Del 3- Chocken.. När man inte trodde att det kunde bli värre

Jag trodde att vi hade nått toppen av elände efter den där blodiga julen- men där hade jag fel. För veckan som följde blev tortyr på en nivå som jag inte tycker att någon förtjänar. Allt var inte över ännu.

Inlägget blir långt, men jag rekommenderar att ni läser hela, för det finns saker jag ännu inte berättat..

De första dagarna efter jul handlade om ren och skär överlevnad. Vi försökte desperat att distrahera oss genom shopping på rean, och genom att se på film. Inom mig gnagde ständigt känslan av att något inte stod rätt till. Jag hade aldrig sett hinnsäcken komma ut bland alla klumpar och det har jag alltid gjort tidigare. Dessutom blödde jag ganska lite varje dag och fortsatte känna mig gravid. Illamåendet blev dagligen värre och brösten började förändras.

Varje dag tog jag nya graviditetstest. De första två var till synes något svagare, men bara marginellt, och teststrecket dök alltid upp innan kontrollstrecket. Tredje dagen efter blödningen var strecket återigen mycket starkare än kontrollstrecket och förvirringen var total. Att ta in missfallet var därför ytterst svårt, men jag visste dock sedan tidigare att både symptomen och de positiva testen skulle kunna dröja kvar i veckor...

Den 27:e december kom äntligen den första dagen emellan högtiderna då gynmottagningen hade sin akutmottagning öppen. Jag ringde direkt på morgonen och berättade att jag störtblödit och fått missfall, men att jag trodde att allt inte kommit ut än och helt enkelt måste se svart på vitt att livmodern var tom för att förstå att jag förlorat graviditeten. Tack vare att jag haft två missfall tidigare och har den övriga ivf-historien bakom mig så fick jag en tid hos en av läkarna några timmar senare. Faktum är att det faktiskt var en av mina ivf-läkare, och även om hon inte är min favorit så grät jag av lycka när hon ringt upp och gett mig en tid eftersom hon verkligen förstod hur oroliga vi var.

Även om man vet innerst inne att man haft missfall är det otroligt svårt att se den tomma livmodern på VUL. Så det var på skakiga ben vi gick dit och jag var så nervös att jag höll på att kräkas. Det finns ju alltid en liten strimma hopp, oavsett hur ologiskt det må vara under omständigheterna. Vi blev väl omhändertagna och invisade till undersökningsrummet. Jag berättade att jag blödde lite smått fortfarande med inte så att det droppade. Fick hoppa upp i gynstolen direkt och efter att ha kollat lite snabbt i slidan satte hon in ultraljudsstaven och sa att hon först skulle kolla lite själv och sedan berätta vad hon såg.

Jag såg direkt att något inte såg ut som vanligt. Där fanns något... Mycket riktigt säger läkaren att graviditeten ännu är kvar och pekade på en liten hinnsäck och gulekropp på 6-6.5mm. Men? Va? Hade jag alltså rätt i att allt inte var ute ännu? Jag hade nästan börjat tro att jag hade inbillat mig. Men, ännu var jag alltså fortfarande gravid...(!) Hur var det möjligt?

Läkaren sa att det såklart var kritiskt att jag blödde och kunde också se att hinnsäcken låg ovanligt lågt placerad i livmodern. Den låga placeringen innebar ökad risk för missfall, men behövde inte betyda att det var kört. Allt hon egentligen kunde säga var alltså att det såg normalt ut för v.5+2, men att det var omöjligt att säga om blödningen var starten på ett missfall. (Den blödning som hade forsat i timmar och innehållit både slemhinna och klumpar). Det var alltså bara att avvakta och bokas in på en ny tid veckan därpå då jag skulle vara i 6+1. Då skulle vi kunna få ett mer säkert besked på om det var missfall, MA eller om det (mot förmodan) skulle finnas ett foster där inne.

Chocken var total. Men samtidigt hade jag ju anat det eftersom jag inte sett någon hinnsäck komma ut.

Veckan som följde var enbart tortyr på hög nivå. En vecka jag önskar jag hade sluppit när livet redan var så tufft för oss. Hade det inte hänt nog? Jag lyckades inte fungera som människa. Min man hade gett upp hoppet redan vid den första blödningen, men själv lyckades jag inte styra tankarna till att ställa in mig på att det var kört. Hoppet smög sig på mig som en listig listen iller och förlamade mig på alla sätt och vis. Varje vaken minut tänkte jag på hur det skulle gå. Oroade mig, grät, hoppades och sörjde. Jag var nära upplösningstillstånd..

