Tid till uppstartsmöte

Äntligen har vi en tid för ivf-möte! Det lönar sig att ringa och prata med sköterskorna :) Den 28e augusti ska vi träffa läkare för information om icsi och sedan barnmorska för att lära oss/mig sprutteknik. Känns skönt att äntligen ha ett datum att se fram emot!!! Dessutom ska vi få en ny läkare (puh) eftersom den vi hade tidigare inte längre är kvar. Hon var tydligen ST-läkare under utbildning. Det känns jätteskönt eftersom vi blev så dåligt bemötta av ST-läkaren när vi var där sist. Man behöver en trygg och empatisk läkare när det kommer till så känslofyllda saker som fertilitet...

69 dagar sedan förra mensen... Herregud va trött jag blir på att kroppen inte fungerar. Nu surrar även tankarna kring ivf:en och vad som är bästa sättet att sätta igång behandlingen snabbast möjligt. Jag har ju egentligen ingen aning om hur pass långt efter infomötet som läkarna vill att vi ska starta, men personligen vill jag ju starta direkt. Vad är bäst tror ni? Att framkalla mensen nu med provera så att den kommer ca 2 veckor innan infomötet? Eller ska jag avvakta? Ska jag chansa på att jag kanske inte får mens innan mötet? (en månad kvar) Vad hade ni gjort? Jag har läst en massa om behandlingstid och vad jag förstår så börjar vissa på cykeldag 21 och andra på dag 2. Kan någon förklara skillnaden för mig? Jag blir inte klok på hur det ligger till.

Prioritera om i framtidsplanerna

Nu är jag hemma efter en resa till Norrlandskusten och en helg hos mina föräldrar. Igår var en tung dag med många tankar och tårar som inte ville sluta. Jag är väldigt utmattad efter alla resor fram och tillbaka denna sommar, även om dessa resor gjort mig gott eftersom jag lyckats njuta av livet och fokuserat på att ta vara på sommaren. Men utmattningen har också gjort mig känslig och därför har jag haft nära till tårarna hela gårdagen.

Jag och sambon pratar nästan dagligen om framtiden. För det mesta känns det bara mysigt att se fram emot husköp och bebis, men eftersom vi inte kan bli gravida naturligt så har framtidsplanerna behövt prioriteras om. Det känns tidvis både bittert och orättvist.. Den bittra eftersmaken av vår verklighet är att vi alltid kommer att behöva betala för att tillverka våra barn. ( har vi tur och lyckas bli gravida under de tre första landstingsförsöken så kanske vi slipper betala för första barnet dock.. Det hoppas vi på såklart). Men ivf är allt utom billigt. Det är ingen självklarhet att alla människor har råd med detta. Vi kommer alltid behöva spara pengar för provrörsbefrukningarna eftersom vi absolut vill ha mer än ett barn. När man inte kan få barn naturligt så blir det lite av en klassfråga att "skaffa" barn. Provrörsbefruktningar kostar mycket och ger ingen garanti att det faktiskt blir ett barn. Adoption är ännu dyrare och längre process, och det finns aldrig några garantier på att man ens blir godkänd och satt i kö. Plötsligt kanske hus och andra stora inköp måste vänta. Jag och sambon drömmer om hus. Men eftersom vi måste ha pengar till ICSI så kommer det nog dröja väldigt lång tid innan vi har möjlighet att lägga pengarna på vår drömbostad... Så vår framtid får prioriteras om, livet har tagit en annan vändning och det är bara att hålla i hatten och följa med på den nya resan vi har framför oss.. Vi kommer att göra allt för att få bli föräldrar!!!! Kosta vad det kosta vill..

