Läkarsamtalet

De få gångerna jag gått in på "ivf-bloggar" de senaste veckorna och läst rubrikerna så knyter det sig i magen. Vi var två stycken som blev gravida på exakt samma dag, och ytterligare ett helt gäng testade positivt dagarna innan eller efter mig. Deras veckorubriker tickar på medan min står still. Det blir ständiga påminnelser om hur jag egentligen borde ha haft det nu. Det här är tredje gången som jag står kvar och ser på avstånd genom andra hur graviditeten borde ha utvecklats och vad jag går miste om. Just nu kan jag inte hantera det på något annat sätt än att hålla mig borta tills jag känner att jag kan klara av det. Jag vet sedan tidigare att det aldrig kommer att kännas bra igen. Det kommer alltid att stinga till i hjärtat när jag påminns om vad som ständigt tycks gå förlorat för oss. Men det kommer förr eller senare vara uthärdligt- och då kommer jag att fortsätta följa dem som jag följt så länge.

Jag har sagt ett tag att jag ska berätta vad läkaren sa efter missfallet. Jag tycker att det känns jättejobbigt att prata om fortfarande, för just nu försöker jag fortfarande att förtränga allt som hänt för att klara av vardagen. Jag försöker att vifta bort alla tankar på behandlingar och sjukhus när de kommer. Därför skriver jag i punktform, och väldigt kortfattat vad som beslutades/sades på mötet med vår läkare:

1. Vi tar paus nu, på obestämd tid. Främst på eget initiativ, men även på inrådan av både familj, vänner, läkare, barnmorska och kurator. Mmm... Välbehövligt alltså.

2. Om vi vill sätta in ett av embryona vi har i frysen under våren så är det bara att ringa kliniken.

3. Ingen vet varför jag får missfall.. Det går bara att spekulera. Dåliga embryon tror de, men de vet inte. Det kan vara mina ägg eftersom de alltid varit svåra att befrukta och känns konstiga på labb. De embryon vi fått är dock jättefina. Mer än så kan de ju dock inte säga.

4. Missfallsutredning ska jag ju ha rätt till nu efter 3 missfall, men de flesta proverna är redan tagna. Jag gav en lång lista till läkaren med prover jag vill att de ska ta. Hon ska skicka en remiss när hon bestämt sig för vilka som bör tas. Exempelvis vill jag att de gör en ANA-screening, tar TNF-alfa och NK-cells (natural killer cells). Dessa görs aldrig här annars så det är en chansning. Jag hoppas verkligen att hon lyssnat på oss. Nu vill vi veta om det är något mer fel med mig.
Proverna ska jag ta om några veckor när kroppen varit kortisonfri ett tag. Utöver det ska jag göra en koll med ultraljud av livmodern när jag fått mens. Kanske med kontrastvätska.

5. Oavsett vad proverna visade så finns i princip inget vi kan göra annorlunda nästa gång, för jag åt redan kortison i hög dos och åt trombyl. (Även fast dessa mediciner var från en annan läkare).

6. Vi har satts upp i kö till Äggdonation. Väntetiden är ett år... Med en medtagen donator förkortas väntetiden men blir oavsett minst 7-8mån. Vi har fortfarande ett landstingsbetalt försök kvar, och det får gå till äd. Det känns skitjobbigt, men jag vill inte gå in på det just nu. Mer om känslor en annan dag.

7. Läkarna har inte förlorar hoppet, men vet ju inte vad som går fel. Vi har gått hos dem i ett år och 8 månader nu och gjort 5 icsi-behandlingar och 2 FET. Vi är veteranerna som blivit kvar lite väl länge..

8. Angående nya missfall. Den andra läkaren som konstaterade missfallet sa mer eller mindre att det är bra att förbereda sig på att det här kan hända igen om vi blir gravida igen. Orkar man verkligen det?

