Jag undrar om man någonsin kommer kunna stänga av sin oro?! Att bara vila i nuet och tänka att allt löser sig.. För till slut blir allt bra, det måste det bli.
När jag vaknat på fel sida och med gråten i halsen två morgnar i rad så är det inte lätt att vända på det och vara glad resten av dagen. Jag tror att det är sömnlösheten som pågått i månader, mardrömmar och givetvis alla hormoner som gör mig så instabil. Ja, det och den enormt överväldigande tröttheten. Jag vaknar liksom aldrig till på morgonen.
Jag vill inte vara rädd för den här närmsta tiden, även om den är skör. Jag vill skala bort oron och bara ha njutningen kvar! För det är det här man längtat efter i så många år.....
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Vet inte om det blir bättre för att jag säger det, men jag tror man måste acceptera oron, eller åtminstone tillåta sig att känna oro emellanåt. Jag kan inte påstå att den försvinner, men den minskar, eller kommer i vågor under graviditeten. Varje milstolpe känns viktigt och när den precis passerats kan man känna enorm lycka. Men oron återvänder, man måste bara hitta ett sätt att hantera den. Inte låta den äta upp en utan dra igenom en och sedan försvinna ut och iväg. Det är inte lätt. Kram!
SvaraRaderaJo det hjälper. Om inte annat så är det skönt att veta att det inte bara är jag som är överdrivet nojig, utan att det finns fler som tänker som jag.
RaderaJa, det är nog just det som är nyckeln- att bli vän med oron och låta den finnas där som en svag del genom livet, men inte ge den för mycket plats så att den tar över. Jag har några delmål som jag vet kommer kännas lugnande när de passerat. Först veckan då vi hade missfall, sedan hjärtat, och sen att gå in i v.13.. Sen hoppas jag att det värsta släpper. Det måste det göra. Men jag är inte heller rädd ta hjälp av min kurator med detta. Hon menar att det är väldigt vanligt att hennes patienter fortsätter gå hos henne under sin graviditet. Tråkigt nog slutar hon innan jul :(
Kram och varma tack för ditt ärliga svar
Hmm, jag är ju en sån där "konstig" typ som inte oroar mig speciellt mycket. Vet inte varför jag är så?? Men jag tänker att det är "onödigt" att oroa sig för sånt man inte kan påverka. Om jag oroar mig en massa och så blir det ändå bra i slutändan, då har jag ju "slösat bort" en massa tid på att oroa mug i onödan.
SvaraRaderaSå har det varit med arbetsplatser som lagt ner och alla runt mig har varit oroliga men det har löst sig för oss.
Vet att det inte riktigt är samma sak nu å det är inte lätt men du kan ju bara göra ditt bästa och hoppas...
Så tänker jag, vet inte om det är till någon hjälp??
Kramen, Maria