Ett missfall som väcker känslor

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg som handlade om hur jag hanterar graviditeter i min omgivning. Jag berättade då att en vän som jag lärde känna för ca 2 år sedan nu väntar sitt andra barn.. Hon skulle varit i vecka 14 nu om hon inte fått ett missfall för två dagar sedan... Hon och hennes sambo har tagit beskedet förvånansvärt bra och ser framåt istället för att gräma sig, även om det kändes tungt för dem först. Jag beundrar deras styrka. När min vän hade berättat om händelsen för mig så grät jag, länge länge.. Jag tar så illa vid mig, blir så berörd, känner smärta ända in i ryggmärgen. Även om jag inte själv gått igenom det så är längtan efter ett barn så stark, inom mig, att missfall hör till en av de mest smärtsamma händelser jag kan tänka mig att man kan drabbas av..

Min vän tog det som sagt bra eftersom hon har en liten guldklimp där hemma redan att vara tacksam över. Hon är stark!! Alla ni som klarat er igenom missfall är så otroligt starka, och ni ska vara stolta över att ni klarat den tunga prövningen. En eloge till er för det.

Den här vännen ringde mig senare på kvällen och fullkomligt öste kärlek och peppande ord till mig eftersom det varit svårt för henne att veta vad hon skulle säga när vi för första gången pratade lite om sambons och mina kommande provrörsbefruktningar. (tänk bara att hon nyss haft missfall men ändå tänkte på oss..) Hon sa så fina saker, och det värmde så otroligt mycket att få höra hur mycket hon bryr sig. Det gör mig så tacksam<3 br="br">
Just nu sitter jag i en bil. Jag har kört i ca 5h och har nyss bytt plats till baksätet. Vi har ett par timmar kvar att köra innan vi är framme på semestermålet. Tänk att jag får två semestrar denna sommar :) vardagslyx!!

Konsert

Igår lyckades jag leva livet, precis som jag hade hoppats att jag kunde göra. Musiken dunkade, endorfinerna pumpade och jag kunde inte sluta le. Fantastiskt va musik kan göra med mitt sinnestillstånd :)












Jag borde gå på konserter oftare!!

Att njuta av livet

Idag ska jag njuta av att jag lever! Njuta av att vara barnlös och fri att bara åka bort utan att behöva tänka på planering av barnvakt och andra praktiska nödvändigheter när man har barn. Idag ska jag njuta av att kvällens sällskap inte har en aning om vad som pågår i mitt och sambons liv. Idag ska jag njuta av musiken som ligger mig så varmt om hjärtat. Idag ska jag på KENT!

Att njuta av livet är något jag ofta glömmer bort att göra. Jag tänker hela tiden framåt, strävar efter förändringar och förbättringar, och i forceringen framåt så glömmer jag bort att leva här och nu. Jag är väl medveten om mitt förhållningssätt och jobbar emot att förändra det, men det är svårt att förändra invanda mönster som legat och grott i hela ens liv. Det ligger väl sammanknutet med min stresskänslighet sedan jag gick in i väggen (blir ledsen av att tänka på hur ung jag var då... alldeles för ung för att hantera allt som hände mig då....). Sedan dess blir jag praktiskt taget stressad av ALLT, och jag är väldigt nära att tippa över kanten ibland eftersom gränsen för hur mycket stress man tål sänks avsevärt när man har stressat sönder sig en gång redan! När jag mår riktigt bra och när jag gör något nytt som distraherar mina tankar så lyckas jag släppa framtiden för ett tag, på semestern exempelvis så mådde jag tidvis väldigt väldigt bra. Framförallt de sista dagarna. I vardagen är det svårare. Men jag kämpar på- kämpar mot ett bättre liv. Ett liv där jag är lycklig oavsett vad som händer.

http://www.youtube.com/watch?v=xiLcw4juIMk

Rushing and racing
and running in circles
Moving so fast, I'm forgetting my purpose
Blur of the traffic is sending me spinning
Getting nowhere

My head and my heart are colliding, chaotic
Pace of the world
I just wish I could stop it
Try to appear like I've got it together
I'm falling apart

