Del 2- Julen som Gud glömde

Julen började med tårar. Inget "god jul". Inga tända ljus och morgonpaket. Bara den bistra verkligheten som man hade hoppats var en tragiskt mardröm. Maken och jag låg kvar i sängen till lunchtid och höll om varandra, pratade och grät. Vi hade tagit ett tufft beslut på morgonen att spendera julafton själva, för att träffa släkten och fira jul när missfallet fortfarande pågick riskerade att traumatisera julen för all framtid för mig. Det var redan traumatiskt nog för mig..

Tafatta gick vi till affären och köpte julmat. Vi kokade hemmagjord risgrynsgröt och rullade köttbullar och dukade upp med färdiglagad Jansson, julskinka, prinskorv och sill. Det mest bisarra med dagen var nog att stå där lutad mot köksbänken och andas igenom kramperna i livmodern och känna hur störtblödningen återigen satte igång samtidigt som jag stod och lagade julmat med julmusik i bakgrunden.

Fram tills eftermiddagen var jag blödningsfri, men efter lunch satte en ny syndaflod igång igen. En koagulerad liten klump på 1-2cm i diameter kom ut och jag analyserade den noga, men det var fortfarande ingen hinnsäck som kommit ut. Även en mindre koagulerad klump kom ut, och det var fortfarande stora strängar av slemhinna på pappret. Det lilla hopp jag hade kvar tack vare att hinnsäcken inte hade kommit ut grusades på nytt. Efter några timmar upphörde störtblödningen igen men ersattes av ständiga små "portioner" av rött, brunt och rosa i bindan och när jag torkar mig. Ibland mer och ibland mindre.

Hur som helst blev det en julafton i all ensamhet, men på kvällen kom mina föräldrar och lillebror upp till vår lägenhet för lite julklappsbyte. Hur vi lyckades få en så fin stund trots allt elände kan jag inte förstå, men vi lyckades le några gånger och få en uns av julkänsla. Kanske lyckades vi för några få minuter glömma vad vi just hade förlorat?!

Dagen därpå ordnade vi skjuts hem till makens mamma för julfirande med hans familj. Jag är sååå glad att vi bestämde oss för att åka dit. Vi fick varma tröstande kramar och massor av kärlek utan att några ord egentligen behövde sägas. Jag låg mest i sovrummet under en filt och vilade mig igenom dagen, men det var underbart att höra rösterna utanför av den julfirande familjen. Vi åt julmat, bytte klappar och hade det väldigt avslappnat och fint. Jag grät en del, och var tvungen att gå iväg för att samla mig när jag tände en ljusstake med tre ljus. Tre ljus.. Ett för varje liten vi förlorat...
Men jag är glad att vi åkte. Gud glömde oss nog inte trots allt...

Fortsättning följer..