Dagarna efter..

Tack snälla rara ni för den kärlek och det stöd ni ger oss! Jag är för evigt tacksam över hur många som tänker på oss i våra svåra tider <3

Har väldigt kraftig och förlamande smärta fortfarande. Har även idag fått ladda kroppen med både Ipren och dubbla citodon- vilket är ytterst starkt och otäckt för min stackars mage. Blödningen är en obehaglig, ständig påminnelse av missfallet eftersom det fortfarande kommer ut rester av slemhinna, koagulerade klumpar, och "slemmigare" blod än vid en mensblödning. Usch och fy- Att det inte är över när graviditeten är över liksom... Själva fostersäcken kom ut redan i lördags, men det är tydligen mycket slemhinna som ännu inte blött ut.

Men det märks att dagen försökt att leverera lite goda nyheter som plåster på såren. Det började efter lunch när barnmorskan ringde. Hon beklagade givetvis och tyckte att missfallet var så tråkigt, men berättade också att hon och läkaren A har tänkt att jag ska få ta ett prov som visar om jag har immunologiska problem (antikroppar som angriper embryot) som jag har önskat. Jag kommer även hinna med ytterligare ett FET innan jul, vilket också var precis vad jag önskade. Jag är alltså väldigt glad för att de lyssnar på mig, är lyhörda och låter mig som patient vara med och styra. För nu vill jag verkligen veta om det finns fler problem i min kropp. Tänker att jag kanske behöver ytterligare medicinering nästa gång...

Sedan blev dagen ännu bättre när det visade sig att vi ska få titta på det där radhuset vi fastnat för. Det ligger egentligen lite över vår budget under tiden som jag i framtiden är mammaledig (måste tänka att det händer någon gång för att överleva) - men efter allt som hänt oss så känner vi att det kommer lösa sig oavsett. Vi kan inte låta livet stanna upp totalt och måste dessutom rikta fokus på något annat nu. Det skulle i så fall gälla ett byte av lägenheter vilket innebär att familjen ifråga även måste falla för vår lägenhet för att bytet ska vara möjligt.
Något att se fram emot och hoppas på i alla fall.

Ja dagen har verkligen försökt att vända mungiporna uppåt. Logiskt nog så har det ändå varit en tuff dag. Hela min kropp påminner mig ju vareviga minut om vad som hänt. Magen är svullen och otäck att ta på, för det ligger ju inget foster och gror där inne. Och brösten som är ömma och hårda känns bara i vägen, trots att jag trycker in dem i sportbehå och träningstop.

Imorgon ska jag till kuratorn med min man. Undrar hur jag ska kunna ta mig dit när jag knappt kan gå.