Känslor kring andras graviditeter

Det är väl ingen hemlighet bland oss barnlängtade kvinnor att livet ibland känns fruktansvärt orättvist och att vi ibland kan ha svårt att hantera när folk omkring oss blir gravida. Jag vet en del som blir direkt missunnsamma och inte vill veta av den gravida eller barnet, andra blir ledsna och avundsjuka och vill byta plats med mamman, och en liten andel kvinnor gläds åt att det kommer finnas en bebis att mysa med som tröst mot den egna barnlösheten.

Min egen erfarenhet är att de flesta av oss barnlösa kvinnor som har svårigheter att bli gravida stöter många konstiga och obekväma känslor när vi ställs inför en situation då en vän eller annan bekant blivit gravid. Själv så tror jag att det handlar mycket om vilken relation man har till den gravida kvinnan, samt hur dennes situation sett ut innan hon blev gravid. En spontan eller impulsiv graviditet är exempelvis svårare att hantera eftersom man själv kämpar månad efter månad med att bli gravid utan att något händer. Då kommer avundsjukan fram som ett grönt litet monster, ett monster man måste motarbeta med all sin kraft för att inte övergå till missunnsamhet.  En graviditet där paret jobbat länge för att få barn är lättare att ta för då är man så glad för parets skull för att de fått vad de längtat efter så länge. Man känner förståelse och kan identifiera sig. Samtidigt tänds hoppet i hjärtat och tanken: "snart är det kanske vår tur!" En graviditet hos någon man bara känner ytligt är också lättare att acceptera eftersom det då inte hör till vardagen att se gravidmagen och tala om blöjor, dagisplatser, mammledighet och hur ofta bebisens sparkar i magen.

Under vår barnlöshet, och mina långa år av barnlängtan, har jag "tvingats" hantera graviditeter flera gånger om. I min omgivning har paren skaffat barn ganska tidigt, men det är bara de närmsta som jag vill berätta om: Jag och sambon försökte redan bli gravida för drygt 2 år sedan (typ mars 2010 och framåt). Under den tiden började vi umgås intensivt med ett par som hade en 8 veckor gammal, toksöt bebis som jag fullkomligt förälskade mig i. Vi introducerade paret till en av mina bästa vänner och hennes sambo och började umgås gemensamt. Jag minns än idag den dagen i november 2010 då vi satt med bebisen i sängen och hon berättade att hon och hennes sambo bestämt sig för att också försöka bli gravida. Jag gick in i köket och försökte diska medan tårarna rann intensivt... Jag fick en stor chock och kände paniken i hjärtat. Skulle hon vara den som gick med magen i vädret när det var jag som hade längtat så länge? Jag som hade fått uppfattningen om att hon ville vänta tills hon var 25 år. Nu när min sambo plötsligt hade börjat ändra sig och ville vänta ett tag med att skaffa barn, hur skulle jag då kunna hantera en graviditet hos en av mina bästa vänner?  Hur skulle jag klara av den intensiva längtan efter ett eget barn? Två veckor senare kom graviditetsbeskedet. Det gick snabbt. Så snabbt att jag inte hann med att låta allt sjunka in. Idag är vännen mer än halvvägs igenom graviditet nummer två och ska alltså bli tvåbarnsmamma i höst.

Det svåraste för mig var den första graviditeten. Det var svårt att dölja min egen sorgeprocess medan allt i vardagssamtalen handlade om barn och den växande magen. Jag var spänd, nyfiken och exalterad över att hon skulle få bli mamma, men jag tampades också med att inte låta avundsjuka finnas med i bilden. Jag ville inte klampa in i hennes graviditetsbubbla för att jag själv mådde dåligt, det här var hennes tid och den ville jag inte förstöra. Hellre mådde jag dåligt och bet ihop. Graviditet nummer två är svårt på ett helt annat sätt. Nu är det svårt eftersom jag vet att vi själva aldrig kommer kunna få ett naturligt graviditetsbesked. Allt sex i världen kommer inte hjälpa oss att bli med barn och vi är liksom fast i en process som är ytterst beroende av vårdsystemet och alla dess väntetider. Vi måste acceptera att hennes barn nummer två kommer komma kanske till och med långt innan vi ens gjort vårt första försök med ICSI. Just den tanken har jag varit otroligt rädd för hela den här processen. Nu är jag inte lika rädd längre. Jag har förlikat mig med tanken att allt inte blir som jag hade tänkt. Innan graviditet nummer två har jag dessutom hunnit prata ut med min vän och därför är det lättare för henne att förstå varför jag ibland är så ledsen. Hon vet vad vi måste gå igenom i höst.

Även mamman till barnet som 2010 var 8 veckor gammalt ska nu bli tvåbarnsmamma. (Fast det är fortfarande inte offentligt). Jag har alltså två av mina närmsta vänner som både har barn och är gravida. Jag gläds för deras skull, men det är samtidigt en prövning för mig. När är det min tur??

En god vän till mig berättade själv om deras två år långa kamp för att bli föräldrar. (Nu har de två fina döttrar). Hon hade en teori om ett kösystem som jag tyckte var väldigt bra. Hon menar att den dag man börjar längta efter barn / alternativt försöka få barn så får man en kölapp. För varje månad som passerar så hamnar man närmare sitt mål, men man vet inte hur länge man måste vänta. Men så helt plötsligt så smiter kvinna efter kvinna förbi i kön och själv flyttas du alltså tillbaka.. Ju fler som smiter före i kön, ju mer orättvist känns det. Man tycker ju att det borde finnas ett system som gör att alla får vänta lika länge! Ganska bra metafor  för känslan va?!

Jag vet att vänners graviditeter är en het fråga bland oss barnlösa. En fråga som kantas av jobbiga känslor och lite skam... Hur har ni själva hanterat graviditeter i omgivningen? Hur kände ni?