Save me
Somebody take my hand, and lead me
Slow me down
Don't let love pass me by
Just show me how
'Cause I'm ready to fall
Slow me down
Don't let me live a lie
Before my life flys by
I need you to slow me down
Sometimes I fear that I might dissapear
In the blur of fast forward I faulter again
Forgetting to breathe, I need to sleep
I'm getting nowhere

All that I've missed I see in the reflection
Passed me while I wasn't paying attention
Tired of rushing, racing and running
I'm falling apart

Tell me
Oh won't you take my hand and lead me
Slow me down
Don't let love pass me by
Just show me how
'Cause I'm ready to fall
Slow me down
Don't let me live a lie
Before my life flys by
I need you to slow me down

Just show me
I need you to slow me down

The noise of the world is getting me caught up
Chasing the clock and I wish I could stop it
Just need to breathe, somebody please
Slow me down

Read more: http://artists.letssingit.com/emmy-rossum-lyrics-slow-me-down-zx8rfm3#ixzz219VTUum3

Gemenskapen hos barnlösa

Gemenskapen hos oss barnlösa är ett fenomen som jag fortfarande slår mig med häpnad... Vi samlas på forum och på bloggar... Vi läser om varandra, stöttar, hjälper, nöter, sympatiserar.. Trots att vi inte känner varandra, trots att vi inte har någon annan anknytning till varandra så försöker vi att finnas för varandra på sätt som enligt min åsikt är helt beundransvärda. När vi inte finner det stöd och den förståelse vi behöver i vår omgivning så söker vi efter den någon annanstans.

När jag och min sambo började planera inför barnverkstad så öppnades en helt ny värld för mig. Plötsligt kunde jag läsa om tusentals kvinnors graviditetssymptom, om deras desperata längtan efter att föröka sig, och om svårigheter som kantade deras resa. En del av dem förblev kortvariga i trådarna eftersom de blev gravida redan vid första, andra, tredje eller kanske fjärde månaden. Andra kämpade på och började anse att de hade svårigheter att bli gravida. I min enfald så tänkte jag att jag själv skulle ha tur med det här, jag hade ju väntat på den här dagen ända sedan jag var ett litet barn som tog hand om alla som var yngre än mig på dagis. Att bli mamma hade liksom alltid varit en självklarhet och jag visste att jag är som klippt och skuren för mammarollen. Jag trodde väl korkat nog att de som har mammarollen inom sig också FÅR BLI mammor när de själva vill. Jag drogs snabbt ner på jorden igen.

När karusellen börjat på riktigt så  hittade jag ett forum där jag kände att jag platsade. Alla i gruppen hade oregelbunden mens och hade dessutom till viss del kämpat med ovilliga män en lång eller kort tid. Jag kände mig hemma och stöttad. Men månaderna gick och ingen av oss lyckades bli gravida. Negativismen flödade, men så gjorde även stödet. Några av oss började äta klomifen. När jag fick beskedet om sambons kassa spermier så kände jag plötsligt att min resa tagit en helt ny vändning, kanske platsade jag inte i gruppen längre? Jag vände mig till bloggen. Min blogg och andras bloggar som hjälper mig genom den oändliga väntan.

I en lång tid fick jag höra av sambon att alla mina känslor var ovanliga och att det nog inte var några andra som kände som jag. Han sa det i all välmening, med syfte att få mig att släppa alla sorgsna tankar för att kunna leva under tiden, men jag kände mig bara udda och knäpp av att höra det. Men efter att jag hittat gemenskapen hos andra barnlösa så har jag plötsligt blivit säker på att jag inte alls är konstig. Jag är normal. Jag är precis som många andra barnlösa kvinnor som låter barnlängtan ta över deras liv. Gemenskapen hjälpte mig att acceptera att mina känslor varken är fel, konstiga eller ovanliga. De är fullkomligt normala. De är vanliga. Jag är inte ensam..... 

