Ibland känns allt bara sjukt orättvist och tungt! Som ikväll när jag ser kvinnor adoptera bort sina barn i USA efter engångsligg som resulterat i graviditet. Jag blir så lycklig för adoptivföräldrarnas skull, men samtidigt så ledsen över orättvisan. Ännu mer ledsen blir jag när jag inser att vi gjort så många ivfer att jag idag för en kort stund tappade räkningen och fick för mig att det blir nr 4 i höst. Men icke! Det blir den 5e :( Suck pust och stön... Jag längtar ju så att mitt hjärta brister. Min älskade bebis, när kommer du till oss? Kommer du att försöka igen?
Fan för att man ska vara tvungen att vara ofrivilligt barnlös och infertil.... Jag är så arg! Och så ledsen....
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Hej, jag ska också göra mitt femte försök till hösten. Femte gången gillt? Har med mina IVF:er haft ett missfall, ett utomkvedshavandeskap och två misslyckade försök. Innan dess åt jag tre kurer pergotime utan resultat. Jag orkar inte se såna program på tv för jag blir så arg. Jag orkar inte prata om barn med folk, det hugger i hjärtat varje gång jag ser nån ny på facebook som har fått barn eller är gravid... Om vi inte hade fått missfall hade vi fått barn nu i midsommar. Det känns förjävligt.
SvaraRaderaSå jag vet ungefär hur du känner dig och hur jävligt allting är ibland. Stor kram
Känner igen mig jättemkt i din blogg. T.ex. i inlägget från den 13 april....... Kunde ha skrivit det själv...
SvaraRadera