Muren och tårar av trötthet

Det var inte bara mensen som var konstig den här gången på sina 4 dagar av skvättande, och mest av gammalt blod. Nej, nu har jag även haft ett par dagars mensvärk och dagliga flytningar med gammalt blod i. Det ska jag väl inte ha nu?!? På måndag har jag VUL, och förhoppningsvis får jag då veta om det är okej att göra FET om drygt en vecka. Läkaren kommer ju att se om slemhinnan växt till sig, men frågan är om hon kan se om allt i övrigt är som det ska. Nåväl, det är ju bara en dag kvar tills dess, så jag får hållas på halster med mina frågor tills imorgon bitti.

Gårdagens julmiddag med bästa vännerna var väldigt mysigt! Men precis som alla andra roliga saker så blir jag heelt utmattad. Denna gång hade vi även en ettåring och en tvååring (syskon) som sprang omkring och härjade, och det tar extra energi. Vid nio på kvällen när de sista hade gått kom tårarna rullandes ner för kinderna. Jag var så trött, och det finns så mycket som ligger och pyr inom mig. Det är så stora och svåra tankar jag har att brottas med, och mycket som tynger ner mig även de dagar då jag uppfattas som obehindrat lycklig av folk som träffar mig.

Ibland känns det som att allt jobbigt som händer mig och maken bygger upp en osynlig mur mellan mig och våra vänner. Muren är hög och kan rivas ner genom att prata om allt som är svårt, men det är ett jobb som både är tungt och obekvämt för den som vågar börja häva ner tegelstenar från muren. Ibland låter de kanske muren finnas kvar för att de inte själva vet hur de ska hantera personen de möter på andra sidan. Det är bekvämare att låtsas som att den inte finns. Andra gånger ser de muren med blotta ögat och uppfattar den som något positivt för mig, och då vill de inte förstöra dagar då jag verkar vara glad genom att prata om något smärtsamt. Muren skapar ibland en väldig distans mellan oss. Jag kan verka helt och hållet delaktig i samtal, leendes och till synes välmående, men inombords har jag krupit ihop bakom min mur och kämpar med all min kraft för att inte börja gråta. Jag använder min mur till skydd lika mycket som de. Men ibland önskar jag att fler vågade smutsa ner händerna och börja riva... Ibland önskar jag att barnlösheten och missfallen inte var de där sakerna man inte pratar om med oss förrän vi själva tvingar fram det som ett samtalsämne.

Jag har sagt rätt ut efter det sista missfallet att jag vill att vänner och familj ska prata om det svåra, för jag behöver det verkligen. Jag behöver prata om det tills jag ledsnar. Jag har sagt att jag säger till om jag inte vill just då, så de ska inte oroa sig för att sänka mitt humör. Det verkar inte gå fram riktigt, för det är fortfarande ingen av vännerna som frågar något mer än om skola och förkylning när man ses. (Med undantag för i torsdags då jag själv tog upp det med en av vännerna....så det räknas inte riktigt heller..). Jag kan väl egentligen inte klandra någon för det, men min irritation byggs upp i samma höga takt som jag känner mig allt mer bortkopplad från mina närmsta vänner. Jag gillar absolut inte den utvecklingen. Jag vill inte försvinna ifrån mina vänner.

Samtidigt som jag är så urbota utmattad och ledsen inombords ska jag klara av allt som medicinerna gör med min kropp, och det kan jag aldrig prata om med fler än min man eftersom vi inte berättar när vi gör våra försök förrän i efterhand till vännerna och familj. (Utom till er förstås). Jag känner mig så lättirriterad och har svårigheter att kontrollera irritationen. Det avskyr jag verkligen, för jag är sällan så annars. Sen har jag givetvis redan börjat gå upp i vikt av östrogenet och är ständigt illamående och har huvudvärk. So far är det hanterligt, men jag har bara ätit femanest i 8 dagar, och prednisolon (kortison) i 6 dagar. Vet ju av erfarenhet att det blir värre med tiden för mig, så det här är bara början.

Det blir många "vräka-ur-sig-allt-jobbigt-inlägg" här på bloggen. Men egentligen är det ju precis det som bloggen är till för- en kanal som låter mig rensa hjärnan och skriva det som jag inte alltid säger högt till en enda levande själ. Jag är dock inte bara ledsen i mitt liv, även om det kanske låter så ibland när jag skriver. Jag är en väldigt glad, strålande och social person med stark utstrålning, som bara har haft det extra tufft i livet under ett antal år. Det innebär dock inte att min utstrålning försvunnit eller att jag blivit en "sorglig människa"- för jag är fortfarande till stor del samma person på utsidan, men bräckligare eftersom jag har mer att bära på. Bräckligare och tröttare, och med mindre energi att dölja mina sämre dagar...

Jag känner en viss nivå av försiktig hoppfullhet inför nästa FET, men jag vågar inte uttrycka det starkare än just försiktigt hoppfull. Skadad som man är av allt bagage så vågar man inte tro för mycket. Det är tur att hoppet lever sitt egna lilla liv.