Ja, det var en sammanfattning. I övrigt håller jag mig borta, och uppdaterar lite då och då. Jag har inte glömt er andra, jag måste bara få lite luft för att kunna andas..
Kram på er! Jag önskar er all lycka, det vet ni <3

Håller mig borta- självbevarelsedrift

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade bloggen eller läste hur det går för er andra. Jag vill inte ursäkta mig för det egentligen, för i det här läget handlar det nämligen om ren självbevarelsedrift. För att klara av de här veckorna efter missfallet så har jag helt enkelt varit tvungen att försöka att inte tänka på allt som hänt. Ännu har pusselbitarna inte fallit på plats, eftersom jag helt enkelt inte låtit dem ta fäste i mitt psyke. Vardagen har mest handlat om att klara av det fysiska måendet och samtidigt vara mitt uppe i den mest intensiva uppsatsperioden i skolan.

Jag vet inte var mina superkrafter har kommit ifrån, men trots allt som hänt så har vi nu skrivit klart och lämnat in uppsatsen. Vi har suttit i 8-9 timmars pass hemma hos mig för att jag ska kunna ligga i soffan om jag får kramper i livmodern. Det är faktiskt bara själva skrapningsdagen (onsdag) och fredagen som jag inte rört uppsatsdokumentet. Utöver det har jag suttit länge och intensivt alla andra dagar, inklusive helg, (oavsett hur jag mått) för att hinna till inlämningsdagen. Vad jag inte förstår är hur jag klarat av detta trots migrän eller stark huvudvärk, respektive feber, smärta och förkylning varenda dag. Var det inte det ena så var det det andra. Redan på kvällen efter skrapningen började förkylningen, och morgonen därefter vaknade jag med feber. Trodde givetvis att jag åkt på en infektion i livmodern och var orolig över varje kramp i under hela dagen. Men eftersom det inte blev värre så tror jag att febern helt enkelt berodde på förkylningen. Den dagen satt vi ändå i drygt 6h här hemma och skrev intensivt..

Hur som helst är jag vansinnigt stolt över mig själv och undrar hur jag lyckats hitta motivationen och styrkan. Hur lyckades jag övervinna alla dessa fysiska hinder och dessutom överleva tiden psykiskt sett. Jag har varit sjuk (på olika sätt) praktiskt taget hela den här hösten. Förkylningar, influensa och en massa roliga migränperioder. Utöver det har jag under höstterminen gjort två FET, varit gravid två gånger, fått missfall båda gångerna och gått igenom en skrapning. Dessutom har jag, under själva uppsatsveckorna, medicinerats mer än vanligt och det har inte varit särskilt populärt för kroppen. Vad min kropp utsatts för gå inte ens att förstå, och vad psyket utsatts för är kanske ännu svårare att ta in. Var kom mina superkrafter ifrån?

På fredag har vi examination. Då ska vi opponera på två andra uppsatser, och så kommer vårt eget arbete att "ifrågasättas" och konstruktivt bedömas av såväl examinator som andra grupper. Efter det så kommer kompletteringar behövas innan allt är helt och hållet färdigt, men den största delen av arbetet är alltså redan färdigt. Hoppas på bra betyg nu, för jag anser att vi faktiskt har chans till vg eftersom vi har så hög ambitionsnivå. Well well, vi får väl se efter fredag!

Jag är "gråtig" ibland, men mestadels är jag liksom irriterad utan att riktigt veta var irritationen kommer ifrån. Som jag sa så låter jag mig inte känna efter än för att klara av de här intensiva pluggveckorna. De tårar och irritationsutbrott som ändå kommer fram beror nog på att jag inte lyckas kontrollera all trötthet och mitt fysiska mående, och att hormonerna trots allt lever rövare i kroppen. Ännu tror ju kroppen att jag är "lite gravid" (enligt gravtestet jag tog i morse.) Suck!