Jag vill passa på att tipsa er alla om Klara Zimmergrens berättelse om barnlöshet i P1. Klicka bara på länken: Sommar i P1, Klara Zimmergren. Man känner verkligen igen sig och hon talar utelämnande och ärligt om sin historia från barnlös till att i sista minuten bli mamma när de matchades med att adoptivbarn.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5127732

 

Känslor kring andras graviditeter

Det är väl ingen hemlighet bland oss barnlängtade kvinnor att livet ibland känns fruktansvärt orättvist och att vi ibland kan ha svårt att hantera när folk omkring oss blir gravida. Jag vet en del som blir direkt missunnsamma och inte vill veta av den gravida eller barnet, andra blir ledsna och avundsjuka och vill byta plats med mamman, och en liten andel kvinnor gläds åt att det kommer finnas en bebis att mysa med som tröst mot den egna barnlösheten.

Min egen erfarenhet är att de flesta av oss barnlösa kvinnor som har svårigheter att bli gravida stöter många konstiga och obekväma känslor när vi ställs inför en situation då en vän eller annan bekant blivit gravid. Själv så tror jag att det handlar mycket om vilken relation man har till den gravida kvinnan, samt hur dennes situation sett ut innan hon blev gravid. En spontan eller impulsiv graviditet är exempelvis svårare att hantera eftersom man själv kämpar månad efter månad med att bli gravid utan att något händer. Då kommer avundsjukan fram som ett grönt litet monster, ett monster man måste motarbeta med all sin kraft för att inte övergå till missunnsamhet.  En graviditet där paret jobbat länge för att få barn är lättare att ta för då är man så glad för parets skull för att de fått vad de längtat efter så länge. Man känner förståelse och kan identifiera sig. Samtidigt tänds hoppet i hjärtat och tanken: "snart är det kanske vår tur!" En graviditet hos någon man bara känner ytligt är också lättare att acceptera eftersom det då inte hör till vardagen att se gravidmagen och tala om blöjor, dagisplatser, mammledighet och hur ofta bebisens sparkar i magen.

Under vår barnlöshet, och mina långa år av barnlängtan, har jag "tvingats" hantera graviditeter flera gånger om. I min omgivning har paren skaffat barn ganska tidigt, men det är bara de närmsta som jag vill berätta om: Jag och sambon försökte redan bli gravida för drygt 2 år sedan (typ mars 2010 och framåt). Under den tiden började vi umgås intensivt med ett par som hade en 8 veckor gammal, toksöt bebis som jag fullkomligt förälskade mig i. Vi introducerade paret till en av mina bästa vänner och hennes sambo och började umgås gemensamt. Jag minns än idag den dagen i november 2010 då vi satt med bebisen i sängen och hon berättade att hon och hennes sambo bestämt sig för att också försöka bli gravida. Jag gick in i köket och försökte diska medan tårarna rann intensivt... Jag fick en stor chock och kände paniken i hjärtat. Skulle hon vara den som gick med magen i vädret när det var jag som hade längtat så länge? Jag som hade fått uppfattningen om att hon ville vänta tills hon var 25 år. Nu när min sambo plötsligt hade börjat ändra sig och ville vänta ett tag med att skaffa barn, hur skulle jag då kunna hantera en graviditet hos en av mina bästa vänner?  Hur skulle jag klara av den intensiva längtan efter ett eget barn? Två veckor senare kom graviditetsbeskedet. Det gick snabbt. Så snabbt att jag inte hann med att låta allt sjunka in. Idag är vännen mer än halvvägs igenom graviditet nummer två och ska alltså bli tvåbarnsmamma i höst.

