2 dagar till FET- vart tog energin vägen?

Blir lite less på att ha så deppiga tankar när vi snart är framme vid FET. Jag menar, det är ju bra! Nu går det ju som det ska. Ändå känns det lite som att allt är på väg att rämna. Visst vet jag att det till stor del handlar om min onda mage och trycket över bröstet som minst sagt gör mig förtvivlad. Jag vill inte ha det såhär igen. Helt mentalt, socialt och kroppsligt handikappad av smärtan.

Mina värsta magperioder har jag legat i fosterställning dagligen och kippat efter andan. Gråtit vid varje måltid och kräkts flera gånger om dagen. Då har jag inte kunnat stå upprätt stora delar av dagarna. SÅ är det inte nu. SÅ illa är inte smärtan. Men den är illa nog att jag ska värma vetekudden så snart den svalnat, för att jag inte klarat mig utan den. Och så illa att jag inte klarar av att komma igång med studierna som legat i latent under den första tiden av terminen på grund av ivf-biverkningarna och överstimuleringen. Jag kan inte koncentrera mig.

Att inte komma igång med studierna blir en ond cirkel som skapar mycket oro. Å ena sidan har jag svårt att klara av att fokusera när jag har så ont- vilket innebär att jag känner att jag skulle må bäst av att sjukskrivas lite till. Å andra sidan känner jag ju av kraven även fast jag är sjukskriven och mår liksom sämre av att högen med oavklarade saker växer. Jävla skit va svårt det är att genomgå så mycket behandlingar och andra sjukdomar när man också måste balansera ett liv med studier och prestationer.

Många av er säger att jobbet blir lite av er räddning eftersom det får er att tänka på annat än barnlösheten. För mig är det inte så. När jag blev väldigt sjuk på sensommaren strax innan jag skulle fylla 17 år, så hände något väldigt konstigt med min kropp. Jag blev fri från själva sjukdomen, men istället utlöstes mycket annat konstigt som jag hittills inte blivit av med, trots att det är mer än 8 år sedan. Plötsligt hade jag fått allergier, psoriasis, återkommande intensiv led- och huvudvärk, väderkänslighet och mina förbaskade magproblem. Men utöver detta hade även min kropps energidepåer förändrats. Plötsligt var min ork begränsad och jag fick sakta men säkert försöka lära mig hur mycket jag klarade av på en timma, en dag, en vecka. Att jag under tiden blev utbränd var heller ingen fördel för hur livet sedan artade sig för mig, och det gjorde mig ännu mer trött och skör.

Jag har aldrig nått upp till den energinivån jag hade innan min sjukdom, och jag får inse att livet är såhär för mig. Men ibland är det svårt att förstå, både för mig själv och för människor omkring mig. Jag blir snabbt trött, och jag har svårt att hantera för mycket intryck på en dag. Jag orkar helt enkelt inte en dag från 9-16 i skolan, eller att träffa för många människor på en dag. Och det är ändå på mina goda dagar. På mina sämre dagar, när jag har ont i magen eller huvudvärk, eller har mens på g- ja då har jag ännu mindre energi.

Att inse att jag skulle behöva leva med det här var nog det svåraste steget i min inlärningsprocess....den som fortfarande pågår.

Varesig jobb eller studier har någonsin haft en räddande effekt på mig. Det har bara skapat ångest och trötthet, istället för att agera distraherande. Kanske handlar det delvis om att jag inte hittat rätt än? Att mina jobb gjort mig stressad och fått mig att vantrivas, och att programmet jag läser känns fel för mig. Oavsett har mina intensiva studier aldrig haft förmågan att distrahera mig tillräckligt för att den pluggande tiden ska kännas som ett avbrott från barnlösheten. Jag ber till de högre makterna att det blir annorlunda när jag jobbar.

Ja, nu vet ni lite om min bakgrund. Kanske blir det då lättare att förstå varför jag alltid påverkas väldigt starkt av mediciner och behandlingar, och varför jag var tvungen att ta paus förra våren.

Imorgon har jag fått tid på vårdcentralen. Sköterska var orolig över trycket i bröstet, men jag bara bortförklarande hela tiden och sa att hon inte skulle oroa sig. Jag är faktiskt mer nojig över magen... Den måste ge sig snart! Jag sover länge på morgnarna nu. Det är också ett tecken på att allt inte står rätt till :/

2 dagar till FET :) Avskyr att kroppen inte är i balans, men tycker ändå att den är i tillräcklig balans för att sätta tillbaka vårt embryo. Jag menar, när är jag NÅGONSIN HELT i balans, och helt opåverkad av mediciner och livet omkring mig? Aldrig!