Håller mig borta- självbevarelsedrift

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade bloggen eller läste hur det går för er andra. Jag vill inte ursäkta mig för det egentligen, för i det här läget handlar det nämligen om ren självbevarelsedrift. För att klara av de här veckorna efter missfallet så har jag helt enkelt varit tvungen att försöka att inte tänka på allt som hänt. Ännu har pusselbitarna inte fallit på plats, eftersom jag helt enkelt inte låtit dem ta fäste i mitt psyke. Vardagen har mest handlat om att klara av det fysiska måendet och samtidigt vara mitt uppe i den mest intensiva uppsatsperioden i skolan.

Jag vet inte var mina superkrafter har kommit ifrån, men trots allt som hänt så har vi nu skrivit klart och lämnat in uppsatsen. Vi har suttit i 8-9 timmars pass hemma hos mig för att jag ska kunna ligga i soffan om jag får kramper i livmodern. Det är faktiskt bara själva skrapningsdagen (onsdag) och fredagen som jag inte rört uppsatsdokumentet. Utöver det har jag suttit länge och intensivt alla andra dagar, inklusive helg, (oavsett hur jag mått) för att hinna till inlämningsdagen. Vad jag inte förstår är hur jag klarat av detta trots migrän eller stark huvudvärk, respektive feber, smärta och förkylning varenda dag. Var det inte det ena så var det det andra. Redan på kvällen efter skrapningen började förkylningen, och morgonen därefter vaknade jag med feber. Trodde givetvis att jag åkt på en infektion i livmodern och var orolig över varje kramp i under hela dagen. Men eftersom det inte blev värre så tror jag att febern helt enkelt berodde på förkylningen. Den dagen satt vi ändå i drygt 6h här hemma och skrev intensivt..

Hur som helst är jag vansinnigt stolt över mig själv och undrar hur jag lyckats hitta motivationen och styrkan. Hur lyckades jag övervinna alla dessa fysiska hinder och dessutom överleva tiden psykiskt sett. Jag har varit sjuk (på olika sätt) praktiskt taget hela den här hösten. Förkylningar, influensa och en massa roliga migränperioder. Utöver det har jag under höstterminen gjort två FET, varit gravid två gånger, fått missfall båda gångerna och gått igenom en skrapning. Dessutom har jag, under själva uppsatsveckorna, medicinerats mer än vanligt och det har inte varit särskilt populärt för kroppen. Vad min kropp utsatts för gå inte ens att förstå, och vad psyket utsatts för är kanske ännu svårare att ta in. Var kom mina superkrafter ifrån?

På fredag har vi examination. Då ska vi opponera på två andra uppsatser, och så kommer vårt eget arbete att "ifrågasättas" och konstruktivt bedömas av såväl examinator som andra grupper. Efter det så kommer kompletteringar behövas innan allt är helt och hållet färdigt, men den största delen av arbetet är alltså redan färdigt. Hoppas på bra betyg nu, för jag anser att vi faktiskt har chans till vg eftersom vi har så hög ambitionsnivå. Well well, vi får väl se efter fredag!

Jag är "gråtig" ibland, men mestadels är jag liksom irriterad utan att riktigt veta var irritationen kommer ifrån. Som jag sa så låter jag mig inte känna efter än för att klara av de här intensiva pluggveckorna. De tårar och irritationsutbrott som ändå kommer fram beror nog på att jag inte lyckas kontrollera all trötthet och mitt fysiska mående, och att hormonerna trots allt lever rövare i kroppen. Ännu tror ju kroppen att jag är "lite gravid" (enligt gravtestet jag tog i morse.) Suck!

Dessutom sover jag fortfarande i regel inte mer än 4-5 timmar per natt. Jag har bara haft en handfull nätter då jag sammanlagt sovit mina normala 8 timmar på flera månaders tid. Det tär ju fruktansvärt på hela kroppen, och jag tror att anledningen till att jag ändå orkar med dagarna är att kortisonet gör hjärnan mer vaken än vanligt. Men sen är ju just kortisonet den största anledningen till sömnlösheten, då det blir ju lite dubbeltydigt det där. Jag är nu nere på 5mg per dygn och i helgen börjar jag ta 2,5mg för att sedan kunna vara helt fri från medicinen i mitten av nästa vecka. Oj va skönt det ska bli! Jag hoppas att såväl sömnen som immunförsvaret återställer sig relativt snabbt.

I övrigt är livmoderns öm som tusan och krampar ganska mycket. Även livmodertappen gör sig påmind genom ömhet och svidande. Jag blöder ytterst lite vilket är skönt, för det är faktiskt jobbigt att se blod i såna här lägen. Men det går lite upp och ner märker jag. Jag hade ett par blödningsfria dagar, men sen började gamla bruna rester komma igen. Det ska dock vara normalt med små blödningar efter skrapningar, och jag är glad för att jag slipper syndafloder.

En annan dag ska jag berätta om besluten vi tagit med läkaren på kliniken. Ännu försöker jag som sagt att inte tänka på allt "det där", men jag lovar att berätta.

Hoppas att ni mår bra!
Sänder en kram till er alla och tackar återigen för ert fina stöd <3