Dessutom sover jag fortfarande i regel inte mer än 4-5 timmar per natt. Jag har bara haft en handfull nätter då jag sammanlagt sovit mina normala 8 timmar på flera månaders tid. Det tär ju fruktansvärt på hela kroppen, och jag tror att anledningen till att jag ändå orkar med dagarna är att kortisonet gör hjärnan mer vaken än vanligt. Men sen är ju just kortisonet den största anledningen till sömnlösheten, då det blir ju lite dubbeltydigt det där. Jag är nu nere på 5mg per dygn och i helgen börjar jag ta 2,5mg för att sedan kunna vara helt fri från medicinen i mitten av nästa vecka. Oj va skönt det ska bli! Jag hoppas att såväl sömnen som immunförsvaret återställer sig relativt snabbt.

I övrigt är livmoderns öm som tusan och krampar ganska mycket. Även livmodertappen gör sig påmind genom ömhet och svidande. Jag blöder ytterst lite vilket är skönt, för det är faktiskt jobbigt att se blod i såna här lägen. Men det går lite upp och ner märker jag. Jag hade ett par blödningsfria dagar, men sen började gamla bruna rester komma igen. Det ska dock vara normalt med små blödningar efter skrapningar, och jag är glad för att jag slipper syndafloder.

En annan dag ska jag berätta om besluten vi tagit med läkaren på kliniken. Ännu försöker jag som sagt att inte tänka på allt "det där", men jag lovar att berätta.

Hoppas att ni mår bra!
Sänder en kram till er alla och tackar återigen för ert fina stöd <3

Skrapningen

Nu är det över.. Gjort! Finito! Klappat och klart. Ingen graviditet kvar i livmodern.

Kl 04.30 hade jag blivit ordinerad att ta 2 st cytotec vaginalt för att mjuka upp livmodertappen. Efter det var det nästan omöjligt att somna om, så jag fick kanske 4-5 timmars sömn i natt också. Sedan skulle vi befinna oss på sjukhuset 07.30, så min pappa skjutsade oss dit eftersom jag hade en del kramper i livmodern. Det visade sig dock bli en lång och utdragen väntan på min tur, så man hade önskat att jag hade vetat det i förväg så att jag kunnat tagit med en bok eller något liknande.

När klockan var 11.15 kom de och körde iväg mig till pre-op där jag blev kvar i runt 50 minuter och fick träffa narkosläkaren, svara på frågor och ta på mig en sån där tjusig huvudbonad (läs påse) på huvudet. Maken gick iväg på promenad under tiden, men han hade varit med hela tiden inne på avdelningen eftersom han tagit ut sin sista semesterdag för att kunna stötta mig hela dagen.

Väl inne i operationssalen var klockan strax efter 12. För första gången den här dagen började känslorna att svämma över lite och små tårar rann ner för kinderna samtidigt som en stark lugnande medicin injicierades i infarten. De fina sköterskorna runt omkring mig lugnade mig med hur ung jag är och att jag en vacker dag kommer få ett barn. De hade läst journalen och visste att det var tredje missfallet. De klappade på mina armar och gav mig syrgas i mask, och det var väldigt lugnande, så det blev aldrig någon hysterisk gråt utan bara några stilla tårar som föll ner för mina kinder.

Det första jag upplevde kl 13.15 när jag vaknade var ett hiskeligt illamående och extrem smärta i livmodertappen. Men efter 5 omgångar av morfin samt alvedon intravenöst, och syrgas genom näsan så lugnade sig både smärtan och illamåendet. Jag är visst känslig mot narkos och blir väldigt illamående. Den här gången fick jag kortison i förebyggande syfte av narkosläkaren, men det var tydligen inte tillräckligt. Men syrgas var helt klart en bra lösning, för det hjälpte på en gång. På uppvaket fanns skrikande bebisar. (Oj så många bebisar jag tvingats se och höra idag.. ) Det är så bisarr situation att vara där för att göra en skrapning och alltså vara tillbaka på ruta ett igen, och samtidigt se och höra bebislyckan från nyblivna föräldrar överallt. Mm.. Bisarr situation som inte är helt enkel att hantera i alla lägen.

