Dagen har till stor del bestått av ganska skönt lunk, fram till kvällen då jag blev så rädd att jag nära på började gråta inne i biosalongen. Men en sak i taget.
Vi har pysslat med våra tackkort från bröllopet. (Bättre sent än aldrig). Tyvärr hade alla klistrat ihop sig och har gått sönder rätt mycket... Så mycket fick man alltså för att använda sin kreativitet och göra 75 kort för hand. I övrigt har vi mest myst framför "the Office", men även bakning av saffransmuffins och pepparkaksmuffins har hunnits med. På kvällen var bio inplanerad ihop med ett gäng vänner. Jag kände mig egentligen inte alls i skick att gå dit efter den här veckans feberpärs, och en hormonell huvudvärk som är helt överväldigande, men biljetterna var bokade sedan länge så det var bara att palla sig iväg.
Filmen var nästan tre timmar, och inte riktigt min smak, men det var inte filmen som upptog mina tankar. Halvvägs in i filmen började det krampa enormt i livmodern. Jag ryckte till hela tiden och kippade efter andan. Tårar började bränna bakom ögonlocken och jag kände hur rädslan sköljde över mig. Blöder jag? Logiken fick ta över. Vad kan jag göra? Rusa förbi alla i salongen för att dyka in på toa? Nej, jag sitter i mitten, det är omöjligt. Jag kunde inte göra annat än att vänta ut tiden och försöka lugna mig själv. Mensvärk är normalt, det har du haft hela tiden. När filmen äntligen var slut och jag ställde mig upp kände jag givetvis hur det rann något varmt. Rusade skräckslagen till toan och kunde andas ut igen... Lutinuskladd...
Jag blir så ledsen på själva situationen och att det troligtvis är såhär våra dagar kommer att fortskrida. Fylld av oro och skräckscenarion på näthinnan. Så vill vi inte ha det! Vi vill inte leva i rädsla, men har så svårt att släppa den. Vi pratar mycket om det, och det är bra. Både jag och mannen har insett att vi inte räcker till på tu man hand längre, utan vi behöver stöd utifrån för att inte förgås i oron. Våra mödrar vet därför redan om det positiva testet... Jag berättar mer en annan dag.
Nu ska jag besegra graviditetsillamåendet genom lite sömn.
Tack för alla gratulationer<3 Er positivitet är ovärderlig <3
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Grattis till ditt plus! Håller tummarna för att allt går bra denna gång. Får jag fråga vilken gynekolog du gick till i Sthlm som hjälpte dig med medicin? Gör själv min behandling i uppsala men skulle vara skönt att kunna gå till ngn bra på hemmaplan med.
SvaraRaderaTack snälla du :)
RaderaJa givetvis! Maila mig på jakteneftertotallycka@hotmail.com så ska du få namnet!
Det är ju inte konstigt att ni oroar er och jag tror att det är svårt att undvika med tanke på vad ni varit med om! Men det känns ju som om ni verkligen tar er oro på allvar och vågar prata om det. Det gör ju att det blir mycket lättare. Har ni tänkt prata med någon utanför familjen, typ kurator på kliniken eller något liknande?
SvaraRaderaKram
Tack snälla <3 Vi har en kurator, som visserligen slutar nu, men vi upplever inte att det hjälper så mycket. Jag vet faktiskt inte hur man ska göra, om man ska ta hjälp av någon annan med oron eller försöka härda ut. Ska fundera på det!
RaderaSTORT grattis till pluset=)))
SvaraRaderaKänner så väl igen mig själv i din oros beskrivning=(
Bamse kram!!
Åh tack snälla du :)
RaderaJadu, den där oron är hemsk... Fy fy fy! Är du också gravid?
Varma kramar!
HATA lutinuskladd. man bara går och väntar på "släppet". har ungefär samma resa som du, men endo istället. Jag ruvar nu på en ÄD och psykar ut mig själv genom att läsa bloggar istället för att göra allt viktigt som ska in innan jul. Men fan vad skönt att du har kommit så här långt! Piggar upp när man ser att det KAN gå. Många kramar och det är inget vi kan göra förutom att hoppas, och komma ihåg att göra saker som man skrattar av. Så att det inte blir hissen ner i avgrunden direkt om det inte funkar.
SvaraRaderaÅh vilken fin kommentar du ger mig :) Varma tack!
RaderaHur har det gått med din ruvning då? Nu blev jag ju nyfiken! Jag håller verkligen alla tummar jag har, och beklagar givetvis att du också haft en tuff resa bakom dig. Man önskar inte samma öde för någon. Jag hoppas verkligen det gått vägen för dig nu!
Ja visst blir det så. Jag snöar också in på bloggarna och missar hela julen känns det som. Du har helt rätt- man får inte glömma att skratta :)
Kramar till dig
Hade också mer eller mindre konstant molvärk och också 2-3 ggr hugg/kramp innan BIM +3, sedan lugnade det sig. Nu är jag typ orolig för att Molandet är borta :p
SvaraRaderaJa jösses man oroar sig för allt. Antingen att man har för mycket symptom eller för lite.
RaderaMm, den här gången har jag haft extrema menssmärtor/molvärk. Så pass att jag nästan börjat gråta några gånger.