Del 1- När all rationalitet försvinner mitt i ett trauma

Mitt i traumatiska situationer försvinner all form av rationalitet. Världen vänds upp och ner, och och allt som tidigare verkat logiskt omvärderas.

När toalettstolen färgas rött av den störtflod som dykt upp inom loppet av en minut så finns inga tvivel om vad som just händer. Vi förlorar det igen... Vi får missfall. Men ändå krävs bevis i form av stora klumpar slemhinna och en hinnsäck för att hjärnan ska ta in händelsen. Hjärnan behöver klara bevis. Hjärnan behöver se exakt det som den upplevt när samma sak hänt tidigare. Men beviset kommer inte ut, och all logik och rationalitet i den längtande hjärnan ställs på ända. Den längtande hjärnan förstår egentligen innerst inne att den agerar irrationellt som inte släcker hoppets låga, med den kan inte kontrollera sig själv. Den längtande hjärnan försöker febrilt att radera alla tankar på att embryot ännu sitter kvar, för med så kraftiga störtblödningar, smärta och mängder av trådiga slemhinnerester så vet hjärnan att det inte finns en chans att graviditeten fortsätter. Men hjärnans logik och rationalitet har ställts på ända, och det som är uppenbart och självklart i vanliga fall går inte att processa.

Kvällen innan julafton var vi hemma hos min familj för att julmysa. Jag var på gott humör och ringde min moster för att berätta de goda nyheterna- vi väntar barn igen. Hon sa att jag lät mer välmående än på mycket länge och vi pratade om att vi verkligen höll tummarna den här gången eftersom jag åt så mycket nya tilläggsmediciner för att förhoppningsvis kunna behålla graviditeten. Vi pratade en halvtimme, och när jag precis höll på att avsluta samtalet högg det till lätt i livmodern. Det kändes som att det rann lite lutinus så jag gick in på toaletten för att kissa och torka bort lutinusresterna. Väl där var trosskyddet blodrött. Jag ropade i panik på maken som satt på övervåningen och han sprang ner till toaletten. Nu hade världen rasat ännu en gång för oss.....

Tillsammans satt vi och grät, helt förtvivlade- jag sittandes på toalettstolen och maken på golvet. Blodet droppade i toaletten och på pappret kom mer och mer slemhinna. Min gråt var panikartad och nära hyperventilering, och makens armar som klappade och omfamnade mig skakade i takt med hans oavbrutna snyftningar. Jag tappade all kontroll över mig själv och ljöd ut i ett förtvivlat skrik, inlindad i min mans armar och med det tårfyllda ansiktet tryckt hårt mot hans bröst. Det har aldrig hänt mig tidigare att jag bara släppt kontrollen över mig själv på det sättet. Livmodern krampade stundtals så att jag hukade mig av smärta men blodet kom ytterst oregelbundet. Störtflod avslöstes av blödningsuppehåll, och så höll det på i de timmar jag spenderade på toaletten. Jag analyserade varenda sträng och klump som kom på pappret och tittade ständigt ner i toalettstolen. Jag behövde bevis.

Utanför toalettdörren hörde vi mamma som grät och som i ren förtvivlan försökte fortsätta med tillagning av Janssons frestelse och potatisgratäng. Toner av tv:n och samtal mellan min pappa och bror hördes in till toaletten, och överröstade vår gråt. Julstöket var förstört för oss alla.

Några timmar senare skjutsade min snälla pappa hem oss. Vi somnade efter midnatt när jag knappt hade energi kvar att ställa mig upp, och en hemsk mardrömsfylld natt senare kunde jag konstatera att det inte kommit ut något mer än gammalt brunt blod. Blödningen hade upphört, men allt var långt ifrån ute än, och ett fruktansvärt förrädiskt hopp hade tagit grepp om mig medan maken hade gett upp totalt. Själv levde jag i 50% förnekelse och 50% sorg.

Julafton började med tårar....