Kvart över fyra var vi hemma igen. Det blev en lång och utdragen dag, men nu är det över! Sista resterna av det lilla livet borde vara utsugna nu och enligt läkaren borde jag varken blöda särskilt länge eller ha skarpare smärta än lite mensvärk. Jag är riktigt groggy och trött, men stolt över hur stark jag varit under dagen. Jag har varit sansad och inte vidare känslosam, och har genom hela dagen gett varma leenden till, och varit trevlig mot, all personal som jag mött.

Nåväl, snart är kanske den här pärsen över, och förhoppningsvis kan jag få "bli människa igen". Jag orkar inte berätta om mötet med läkaren som vi hade igår, för besluten kändes väldigt stora och fortfarande svåra att ta in för mig. Men en sak kan jag säga tills vidare, och det är att vi nu kommer att ta en PAUS! En välbehövt paus på obestämd framtid. Men mer om det en annan dag.

Tack för era tankar idag <3 Ni är guld värda!!

Det blir skrapning, imorgon

Allt är inte borta ur livmodern än, enligt dagens VUL, vilket troligtvis är anledningen till de kraftiga kramperna jag får titt som tätt fortfarande... Det fanns en klump som kanske är vävnad och bitar av moderkakan sa läkaren, men det var i alla fall inte själva hinnsäcken. Imorgon är jag inbokad akut för skrapning på morgonen. Snabba ryck, det gillas! Men jag ogillar starkt att det inte var slut på jävligheter för oss. Jag ville slippa skrapning...

04.30 ska cytotec intas (huvvaligen, inte ens det slapp jag) och 07.30 ska vi infinna oss på sjukhuset. Jag är nervös!

5e januari!

Idag skulle den första lilla bebisen ha kommit om allt hade gått som planerat.. Lilla pyret <3 Istället sitter jag här helt utmattad av de rikliga missfallsblödningarna och kramperna och funderar på varför livet tagit oss på så konstiga vägar.
Lite mer rättvisa hade suttit gott.

Jag är inte extra bitter idag. Inte heller extra ledsen. Jag har faktiskt haft en helt okej dag och har bland annat spenderat ett par timmar tillsammans med symaskinerna och provdockan. (Precis som jag pratat om att jag ska göra oftare). Vi har även tagit en kvällsfika med två av våra bästa vänner, och när vi berättade om den tuffa julen vi haft så reagerade det precis som vi ville. Helt rätt.

Nej jag är alltså inte extra bitter, trots att jag trodde att det skulle bli en extra tuff dag när vi så tydligt hade ett datum då vi faktiskt skulle ha blivit föräldrar... Men jag är nog helt enkelt för utmattad för att fungera normalt i mitt tankesätt och orkar därför inte tänka på hur tragiskt allt trots allt är. Just nu orkar hjärnan inte bearbeta, så den skjuter upp känslorna till framtiden för att jag ska överleva vardagen under den närmsta tiden. Uppsatsen exempelvis måste ju bli klar, oavsett hur jag mår. Och det blir alltså ett måste att hålla sig ovanför vattenytan. Hur ska det gå? Jag måste erkänna att jag är lite orolig för min egen hälsa när jag inte har möjlighet att stanna upp och vara ledig i några dagar.

Ett stort minus idag blev nattens sömn. Eller snarare nattens vakenhet. Vi la oss vid 23 och hade vår vanliga högläsningsritual i kanske 20 min, men jag lyckades aldrig bli trött och låg bara timme efter timme och grubblade. Eftersom blödningarna ökat igen fick jag springa på toa ofta och kände mig ständigt kissnödig. Vid 7 (på morgonen) gav jag upp och gick upp. Vid 8-halv 9 lyckades jag slumra till i soffan fram till 10, men det var ingen vidare behaglig eller utvilande sömn, och dessutom mindre än 2 timmar. Suck... Kan det möjligtvis bero på att jag hade tagit kortisonet kl 12 på dagen istället för halv 8 på morgonen som jag gjort annars? Kanske latten som jag drack på eftermiddagen igår? Anyway, kroppen protesterar om möjligt ännu mer nu.

