Stort tack för alla gratulationer!!! Det värmer i hjärtat och gör mig väldigt rörd. Dessutom vet jag precis hur det stinger till i hjärtat av att se ytterligare en graviditetsdeklaration, även om man givetvis gläds väldigt med den som kämpat länge. Så tack kära ni <3 Jag hoppas att ni orkar fortsätta följa mig ändå. I alla fall tills vi vet mer säkert vad som blir av det här. Som sagt blev lyckan kortvarig förra gången, och jag ber dagligen för en annan utgång med den här lilla bubblan.
Min officiella testdag är den 24/10. På torsdag. Jag tror inte att jag vill testa någon mer gång innan dess, om jag inte börjar blöda eller liknande. På så sätt ger jag kroppen en chans att pumpa ut med hcg och ge en tydligare förändring på gravtestet.
Tänk så konstig känsla det är att vara tillbaka där vi slutade för ett halvår sedan. Tillbaka i drömmarna, spänningen, förväntan och nervositeten. Jag är positivt inställd och tror att det kan gå bra den här gången. Varför inte liksom?! Men nervositeten och rädslan kommer nog alltid att finnas där som en ovälkommen följeslagare genom graviditeten. Främst den första delen..
En sak är säker i alla fall. Och det är att hormonerna lever loppa i kroppen på mig. Jag mår enormt illa nästan hela tiden, och har noll energi. Nätterna är inte superroliga, men jag har en morot och en banan på nattygsbordet till de nattliga toalettbesöken och morgonen. Stackars maken vaknar ibland av mina ljudliga benknäckarläten (morotsätande), men till skillnad från mig som ligger sömnlös så kan han tack och lov somna om direkt igen.
Jag skrev lite försiktigt här i bloggen, innan vi testade, att jag hade börjat känna av fogarna. Ja, faktum är att jag fick foglossning redan ruvardag 4. Ordentligt och väldigt tydligt! Så det eldade ju på min magkänsla om att jag var gravid.
Förra graviditeten kände jag av första tecknen på foglossning vid ruvardag 10-11 (då med 2-dagar embryo), och det är så sjukt konstigt att få det SÅ tidigt med första barnet. Det måste ju utsöndras levaxin väldigt tidigt hos mig. Sen höll det i sig i ca 3 veckor efter missfallet, och därefter har det känts lite smått varje gång jag haft mens.
Ja, den gången hann prata med sjukgymnasten om bälte och övningar, och fick bekräftat att det var foglossning och inte ischias. Nu blir det dags att kontakta henne igen och försöka göra allt för att motverka att bli helt orörlig när graviditeten fortskrider. Jag ska inte klaga. Men jag ser realistiskt på det kommande året och inser att det kommer kunna bli tufft. Vår bostad ligger 3 våningar upp utan hiss, med hemska trappor. Jag älskar vår lägenhet och vill inte flytta, men det blir vi nog tvungna till (om man ska se realistiskt på tiden som komma skall).
Nu ska jag mysa i soffan med en varm filt och med glädje känna dragningarna och bubblorna i tjejmagen. V. 4+0 idag. Praktiskt med veckobyte på söndagar. Men Ojojoj så tidigt det är ännu. Måtte jag kunna skriva 39+0 i slutet av juni... <3
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Ja, usch vad jobbigt det är att läsa om andras lycka när man inte lyckas själv. Känner mig nästan skyldig. Vi vågar vara lyckliga för jag är ju gravid tills motsatsen bevisas. Detta är ju absolut första gången för mig så jag har inte så mycket att jämföra med.
SvaraRaderaVi sitter i samma sits då. Vi bor också på 3:e våningen utan hiss. Det slog oss idag att det ju faktiskt kan bli tvillingar så vi får se hur vi löser det... Men, det tar vi eftersom det kommer. Kan ju om inte annat bli riktigt bra vardagsträning att kånka upp och ner. ;)
Kramen, Maria
Ja, man måste nog låta sig själv känna lyckan, för när annars ska man göra det? I den här evighetskarusellen lever man med så mycket oro och besvikelser, och det är synd att man ändå inte kan släppa alla jobbiga känslor genom att knäppa med fingrarna när man äntligen får ett plus. Man är väl för skadad av att veta vad som kan hända antar jag.
RaderaJa då är vi i samma sits. Vi har inte heller en hiss. Hade vi haft det hade det varit nemas problemas- men så är tyvärr inte fallet. Eller jo, det finns ingen barnvagnsförvaring här i huset, och det innebär att man också tvingas lyfta vagnen upp de tre våningarna också (!)
Hehe fast med tvillingar blir det avsevärt mycket mer att bära.
Hoppas nu att det går bra för oss båda :)
Kram!
grattis, fy vad roligt:)
SvaraRaderaVarma tack :)
RaderaÅh jag har också veckobyte på söndagar :) Och fick också jag problem med bäckenet väldigt tidigt, inte lika tidigt som du men i v7 förstod jag vart det kom ifrån. Jag ska få sjukgymnastik i pool på remiss från sjukgymnast, ett tips om du är intresserad av det!
SvaraRaderaJag håller tummar och tår!
Kram
Ja det har jag ju läst. Jag blir direkt lite orolig för att folk inte ska tro en. Responsen jag fick förra gången var mest -"men det kan man väl inte ha innan v 20??"
RaderaÅh, sjukgymnastik i pool! Det lät väldigt intressant! :) ska efterfråga det av sjukgymnasten.
Stort tack för tumhållningen <3
Kram!
Många replikerar med att man tror att problem med bäckenet hör ihop med viktökning men som jag har förstått det så mjukas bäckenet upp inför en förlossning och blir på så sätt överrörligt. Det är DET som gör ont och blir problem, kontrar jag med iaf ;)
RaderaJa precis! Det är ju levaxinet som mjukar upp bäckenet för snabbt om man får foglossning tidigt. Och då (så tidigt) har det ju inget med vikt att göra. Trisst dock..
RaderaTack för din fina kommentar hos mig! Vad häftigt att du känner av illamåendet redan så här tidigt. Eller ja, häftigt och häftigt. Illamående kan ju vara helt bedrövligt också, men det brukar ju tyda på en graviditet som utvecklas på rätt sätt (sa iaf BM och läkare vid min graviditet med dottern, när jag trodde att jag skulle kräka ihjäl mig... :-) ).
SvaraRaderaStor kram!
Åh, det lät ju positivt :) tack för att du berättade!
RaderaGravsymptomen åker bergochdalbana i kroppen och det gäller att försöka att inte oroa sig så fort något känns mindre eller annorlunda! Ibland är illamåendet bedövande, men ibland försvinner det, liksom foglossningen. Då kommer orostankar som jag måste lära mig att tänka bort. Bag vet ju att jag är gravid, och saker kommer att gå i vågor ;)
Kram och tack för kommentaren