Varje dag blödde jag, men symptomen för graviditet stannade kvar. Jag var yr, hade växtvärk i livmodern, foglossning, och var illamående. Och testen blev inte svagare. Fanns det en chans?

Den 30e mådde jag riktigt dåligt och var påväg att både svimma och spy i biblioteket där jag satt med uppsatsgruppen och pluggade. Den kvällen kunde jag knappt stå på benen. Jag började ana oråd, men tänkte att det kunde vara positivt också.. Det var det inte!

På nyårsafton började nämligen blodet forsa igen. Och detta var den värsta störtflod jag varit med om i hela mitt liv! Det var som om någon suttit på en kran där inne, och det kom så mycket att jag blev rädd. Vi hade precis bokat dyra tågbiljetter till stället där vi skulle fira nyår, men istället fick vi bege oss till sjukhusets avdelning för kvinnosjukdomar som var den enda öppna avdelningen under helgen. Vi åkte dit för att de skulle ta emot oss, även fast de vanligtvis inte gör det när man blöder under en graviditet. De tar bara ytterst akuta fall säger de. Hur som helt blev vi mottagna ganska snabbt och fick träffa en läkare inom 30 minuter. Vid den tiden blödde jag så kraftigt att det forsade ner för benen så fort jag drog ner trosorna, och jag kunde nätt och jämt ta mig mellan omklädningshytten och britsen innan benen var rödrandiga.

Ultraljudet visade att hinnsäcken och gulkroppen fortfarande var kvar, och hinnsäcken hade nu växt till drygt 13mm. Allt såg alltså normalt ut, men med tanke på blödningen så var det fortfarande omöjligt att förutse utgången. Eftersom vi hade ultraljud inbokat två dagar senare var det alltså bara att avvakta tills dess för att se vad som hänt. Jag önskar att jag inte hade sett att hinnsäcken hade växt, för det gjorde dessa dagar otroligt svåra att hantera.

Den dagen, kvällen, natten, och dagen därpå blödde jag mer än vad jag trodde var fysiskt möjligt och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag skulle förblöda. Det kom hela tiden ut stora stora klumpar och en massa slem/ bitar av slemhinna. Men ingen hinnsäck... trodde jag i alla fall. På kvällarna hade jag knappt kraft att resa mig ur soffan för att gå till toaletten (vilket jag var tvungen att göra stup i kvarten). Blödningen ville helt enkelt inte försvinna, och inte heller de stora klumparna. Livmodern krampade och jag kände mig riktigt öm i hela underlivet och nederdelen av magen, men jag vågade inte ta citodon mot smärtan eftersom jag ännu inte visste om jag fortfarande var gravid. Smärtan är tyvärr kvar idag också.

Vill ni veta det sjukaste av allt? Trots niagrafalls-blödningen så kunde jag inte släppa hoppet och trodde faktiskt in i det sista att vi skulle se ett foster på dagens ultraljud. Sån "tur" hade vi tyvärr inte.

Tortyrveckan "slutade" alltså med att vi i morse fick se en tom livmoder. (Bortsett från stora ansamlingar av blod.) Hinnsäcken var borta och missfallet var alltså ett faktum.

Redan för en dryg vecka sedan började vi sörja vårt missfall. Ett missfall som uppenbarligen inte var ett riktigt missfall, utan bara starten på ett missfall som inte ville komma igång. Det riktiga missfallet skedde alltså på nyårsafton då jag var i 5+6 (v.6). Om livet hade varit lite snällare mot oss hade allt kommit ut på en gång- för att gå och vänta i mer än en vecka på blödningen och samtidigt hoppas på ett mirakel är bara rätt igenom grymt. Det är som att förlora "barnet" flera gånger om....

Nu vet vi i alla fall... Nu kan vi sörja. Sörja att vi varken får bli föräldrar i januari, juni eller augusti, och att jag ännu en gång måste radera BF-datumet i telefonen och kalendern. Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av nu, och jag är genuint rädd för att jag aldrig kommer kunna föda ut ett levande barn...