Nystart- 2014 får bli vårt år

Tack alla underbara människor där ute som sänder kärlek, stöd och fina ord till oss när vi går igenom denna tuffa tid<3 Ni anar inte hur mycket det betyder för oss, och jag kommer för evigt vara tacksam. Jag blir så ledsen när jag försöker svara er, så det får vänta ett tag. Men ni ska veta att jag läser alla kommentarer och bär dem med mig i hjärtat! Jag har också glatts av att en del, för mig, tidigare okända bloggare har svarat att ni har liknande erfarenheter som jag, och att ni gärna pratar vidare! JA! Gärna det! Det skulle betyda mycket för mig. När jag smällt detta lite så tar jag gärna upp kontakten..

Hörni, jag förtränger uppenbarligen hur ont jag haft efter mina missfall tidigare, jag minns nämligen inte alls. Hur har ni haft det? Har hittills inte klarat mig många timmar utan citodon och har rejäla sammandragningar och kramper fortfarande. (4 dagar senare). Blöder rätt mycket fortfarande också. På kliniken tyckte barnmorskan att smärtan borde gått över igår, men det har det inte gjort. Troligen har någon koagulerad klump fastnat sa hon. Vill helst slippa skrapning, men vet inte hur länge jag borde avvakta innan jag ger upp med att låta kroppen försöka själv. Vad säger ni? För övrigt är min kropp så utmattad och påverkad av allt att jag knappt kan lyfta mina armar eller stå på mina ben. På ett läskigt sätt. Men i natt fick jag min första natt på flera månader då jag inte vaknade en enda gång. Och jag sov (hör och häpna) drygt 8 timmar (!). Jag var så glad för det när jag vaknade att jag entusiastiskt väckte maken och berättade. Åh va jag önskar att jag får en likadan natt idag.

Dagen har för övrigt faktiskt varit väldigt bra. Inga tårar! Makens mamma och särbo har varit på besök och vi har både ätit lunch tillsammans vid ett köksbord fyllt av levande ljus, och sedan gått (låååångsamt och försiktigt) till ett mysigt café och druckit varsin latte. Det har inte pratats mycket om allt som hänt, men ändå varit väldigt behagligt och skönt att träffa dem. Både jag och maken har välsignats med väldigt fina familjer med goda relationer till varandra, och det är vi tacksamma för.

På ett sätt har vi funnit en form av energikälla som låter oss känna lite glädje mitt i mörkret. Vi har tagit beslut om saker vi ska göra 2014 som prioriterar oss själva före allt annat, och som ger oss möjlighet att ägna tankarna åt noggrann planering. Det där med att lägga tankarna på planering av bröllopet i somras gjorde oss ju så gott, och nu behöver vi ett annat projekt att lägga vår fokus på.

Sommaren 2014 ska vi tågluffa genom Europa!! Härligt va? Det blir ett givande projekt att lägga energi på, och en fantastiskt bra bröllopsresa. Något vi är väl värda.

Dessutom har jag beslutat mig för att när uppsatsen är över ska jag ägna mer tid åt mitt sömnadsintresse och satsa mer på det, på allvar, än jag gjort tidigare. Jag känner mig inspirerad och har många idéer om hur jag kan utvecklas i mitt intresse. Kanske blir 2014 året som jag äntligen skickar in papper till Skatteverket och Bolagsverket och startar eget företag? Har tidigare bara haft hobbyverksamhet eftersom jag sålt så lite, men ska man satsa så ska man väl satsa?

