ibland, men känner igen hur tankarna återigen går till flykt från verkligheten. Att packa mina saker och resa till en rofylld plats. Att "slippa" mina åtaganden. Att inte bry mig om hur nära examen jag är och istället jobba någonstans. Att bara ligga i sängen eller soffan hela dagarna utan att någon skulle klandra mig. Höstmörkret behandlar mig inte väl, och den här känslan oroar mig varje gång eftersom jag befinner mig lite för nära kanten till det där djupa hålet.
Hur mycket jag än må skriva om hoppet för våra små frostisar på kliniken så räcker de positiva tankarna inte riktigt till. Jag är ändå deppig... Och jag vill bara komma därifrån......
Och... Jag vill ju ha mitt önskebarn..
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar