När jag och min sambo började planera inför barnverkstad så öppnades en helt ny värld för mig. Plötsligt kunde jag läsa om tusentals kvinnors graviditetssymptom, om deras desperata längtan efter att föröka sig, och om svårigheter som kantade deras resa. En del av dem förblev kortvariga i trådarna eftersom de blev gravida redan vid första, andra, tredje eller kanske fjärde månaden. Andra kämpade på och började anse att de hade svårigheter att bli gravida. I min enfald så tänkte jag att jag själv skulle ha tur med det här, jag hade ju väntat på den här dagen ända sedan jag var ett litet barn som tog hand om alla som var yngre än mig på dagis. Att bli mamma hade liksom alltid varit en självklarhet och jag visste att jag är som klippt och skuren för mammarollen. Jag trodde väl korkat nog att de som har mammarollen inom sig också FÅR BLI mammor när de själva vill. Jag drogs snabbt ner på jorden igen.
När karusellen börjat på riktigt så hittade jag ett forum där jag kände att jag platsade. Alla i gruppen hade oregelbunden mens och hade dessutom till viss del kämpat med ovilliga män en lång eller kort tid. Jag kände mig hemma och stöttad. Men månaderna gick och ingen av oss lyckades bli gravida. Negativismen flödade, men så gjorde även stödet. Några av oss började äta klomifen. När jag fick beskedet om sambons kassa spermier så kände jag plötsligt att min resa tagit en helt ny vändning, kanske platsade jag inte i gruppen längre? Jag vände mig till bloggen. Min blogg och andras bloggar som hjälper mig genom den oändliga väntan.
I en lång tid fick jag höra av sambon att alla mina känslor var ovanliga och att det nog inte var några andra som kände som jag. Han sa det i all välmening, med syfte att få mig att släppa alla sorgsna tankar för att kunna leva under tiden, men jag kände mig bara udda och knäpp av att höra det. Men efter att jag hittat gemenskapen hos andra barnlösa så har jag plötsligt blivit säker på att jag inte alls är konstig. Jag är normal. Jag är precis som många andra barnlösa kvinnor som låter barnlängtan ta över deras liv. Gemenskapen hjälpte mig att acceptera att mina känslor varken är fel, konstiga eller ovanliga. De är fullkomligt normala. De är vanliga. Jag är inte ensam.....
Jag vill passa på att tipsa er alla om Klara Zimmergrens berättelse om barnlöshet i P1. Klicka bara på länken: Sommar i P1, Klara Zimmergren. Man känner verkligen igen sig och hon talar utelämnande och ärligt om sin historia från barnlös till att i sista minuten bli mamma när de matchades med att adoptivbarn.
 | |
| http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5127732 |
Håller helt med ditt förra inlägg om gravida vänner - jag har helt slutat kolla facebook, jag orkade inte mer. De jag umgås med nu hade alla barn redan innan vi träffades, så det kändes annorlunda med dem. Mina andra vänner ligger lite på is känns det som, jag orkar liksom inte engagera mig i deras förhållanden, graviditeter och småbarn. Ibland känner jag mig elak eller som en sämre person för detta, men det är skönt att höra att andra har det likadant. Detta är helt enkelt en svår tid; är de riktiga vänner så förstår de det och kommer att finnas kvar i bakgrunden.
SvaraRaderaMen du, du är ju så ung! Försök att tänka positivt; du är verkligen ung och du har TID. Du kommer att få barn. Så ÄR det bara! Även jag är "ung" enligt ivf-kliniken; MEN om sex månader fyller jag 33 - jag har vid två tillfällen fått höra av två olika barnmorskor på kvinnokliniker i Sverige att de inte rekommenderar barn efter 33.
Så i alla fall på det viset kan du andas ut!