2014 är också året som vi anmäler oss i adoptionskö och förhoppningsvis får påbörja en hemutredning. Adoptera ska vi ju. När det blir vet vi inte, men det är ingen mening att vänta längre. Det enda vi avvaktar på nu är svar ifrån adoptionsförmedlingarna om vi får ställa oss i kö trots att vi inte fyllt 25 än. (Vi båda fyller i år). Men det kanske någon av er vet svaret på?

2014 är också året då måste börja året med en paus från allt som har med fertilitetsbehandlingar, graviditeter och missfall att göra. En paus för att hitta oss själva igen och låta min kropp få en välförtjänt vila. Men först ska vi ha möte på kliniken och diskutera vår framtid. Allt känns inte längre självklart för oss, men jag tror inte jag orkar gå in på det just idag. Det får vänta till en annan dag.

Icke att förglömma är att jag även får min kandidatexamen år 2014. Det har varit en lång och utdragen kamp att klara av studierna under de omständigheter vi levt under, men nu är det inte långt kvar innan jag har allt son krävs för att ta ut examen. Och den dagen kommer jag att fira mina bedrifter och lämna universitetet bakom mig för en lång tid framöver. (Förhoppningsvis)

Vi lämnar år 2013 bakom oss som det mest konstiga år vi varit med om. Året var nämligen både det värsta och det bästa i våra liv. Det började med den tredje ivf:en som inte gav något embryo och slutsatsen att vi borde överväga äggdonation. Från den dagen insåg vi att vi båda inte kunde bli genetiska föräldrar, men valde att först prova att använda donerade spermier. Året fortsatte i mars med att vi trotsade alla odds genom mitt livs första graviditet och fjärilar i magen inför vår lyckliga framtid. Sen kom första missfallet som slog undan benen för oss i början av april.
Det var en vår som jag spenderade hemma, men som jag knappt minns när jag tänker på den. Livet var tufft och tiden gick alldeles för snabbt.
Sommaren kom och vi hade världens finaste bröllop och fick otroligt mycket kärlek av varandra, och av vänner och familj under många månaders tid. Det var en perfekt tid som man aldrig kommer att glömma. När vår underbara semesterresa led mot sitt slut råkade vi ut för en trafikolycka, som mirakulöst lämnade oss helt utan skador. Hösten kom med ständiga sjukdomar av olika slag, en tuff tid av studier, den tredje överstimuleringen och ytterligare två graviditeter som slutade i tragiska missfall. Vi fick varken fira julafton eller nyårsafton och jag missade otaliga konserter och nöjen jag hade bokat in eftersom jag varit för sjuk och sliten. Det var också året då vi förlorade ett par vänner på vägen, men också ett år då våra verkliga bästa vänner tog tio steg framåt i relationen och visade hur mycket vi betyder för dem. Det var ett år som visade min sanna styrka och som visade hur starka jag och min man är som par. Det var ett år som ständigt prövade oss och som ständigt kastade oss mellan hopp och förtvivlan.

Det har varit ett år där ingenting går att ta för givet...
Nu är det ett nytt år och vi vänder blad... Bladet är ännu oskrivet. Nu önskar vi att 2014 blir vårt år! Vårt år!

Del 3- Chocken.. När man inte trodde att det kunde bli värre

Jag trodde att vi hade nått toppen av elände efter den där blodiga julen- men där hade jag fel. För veckan som följde blev tortyr på en nivå som jag inte tycker att någon förtjänar. Allt var inte över ännu.

Inlägget blir långt, men jag rekommenderar att ni läser hela, för det finns saker jag ännu inte berättat..

De första dagarna efter jul handlade om ren och skär överlevnad. Vi försökte desperat att distrahera oss genom shopping på rean, och genom att se på film. Inom mig gnagde ständigt känslan av att något inte stod rätt till. Jag hade aldrig sett hinnsäcken komma ut bland alla klumpar och det har jag alltid gjort tidigare. Dessutom blödde jag ganska lite varje dag och fortsatte känna mig gravid. Illamåendet blev dagligen värre och brösten började förändras.