Det svåraste för mig var den första graviditeten. Det var svårt att dölja min egen sorgeprocess medan allt i vardagssamtalen handlade om barn och den växande magen. Jag var spänd, nyfiken och exalterad över att hon skulle få bli mamma, men jag tampades också med att inte låta avundsjuka finnas med i bilden. Jag ville inte klampa in i hennes graviditetsbubbla för att jag själv mådde dåligt, det här var hennes tid och den ville jag inte förstöra. Hellre mådde jag dåligt och bet ihop. Graviditet nummer två är svårt på ett helt annat sätt. Nu är det svårt eftersom jag vet att vi själva aldrig kommer kunna få ett naturligt graviditetsbesked. Allt sex i världen kommer inte hjälpa oss att bli med barn och vi är liksom fast i en process som är ytterst beroende av vårdsystemet och alla dess väntetider. Vi måste acceptera att hennes barn nummer två kommer komma kanske till och med långt innan vi ens gjort vårt första försök med ICSI. Just den tanken har jag varit otroligt rädd för hela den här processen. Nu är jag inte lika rädd längre. Jag har förlikat mig med tanken att allt inte blir som jag hade tänkt. Innan graviditet nummer två har jag dessutom hunnit prata ut med min vän och därför är det lättare för henne att förstå varför jag ibland är så ledsen. Hon vet vad vi måste gå igenom i höst.

Även mamman till barnet som 2010 var 8 veckor gammalt ska nu bli tvåbarnsmamma. (Fast det är fortfarande inte offentligt). Jag har alltså två av mina närmsta vänner som både har barn och är gravida. Jag gläds för deras skull, men det är samtidigt en prövning för mig. När är det min tur??

En god vän till mig berättade själv om deras två år långa kamp för att bli föräldrar. (Nu har de två fina döttrar). Hon hade en teori om ett kösystem som jag tyckte var väldigt bra. Hon menar att den dag man börjar längta efter barn / alternativt försöka få barn så får man en kölapp. För varje månad som passerar så hamnar man närmare sitt mål, men man vet inte hur länge man måste vänta. Men så helt plötsligt så smiter kvinna efter kvinna förbi i kön och själv flyttas du alltså tillbaka.. Ju fler som smiter före i kön, ju mer orättvist känns det. Man tycker ju att det borde finnas ett system som gör att alla får vänta lika länge! Ganska bra metafor  för känslan va?!

Jag vet att vänners graviditeter är en het fråga bland oss barnlösa. En fråga som kantas av jobbiga känslor och lite skam... Hur har ni själva hanterat graviditeter i omgivningen? Hur kände ni?

Bergochdalbana av känslor

Tankarna går verkligen upp och ner, hit och dit under dagarna. Jag tänker fortfarande mycket på höstens ICSI.. Jag är nervös, spänd, förväntansfull, orolig... Hur skulle det kännas om första försöket misslyckas? Om det andra och tredje försöket misslyckas? Hur skulle det kännas om det första försöket lyckas och jag blir gravid? Hur skulle vi kunna överleva om vi sedan förlorar barnet? Hur tänker ni som är i samma sits som jag, i väntans tider.. Tänker ni lika mycket på framtiden som jag?

"Är det inte lite gött ändå?"

Nu är jag hemma igen! Det har varit en väldigt mysig semester och vi har hunnit med allt ifrån besök hos fantastiska vänner till mys i tält på campingar och räksallad på smögenbryggan. Det var väldigt skönt att komma bort!! Nu är jag hemma igen och är väldigt stressad över alla uppgifter som måste skrivas till sommarkurserna jag läser i sommar. Typiskt att man inte kan få ha en riktig semester, med 4 veckors ledig tid där man inte behöver tänka på något annat är att ta hand om sig själv och ta dagen som de kommer.

Jag är på dag 57 i menscykeln... suck... 57 and still counting. Kanske kommer jag inte ens få någon mens den här sommaren?! Snart två hela månader alltså. De långa cyklerna är jobbiga på flera sätt, men framförallt för att jag har noll koll på vad kroppen signalerar om när jag får ont, och för att jag inte vet när jag kan tänkas börja blöda. Igår exempelvis hade jag typ trådiga äggviteliknande flytningar och vansinnigt ont i låren, lederna och huvudvärk från helvetet. Det skulle alltså kunna vara hormonstregring på grund av ägglossning nu. MEN, å andra sidan tycker jag att detta är typ fjärde gången jag får dessa symptom under de här 57 dagarna, så troligen händer inte ett piss i min kropp.. Jag är lite bitter på att ingenting fungerar som det ska. PCO är ingen supertung börda (för de flesta), men det är tamejtusan inte roligt att ha sjukdomen.

