Ett missfall som väcker känslor

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg som handlade om hur jag hanterar graviditeter i min omgivning. Jag berättade då att en vän som jag lärde känna för ca 2 år sedan nu väntar sitt andra barn.. Hon skulle varit i vecka 14 nu om hon inte fått ett missfall för två dagar sedan... Hon och hennes sambo har tagit beskedet förvånansvärt bra och ser framåt istället för att gräma sig, även om det kändes tungt för dem först. Jag beundrar deras styrka. När min vän hade berättat om händelsen för mig så grät jag, länge länge.. Jag tar så illa vid mig, blir så berörd, känner smärta ända in i ryggmärgen. Även om jag inte själv gått igenom det så är längtan efter ett barn så stark, inom mig, att missfall hör till en av de mest smärtsamma händelser jag kan tänka mig att man kan drabbas av..

Min vän tog det som sagt bra eftersom hon har en liten guldklimp där hemma redan att vara tacksam över. Hon är stark!! Alla ni som klarat er igenom missfall är så otroligt starka, och ni ska vara stolta över att ni klarat den tunga prövningen. En eloge till er för det.

Den här vännen ringde mig senare på kvällen och fullkomligt öste kärlek och peppande ord till mig eftersom det varit svårt för henne att veta vad hon skulle säga när vi för första gången pratade lite om sambons och mina kommande provrörsbefruktningar. (tänk bara att hon nyss haft missfall men ändå tänkte på oss..) Hon sa så fina saker, och det värmde så otroligt mycket att få höra hur mycket hon bryr sig. Det gör mig så tacksam<3 br="br">
Just nu sitter jag i en bil. Jag har kört i ca 5h och har nyss bytt plats till baksätet. Vi har ett par timmar kvar att köra innan vi är framme på semestermålet. Tänk att jag får två semestrar denna sommar :) vardagslyx!!