Varje dag tog jag nya graviditetstest. De första två var till synes något svagare, men bara marginellt, och teststrecket dök alltid upp innan kontrollstrecket. Tredje dagen efter blödningen var strecket återigen mycket starkare än kontrollstrecket och förvirringen var total. Att ta in missfallet var därför ytterst svårt, men jag visste dock sedan tidigare att både symptomen och de positiva testen skulle kunna dröja kvar i veckor...

Den 27:e december kom äntligen den första dagen emellan högtiderna då gynmottagningen hade sin akutmottagning öppen. Jag ringde direkt på morgonen och berättade att jag störtblödit och fått missfall, men att jag trodde att allt inte kommit ut än och helt enkelt måste se svart på vitt att livmodern var tom för att förstå att jag förlorat graviditeten. Tack vare att jag haft två missfall tidigare och har den övriga ivf-historien bakom mig så fick jag en tid hos en av läkarna några timmar senare. Faktum är att det faktiskt var en av mina ivf-läkare, och även om hon inte är min favorit så grät jag av lycka när hon ringt upp och gett mig en tid eftersom hon verkligen förstod hur oroliga vi var.

Även om man vet innerst inne att man haft missfall är det otroligt svårt att se den tomma livmodern på VUL. Så det var på skakiga ben vi gick dit och jag var så nervös att jag höll på att kräkas. Det finns ju alltid en liten strimma hopp, oavsett hur ologiskt det må vara under omständigheterna. Vi blev väl omhändertagna och invisade till undersökningsrummet. Jag berättade att jag blödde lite smått fortfarande med inte så att det droppade. Fick hoppa upp i gynstolen direkt och efter att ha kollat lite snabbt i slidan satte hon in ultraljudsstaven och sa att hon först skulle kolla lite själv och sedan berätta vad hon såg.

Jag såg direkt att något inte såg ut som vanligt. Där fanns något... Mycket riktigt säger läkaren att graviditeten ännu är kvar och pekade på en liten hinnsäck och gulekropp på 6-6.5mm. Men? Va? Hade jag alltså rätt i att allt inte var ute ännu? Jag hade nästan börjat tro att jag hade inbillat mig. Men, ännu var jag alltså fortfarande gravid...(!) Hur var det möjligt?

Läkaren sa att det såklart var kritiskt att jag blödde och kunde också se att hinnsäcken låg ovanligt lågt placerad i livmodern. Den låga placeringen innebar ökad risk för missfall, men behövde inte betyda att det var kört. Allt hon egentligen kunde säga var alltså att det såg normalt ut för v.5+2, men att det var omöjligt att säga om blödningen var starten på ett missfall. (Den blödning som hade forsat i timmar och innehållit både slemhinna och klumpar). Det var alltså bara att avvakta och bokas in på en ny tid veckan därpå då jag skulle vara i 6+1. Då skulle vi kunna få ett mer säkert besked på om det var missfall, MA eller om det (mot förmodan) skulle finnas ett foster där inne.

Chocken var total. Men samtidigt hade jag ju anat det eftersom jag inte sett någon hinnsäck komma ut.

Veckan som följde var enbart tortyr på hög nivå. En vecka jag önskar jag hade sluppit när livet redan var så tufft för oss. Hade det inte hänt nog? Jag lyckades inte fungera som människa. Min man hade gett upp hoppet redan vid den första blödningen, men själv lyckades jag inte styra tankarna till att ställa in mig på att det var kört. Hoppet smög sig på mig som en listig listen iller och förlamade mig på alla sätt och vis. Varje vaken minut tänkte jag på hur det skulle gå. Oroade mig, grät, hoppades och sörjde. Jag var nära upplösningstillstånd..

Varje dag blödde jag, men symptomen för graviditet stannade kvar. Jag var yr, hade växtvärk i livmodern, foglossning, och var illamående. Och testen blev inte svagare. Fanns det en chans?