På semestern har jag funderat mycket över livet. Jag har försökt leva efter min goda väns motto "Är det inte lite gött ändå". --> Ett motto som praktiskt taget går ut på att alla situationer där någonting händer som du tycker är jobbigt så ska du tänka att det faktiskt är rätt bra att det hände. Om du exempelvis kör fel när du åker ifrån Göteborg och får åka en lång omväg på en gropig grusväg (det hände oss på semestern) så kan du istället tänka "Ja men är det inte lite gött ändå? Nu får vi ju se en ny del av Sverige som vi aldrig skulle sett om vi inte åkt fel när vi svängde in på fel väg". Ni fattar vad jag menar va?! Konstigt nog har denna metod fungerat väldigt bra för mig under semestern. Jag har lyckats se det positiva i det mesta och har därför varit förvånansvärt glad och lycklig denna resa. Att metoden inte går att applicera på beskedet om höstens ICSI eller det faktum att sambon nästan är steril, det är ju ganska självklart, men det går i alla fall att tänka på det där mottot för att göra vardagsproblemen lite lättare. ;)

Några gånger har jag dock varit sorgsen och ledsen under resan. Jag tror att det är naturligt att känna av maktlösheten och frustrationen även om man gör roliga saker. Att sysselsätta sig är bra, men det är inte en medicin som trollar bort problemen man bär på. De tittar fram när man som minst anar det, när man påminns om klumpen i magen som inte kan försvinna förrän vi har ett barn i famnen. Halva sommaren har gått nu. Kanske vet jag om ett par veckor när vi ska på uppstartsmöte för ICSI. Kanske är bollen i rullning om en månad, eller åtminstone två månader. Tiden går fort, men samtidigt går den så långsamt. Sååå långsamt.

Tävling

När jag ändå är bortrest så tänkte jag att ni som vill kan få tävla om en bok.







För alla er som har endometrios, eller känner någon som har sjukdomen borde boken passa perfekt. Eftersom min operation visade att jag är fri från sjukdomen så ger jag gärna bort boken till någon som behöver den bättre än mig.

Lottdragning:
GÖR SÅHÄR FÖR ATT VINNA BOKEN:
1. Länka till min blogg på din egen blogg--detta ger dig en lott
2. Lägg till min blogg i din läslista-- detta ger dig en lott
3. Länka till min blogg på annat forum/ställe (ex facebook eller familjeliv)-- ger en lott

När du samlat ihop så många lotter du vill ha så skriver du en kommentar med antalet lotter och hur jag kan kontakta dig för vinsten. Alltså antingen en länk till din blogg eller mailadress osv. Deadline är på måndag den 16e juli eftersom jag precis kommit hem från semestern då! Då drar jag vinnaren.

Sprid gärna detta så att boken når en kvinna som verkligen behöver den!
Tack och lycka till!!!!

Snart semester

Om några timmar bär det av på semester med min fina sambo! Vi ska hälsa på fina vänner, gå på en liten festival och tälta vid kusten. Semestern kommer avslutas hos sambons familj med ett kalas. Jag ser fram emot att komma bort ett slag, att göra något roligt och ovanligt. Det är bra för oss. Allt som allt är vi borta i en vecka och 2 (?) dagar. Det kanske inte blir några inlägg, eller inte så många i alla fall under den tiden.. Vi får se helt enkelt!! :)

