Skitförutsättningar

Eftersom jag fortfarande var förkyld innan jag började med prednisolon så anade jag att jag skulle bli sämre igen eftersom prednisolon sänker immunförsvaret. Jag blev förvånad när förkylningen försvann några dagar in i kuren, och jag började känna mig pigg igen. Men tji fick jag. Igår slog det till som en bomb igen. Jag kan till och med säga ett klockslag när det började, för innan 16 mådde jag finnemang. Det är så kallt i skolans lokaler så det kanske inte var till min fördel att sitta och huttra, och att våra vänner med barn var vrålförkylda när vi hade julmiddagen i helgen var väl inte heller till hjälp. Sen har jag ju höjt dosen kortison till 15mg på ganska kort tid, vilket egentligen kanske inte är så bra. Imorgon måste jag oavsett höja ytterligare så jag kommer upp till 20mg. Antingen stannar jag där eller så höjer jag 5mg till på dagen för FET. Vi får se...

Nu kan jag hur som helst inte andas igen och har knappt någon röst. Fast hostan och kliandet i halsen är mest irriterande. Igår var jag riktigt feberrosig på kinderna, och jag har nog lite feber idag också.. Ändå är jag på väg till Stockholm för att gå till gynekologen för att få provsvaren jag väntar på. Har släpat med datorn och sitter och pluggar på tåget, så det blir en intensiv dag. Jag blir så less på att mina förutsättningar att lyckas vid FET inte direkt ökas av att vara sjuk!! Det gör mig så irriterad!!! Och tyvärr är det ju så att jag säkert kommer att anklaga mig själv för att vi försökte trots att jag inte mådde tipp topp om vi inte lyckas med försöket. Typiskt, man behöver ju inte hitta ytterligare en anledning att anklaga sig själv, för man har redan så många på hög.

De små blödningarna fortsätter. Hur ska jag tänka?! Kommer det förstöra? Slemhinnan såg ju fin ut, och inget annat var onormalt på VUL. Var blodstimmorna och de gamla blodresterna kommer ifrån vet jag inte. Fertilitetsläkaren sa att det kanske var på grund av att mensblödningen var så kort den här gången. Men det är ju ändå 13 dagar sedan den började, och som sagt har jag aldrig haft såhär förut. Blöder jag någon annanstans ifrån? Ett sår? Är det östrogenet? Jag spekulerar hit och dit och inser att jag inte kommer att få ett svar. Jag ska passa på att fråga gynekologen idag, men tvivlar på att hon kan svara.

Ja, jag må ha sämre förutsättningar att lyckas den här gången, och funderingar som gör mig orolig, men hoppet kan man ändå leva länge på. Det brinner en inre glöd inom mig som jag försöker fortsätta elda på vid varje chans jag får. Jag vet att jag gör rätt som försöker igen, nu. Hoppet finns där, och det är ändå ganska starkt. Den där känslan av att snart få bära ett litet liv inom mig är en stark drivkraft, och jag försöker att tänka positiva tankar om att det blir mer än bara några ruvardagar. Jag försöker visualisera magen framför mig, och den mysiga tiden då det ligger ett embryo i livmodern som kanske kanske kanske har fäst. Jag ser framför mig hur vi går igenom de där första dagarna då maken klappar på min mage och ber den lilla att stanna kvar. Jag gör rätt som försöker. Det känner jag. Oavsett om det inte skulle gå vägen..