Skrapningen

Nu är det över.. Gjort! Finito! Klappat och klart. Ingen graviditet kvar i livmodern.

Kl 04.30 hade jag blivit ordinerad att ta 2 st cytotec vaginalt för att mjuka upp livmodertappen. Efter det var det nästan omöjligt att somna om, så jag fick kanske 4-5 timmars sömn i natt också. Sedan skulle vi befinna oss på sjukhuset 07.30, så min pappa skjutsade oss dit eftersom jag hade en del kramper i livmodern. Det visade sig dock bli en lång och utdragen väntan på min tur, så man hade önskat att jag hade vetat det i förväg så att jag kunnat tagit med en bok eller något liknande.

När klockan var 11.15 kom de och körde iväg mig till pre-op där jag blev kvar i runt 50 minuter och fick träffa narkosläkaren, svara på frågor och ta på mig en sån där tjusig huvudbonad (läs påse) på huvudet. Maken gick iväg på promenad under tiden, men han hade varit med hela tiden inne på avdelningen eftersom han tagit ut sin sista semesterdag för att kunna stötta mig hela dagen.

Väl inne i operationssalen var klockan strax efter 12. För första gången den här dagen började känslorna att svämma över lite och små tårar rann ner för kinderna samtidigt som en stark lugnande medicin injicierades i infarten. De fina sköterskorna runt omkring mig lugnade mig med hur ung jag är och att jag en vacker dag kommer få ett barn. De hade läst journalen och visste att det var tredje missfallet. De klappade på mina armar och gav mig syrgas i mask, och det var väldigt lugnande, så det blev aldrig någon hysterisk gråt utan bara några stilla tårar som föll ner för mina kinder.

Det första jag upplevde kl 13.15 när jag vaknade var ett hiskeligt illamående och extrem smärta i livmodertappen. Men efter 5 omgångar av morfin samt alvedon intravenöst, och syrgas genom näsan så lugnade sig både smärtan och illamåendet. Jag är visst känslig mot narkos och blir väldigt illamående. Den här gången fick jag kortison i förebyggande syfte av narkosläkaren, men det var tydligen inte tillräckligt. Men syrgas var helt klart en bra lösning, för det hjälpte på en gång. På uppvaket fanns skrikande bebisar. (Oj så många bebisar jag tvingats se och höra idag.. ) Det är så bisarr situation att vara där för att göra en skrapning och alltså vara tillbaka på ruta ett igen, och samtidigt se och höra bebislyckan från nyblivna föräldrar överallt. Mm.. Bisarr situation som inte är helt enkel att hantera i alla lägen.

Kvart över fyra var vi hemma igen. Det blev en lång och utdragen dag, men nu är det över! Sista resterna av det lilla livet borde vara utsugna nu och enligt läkaren borde jag varken blöda särskilt länge eller ha skarpare smärta än lite mensvärk. Jag är riktigt groggy och trött, men stolt över hur stark jag varit under dagen. Jag har varit sansad och inte vidare känslosam, och har genom hela dagen gett varma leenden till, och varit trevlig mot, all personal som jag mött.

Nåväl, snart är kanske den här pärsen över, och förhoppningsvis kan jag få "bli människa igen". Jag orkar inte berätta om mötet med läkaren som vi hade igår, för besluten kändes väldigt stora och fortfarande svåra att ta in för mig. Men en sak kan jag säga tills vidare, och det är att vi nu kommer att ta en PAUS! En välbehövt paus på obestämd framtid. Men mer om det en annan dag.

Tack för era tankar idag <3 Ni är guld värda!!