Sömnlös och fylld av tankar

Detta är andra natten jag är helt sömnlös på tre dagar. Det gör mig arg för att kroppen inte är i balans. Jag tänker tusen tankar. Blir arg, ledsen och orolig om vart annat. Jag har såna nätter titt som tätt, men det är alltid extra jobbigt om de kommer ofta eftersom jag blir helt utmattad och lättare blir sjuk.

Vännen jag talade om tidigare har jag tvingats släppa. Genom sin idoga tystnad visar hon tydligt att hon inte vill ha med mig att göra. Trots mina upprepade försök att ta kontakt och att ta reda på vad som är fel så beter hon sig som en femåring och ignorerar mig. Jag tror det hela rör sig om besvikelse över att hon inte blev bjuden på vår bröllopsmiddag utan "bara" på vigsel och kvällens fest. Som väldigt många andra.. Ja, ni hör ju själva. Hon är inte värd att bli ledsen och irriterad över, men detta är väldigt ångestladdat och svårt för mig. Som sagt har jag svårt att släppa energitjuvar som henne ur mitt liv- även fast jag vet att jag mår bättre när jag släppt taget. Nu har jag tagit det störta steget. Jag har sagt till henne att jag slutar kämpa nu, och (hör och häpna) tagit bort henne på Facebook. (Det enda kommunikationsmedlet med henne sedan långt tillbaka eftersom hon inte haft en telefon.)

I sömnlösheten dikterar jag kapitel efter kapitel om vår barnlöshetshistoria i mitt huvud. Tänker igenom det som hänt. Funderar, analyserar och återupplever dagar som jag helst skulle vilja glömma. Jag tänker igenom det första året av ivfer som gav oss mer knytnävsslag i magen än vad vi egentligen kunde hantera, men trots det orkade vi fortsätta kämpa. Missfallet. Överstimuleringarna. Samtalen med människor i omgivningen, och icke-samtalen med vänner och familj då locket lagts på och alla låtsats som att det regnar när vi sakta går sönder inombords. Tiden innan vi kom till kliniken, när vi försökte på hemmaplan och anade att vi hade problem, eller när vi gav hoppet åt pergotime men istället var tvungna att skicka in en ansökan till fertilitetsenheten. Jag tänker på tiden innan vi ens hade enats om att vi ville göra barn då mannen var stoppklossen och jag längtade ihjäl mig. - Då alla diskussioner slutade i tårar och oenighet. Jag tänker på hur livet tagit mig på vägar jag aldrig trodde att jag skulle behöva vandra. Att livet givit mig otroligt tuffa prövningar sedan jag var 17år, men att jag ändå har givits lyckan att finna världens finaste man att leva samma med. Jag tänker på att jag är stolt över hur jag lyckas hantera våra prövningar och hur jag jonglerar sorgen med livet, men också på hur rädd jag är för framtiden. Jag är rädd för att behöva skriva en lika smärtsamt härrörd text om ett år, för att vi är lika långt ifrån ett barn då som nu. Rädd att det inte ens är på väg efter (då) två års ivf:er. Men jag är också rädd för hur jag ska klara av att hantera livet.

Jag känner mig som en skadad fågel som sitter på en gren och undrar om jag ska våga kasta mig ut för att pröva mina vingar. Kommer vingarna att bära, eller kommer jag att krascha i marken?