Den 30e mådde jag riktigt dåligt och var påväg att både svimma och spy i biblioteket där jag satt med uppsatsgruppen och pluggade. Den kvällen kunde jag knappt stå på benen. Jag började ana oråd, men tänkte att det kunde vara positivt också.. Det var det inte!

På nyårsafton började nämligen blodet forsa igen. Och detta var den värsta störtflod jag varit med om i hela mitt liv! Det var som om någon suttit på en kran där inne, och det kom så mycket att jag blev rädd. Vi hade precis bokat dyra tågbiljetter till stället där vi skulle fira nyår, men istället fick vi bege oss till sjukhusets avdelning för kvinnosjukdomar som var den enda öppna avdelningen under helgen. Vi åkte dit för att de skulle ta emot oss, även fast de vanligtvis inte gör det när man blöder under en graviditet. De tar bara ytterst akuta fall säger de. Hur som helt blev vi mottagna ganska snabbt och fick träffa en läkare inom 30 minuter. Vid den tiden blödde jag så kraftigt att det forsade ner för benen så fort jag drog ner trosorna, och jag kunde nätt och jämt ta mig mellan omklädningshytten och britsen innan benen var rödrandiga.

Ultraljudet visade att hinnsäcken och gulkroppen fortfarande var kvar, och hinnsäcken hade nu växt till drygt 13mm. Allt såg alltså normalt ut, men med tanke på blödningen så var det fortfarande omöjligt att förutse utgången. Eftersom vi hade ultraljud inbokat två dagar senare var det alltså bara att avvakta tills dess för att se vad som hänt. Jag önskar att jag inte hade sett att hinnsäcken hade växt, för det gjorde dessa dagar otroligt svåra att hantera.

Den dagen, kvällen, natten, och dagen därpå blödde jag mer än vad jag trodde var fysiskt möjligt och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag skulle förblöda. Det kom hela tiden ut stora stora klumpar och en massa slem/ bitar av slemhinna. Men ingen hinnsäck... trodde jag i alla fall. På kvällarna hade jag knappt kraft att resa mig ur soffan för att gå till toaletten (vilket jag var tvungen att göra stup i kvarten). Blödningen ville helt enkelt inte försvinna, och inte heller de stora klumparna. Livmodern krampade och jag kände mig riktigt öm i hela underlivet och nederdelen av magen, men jag vågade inte ta citodon mot smärtan eftersom jag ännu inte visste om jag fortfarande var gravid. Smärtan är tyvärr kvar idag också.

Vill ni veta det sjukaste av allt? Trots niagrafalls-blödningen så kunde jag inte släppa hoppet och trodde faktiskt in i det sista att vi skulle se ett foster på dagens ultraljud. Sån "tur" hade vi tyvärr inte.

Tortyrveckan "slutade" alltså med att vi i morse fick se en tom livmoder. (Bortsett från stora ansamlingar av blod.) Hinnsäcken var borta och missfallet var alltså ett faktum.

Redan för en dryg vecka sedan började vi sörja vårt missfall. Ett missfall som uppenbarligen inte var ett riktigt missfall, utan bara starten på ett missfall som inte ville komma igång. Det riktiga missfallet skedde alltså på nyårsafton då jag var i 5+6 (v.6). Om livet hade varit lite snällare mot oss hade allt kommit ut på en gång- för att gå och vänta i mer än en vecka på blödningen och samtidigt hoppas på ett mirakel är bara rätt igenom grymt. Det är som att förlora "barnet" flera gånger om....

Nu vet vi i alla fall... Nu kan vi sörja. Sörja att vi varken får bli föräldrar i januari, juni eller augusti, och att jag ännu en gång måste radera BF-datumet i telefonen och kalendern. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av nu, och jag är genuint rädd för att jag aldrig kommer kunna föda ut ett levande barn...