Den officiella testdagen

Idag är det alltså ruvardag 13, vecka 4+4, och den officiella testdagen. Jag har nu vetat om graviditeten i drygt en vecka, men det känns mycket längre än så. Trots att jag har uppsatsen som distraherar och som egentligen borde få tiden att gå fortare, så känns det som att tiden sniglar sig fram. Men det är ju till stor del eftersom man tänker så otroligt mycket på allt som kan hända. Oron tar upp mycket energi och tid, men det går sannerligen inte snabbare när man går och ojar sig och nojar. Dock har jag ändå haft tre relativt lugna och något tryggare dagar den här helgen, och det är jag glad för. Fast de har rent fysiskt inte varit lugna eftersom jag har pluggat från tidig morgon till kväll, och sedan tagit tag i alla julförberedelserna som inte hunnits med, men oron har hållit sig lugn åtminstone. Framsteg!!

Testet från min officiella testdag är så fint så! Teststrecket dyker upp redan innan kontrollstrecket, och de är nu lika starka..



Det har trillat in en del tips om det där med kortison och sömn. Tack för det! Tyvärr tar jag redan prednisolon på morgonen, halv 8 varje dag. Men eftersom jag fortfarande tar så pass hög dos som 20mg så antar jag att kroppens sömnmönster påverkas väldigt mycket trots att jag tar dem på morgonen. Det börjar tära ordentligt på kroppen. Jag är ju så fysiskt trött, men huvudet kan liksom inte varva ner. Förstår ni hur jag menar? Jag ligger sömnlös i timmar på kvällen fast jag är dödstrött, och på morgonen eller sena natten vaknar jag och förblir klarvaken.

Nu vet jag givetvis inte om bristen på sömn är boven i dramat eller graviditetshormonerna (eller kombinationen), men jag mår inte särskilt bra i kroppen. Jag känner mig så vansinnigt svag, orkeslös, darrig och yr. Darrigheten och orkeslösheten är riktigt otäck tycker jag. Jag orkar ju knappt lyfta varken armar eller ben, och den där darrigheten känns oavsett om jag står, sitter, eller ligger ner helt avslappnad. Jag vet att det kan bli så av en graviditet, men ändå är det ju lite smått obehagligt att kroppen inte fungerar som vanligt. Just nu känns det lite otryggt att vara den enda i vår lilla familj (mig och maken) med körkort när vi ska flänga hit och dit hela julhelgen. Imorgon börjar det genom att åka till familjen (4,5 mil ) och på julafton blir det ca 10-11mils körning, varav majoriteten blir på sena kvällen. Sedan annandag jul då jag måste hem och plugga igen. När det inte finns någon reserv som kan köra blir jag nervös. Efter bilolyckan i somras har jag extra stor respekt för trafiken, och det känns otryggt att inte må bra och sitta bakom ratten. Vi får ta det som det kommer helt enkelt. Går det inte så finns det säkert alltid en reservplan, även om det är svårt att tänka sig just nu.

Jag försöker att inte tänka på det, men på juldagen så infaller den dag i graviditeten då vi fått våra båda missfall. Julen tas därför emot med skräckblandad förtjusning från mig och maken. Jag går mest på räls och maken är trött och lite låg. Jag har gjort det som absolut måste göras, men inte mer än så, och jag har prioriterat c-uppsatsen framför julmys. En vanlig jul får vi ta ett annat år. Det här blir tyvärr en tid som färgas av underliggande oro- och som jag sagt förut så får det väl vara så. Vi kommer att ha julafton nummer två med makens familj på juldagen, långt hemifrån. Men det ska nog gå bra det med. Det måste det göra helt enkelt!

Idag har jag fått i mig lite mer mat än resten av veckan. Igår gick det hyfsat bra också, men illamåendet är verkligen nyckfullt. Tre tuggor kan gå hur bra som helst, och sen blir jag plötsligt kräkmagad. Nåväl, jag äter vad jag kan och när jag kan. Men kostcirkeln är jag långt ifrån just nu.

Idag är det fjärde advent! Jag hoppas att ni haft en bra dag-före-dagen-före-dopparedagen :) <3