Ni vet det där uttrycket "peppar peppar" som man använder när man är sådär lagom skrockfull. Jag har en känsla av att det inte är bra att säga när saker och ting känns riktigt bra, för då kommer det bita mig där bak, straffa sig genom att bli dåligt.
Nu känns det precis så.. Mitt förra inlägg handlade mycket om hur livet känns helt okej efter missfallet och våra 4 ivf:er. Idag skulle jag vilja säga raka motsatsen... Det känns inte okej... Sedan igår har jag varit väldigt ledsen och fylld av förtvivlan. Allt känns så fel. Livet känns så orättvis. Magen är inte så rund som den skulle varit den här veckan, och barnet jag längtar efter är precis lika långt borta från min famn som förut. Jag vill att allt ska vara över nu, och bävar därför inför ännu en höst fylld av behandlingar, oro, hopp, sorg och förtvivlan.
Ibland ilar det till i underlivet, och då kommer tankarna likt en atombomb- missfallet.. Denna hemska dag. Framför mig kan jag se minnesbilder av min spegelbild dagen efter vi varit på gynakuten. Likblek, svart under ögonen, ihopsvullna ögon och stripigt hår. Världen hade just gått under.
Det spelar ingen roll hur stark jag må vara, och hur mycket jag gått vidare med mitt liv- för mina minnen kommer alltid att finnas fastetsade i mitt minne. Saknaden efter pyret som jag hann förälska mig i så snabbt och så fullkomligt gränslöst. Saknaden efter det barn som jag redan älskat så länge, fast på avstånd. De djupa såren i min själ från alla gånger vi fått höra att äggen inte befruktas och marken återigen har rasat under våra fötter. Sorgen över att vi bara fått två positiva besked (en gång då vi fick befruktade embryon, och nästa gång då detta blev graviditet), under ett års tid av ivf:er. Allt finns fortfarande kvar inom mig.
Jag är ledsen över att jag måste orka kämpa vidare. Ledsen över att min blivande man och jag inte får den lycka som tycks komma så lätt för så många andra runt omkring mig. Jag är så ledsen... För jag saknar ju DIG!!! Min lilla älskling som ännu inte hittat rätt väg för att komma till oss...
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Ååå jag lider med dig. När vi fick ett utomkved var jag så ledsen, saknade vår lilla böna. Jag hann också förälska mig i i det som skulle bli vårt barn och det tog tid innan jag kunde släppa taget..
SvaraRaderaSedan blev jag gravid med IVF, två embryon fördes in, plus på stickan men så en dag fick jag en blödning. Den ena klarade sig inte, men den andra heter Alexander och är snart ett år :-)
Vad jag vill säga är att det blir bättre, det måste det. Snart har ni ert älskade barn det vet jag (för alla bloggar jag börjat följa har så småningom fått sina mirakel :-) )
Massa styrkekramar
Vilken hemsk tomhetskänsla. Personligen har jag gått igenom 2 IVF med återföring, men jag längtar fortfarande efter plusstecknet på stickan. Jag förstår inte hur det känns att veta att man har ett litet liv i magen, och ännu mindre hur det känns att förlora det när man har längtat så länge. Men jag förstår saknaden, tomheten, smärtan, längtan. Jag lider med dig, jag kan inte föreställa mig hur det är att gå igenom 4 IVF, även om jag är nästan där, och mår dåligt bara jag tänker på att nästa försök lika väl kan sluta med ett misslyckande, igen, igen. Jag hoppas, hoppas, att det kommer att fungera för er, och för oss så klart. Synd att livet är så orättvist. Lycka till.
SvaraRadera