Idag är jag på dag 46 i min menscykel.. Inga tecken på att varken äl eller mens skulle vara på g, samtidigt som jag tycker att jag fått tecken flera gånger som inte visat sig stämma för fem öre.. Helt ärligt så orkar jag knappt bry mig längre. Inte just nu i alla fall. Inte över sommaren när jag måste fokusera på att släppa alla tankar på ivf och framtiden. Jag har slutat föra loggbok om hur jag mår och hur kroppen beter sig för att kartlägga eventuella förändringar som är hormonrelaterade. Vad är det för mening med att hålla koll på mensen när jag ändå inte kan bli gravid OM det mirakulöst nog blev en riktig ägglossning där vi hade sex rätt tidpunkt. Vad är det för mening när vi inte kan få barn naturligt.
Det känns konstigt att släppa kontrollen. Sist jag inte brydde mig om när mensen kom var 4 år sedan... Tiden går fort!! (Ni som just hittat min blogg kanske missat att jag har oregelbunden mens som varierar mellan ca 6-14veckor (!) Troligen pga min pco).

Nåväl, semestern ska bli ett härligt avbryt från vardagen. Hoppas alla ni fina läsare mår bra:) fortsätt gärna att kommentera, det gör mig så glad.

Kram på er

Ps! Jag har inte glömt bort er som kommenterar. Jag ska svara så snart jag har en minut över :)

Leva i nuet

Jag har inte hunnit med att skriva här på ett tag. (Håll ut, ni som kommenterat.. jag ska svara snart)

I helgen hade jag och några vänner ett musikevent i en liten håla i Sverige. Bland annat hade vi öppen scen där vem som helst fick framträda, och sedan uppträdde ett par jättebegåvade, musikaliska vänner medan vi serverade mat och höll gästerna nöjda. Bar fanns också. Senare på kvällen spelade det inhyrda FANTASTISKA bandet irländsk musik ända tills vi stängde igen på natten. Det var en av de mest fantastiska dagarna på länge. När den irländska musiken pumpade ut ur högtalarna och folk dansgolvet var fullt av lyckliga åhörare som dansade som aldrig förr, då var jag äntligen närvarande i nuet. Inget annat existerade än just den där stunden. Musiken. Dansen. Glädjen. Den sprudlande lyckan av att jag plötsligt befann mig på en lokal pub någonstans i Irland (sinnesmässigt alltså) och kärleken till min sambo som gjorde att jag stundtals inte kunde ta ögonen ifrån honom.  Min sambo dansar, men det är streetdance som han har en förkärlek emot. Inte "pardans". Med i helgen fick jag upp honom på dansgolvet flera gånger och vi hade så himla roligt tillsammans. En sådan dag behövde vi verkligen!!! Jag är så lycklig över att ha ytterligare en dag att le åt, en dag då inga problem i världen kunde förstöra min kväll.

http://philippak.blogg.se/2011/february/100-saker-att-gora-innan-jag-dor-8.html

Nu har jag även träffat min lillebrors nya flickvän. Hon är några år äldre än honom, ja faktiskt till och med några år äldre en mig, och hon har en son som är ca ett och ett halvt år gammal. Jag var så stolt när vi åkte därifrån, för han beter sig så vuxet, omhändertagande och hänsynsfullt mot barnet han lika gärna skulle kunna vara barnets pappa. Förhållandet har pågått i ungefär ett halvår. Tänk om de skulle hinna skaffa ett barn innan oss. Det skulle göra mig väldigt ledsen. Jag tror inte att förhållandet är stabilt nog för en sådan prövning, men man vet ju aldrig hur förhastade en del är i sina beslut. Nåja, jag ska inte tänka på det nu. Jag får ta framtiden när den väl kommer.

I övrigt är det full rulle med mina distansstudier för att hinna skriva alla uppgifter innan deadline. Eftersom vi åker iväg på semester på lördag och blir borta i drygt en vecka så brinner det nu i knutarna. Jag hoppas dock att värken i underlivet och den strålande värken ut i benen blir mildare innan vi åker. Jag blir knasig på att inte veta varför min kropp gör ont utan att jag vet orsak.