Än finns det hopp kvar..

Det går inte att förklara med ord hur fruktansvärda gårdagen och natten dessförinnan varit. De hamnar utan tvekan på top 20 över de värsta dagarna i mitt liv, och jag är säker på att maken instämmer till fullo.

Hela dagen kom det ut mörkt, blod tillsammans med lutinusrester. Ibland rosa, men oftast mörkt och gammalt, och alldeles för stor mängd för att det skulle kännas okej. Jag hade även mensvärk från helvetet och det kändes hela tiden som att det, vilken sekund som helst, skulle börja forsa blod. Varje halvtimma eller timma gick jag skräckslagen på toaletten för att se hur det artat sig. Det kändes som om hjärtat skulle stanna varje gång jag drog ner byxorna.

Vid middagstid kom det även ut små, millimeterstora, klumpar som måste varit koagulerat blod. Jag kunde där i stundens hetta inte förmå mig att förstå om det var koagulerade klumpar eller små delar av slemhinna, men jag var ändå på det klara med att det inte var tillräckligt stora klumpar för att vara "själva missfallsklumparna". De är helt annorlunda och väldigt tydliga- enligt tidigare erfarenheter. Men de var ändå skäl nog för att drabbas av ytterligare panik eftersom jag känner igen fenomenet sedan gångerna innan då det kommit likadana klumpar innan det klarröda och rikliga blodet börjar forsa.

Blodet höll alltså i sig hela dagen och ni kan säkert förstå hur skräckslagna vi varit. Hela dagen satt vi i vardagsrummet i soffan och fotöljen och stirrade rakt ut i rummet med tomma och rödgråtna ögon. Ibland grät vi, och ibland pratade vi om hur fruktansvärt skräckslagna vi var. Ibland satte vi på en serie eller film på tv för att försöka distrahera tankarna i några minuter, men mest av allt satt vi bara i tystnad och höll om varandra. Fullständigt inbäddade i ett vakuum.

Att slitas mellan hopp och total förtvivlan på det där sättet är helt fruktansvärt. Hela tiden kändes det som att vi bara väntade på att missfallet skulle komma igång, för allt annat kändes i det där läget otänkbart, även om vi fortfarande hade förtvivlat stora förhoppningar om att blodet skulle sluta.

Sent igår kväll började lutinuskladdet som kom ut bli allt mer vitt, eller åtminstone svagt ljusrosa till färgen. Runt livmodertappen fanns då mest brunt blod, så jag kunde dra slutsatsen att blödningen förhoppningsvis hade avtagit och att det som fortsatte komma ut var gamla rester. Det hade också slutat komma blod på pappret när jag torkade mig och det kändes som den absolut största och viktigaste tänkbara förbättringen.

Idag är lutinuskladdet svagt rosa, men inget blod syns när jag torkar mig. Vi tar fortfarande minut för minut, och timma för timma. Skräcken är total, men vi har inte gett upp hoppet än. Att dra ner byxorna inne på toaletten är fortfarande en obeskrivlig plåga, och minsta lilla kramp i livmodern och känsla av att det rinner nertill får pulsen att öka och paniken att komma. Det är ännu inte kört för oss, men att slappna av är en omöjlighet i detta läge. Idag är jag ensam hemma. Det hade jag aldrig klarat igår, men idag förmår jag mig att hantera rädslan på ett annat sätt. Detta till trots kände jag hur en begynnande panikattack var påväg när jag låg kvar i sängen på morgonen och försökte somna om. Jag kunde helt enkelt inte få luft, men lugnade ner mig. Det blev aldrig någon panikattack.

Min man sa en sak idag som speglar vad vi båda tänker på ett bra sätt. Ungefär såhär:
"Det här är så svårt, för just nu är du ju faktiskt gravid. Men allt man kan tänka i samband med den meningen är 'Ja ja', NU ja. Men sen kommer du ju att....."
Ja det kanske inte var så lätt att förstå när jag skrev det såhär. Men kontentan är alltså att vi inte lyckas tänka att jag faktiskt är gravid nu utan att samtidigt tänka att det är ett tillfälligt tillstånd som snart kommer att vara över igen. Vi är så rädda, och kan inte glädjas.

Era varma och stöttande kommentarer betyder mer för mig än vad jag kan beskriva <3 Tänk att ni är så många som hoppas för oss och som tänker på oss. Sen är det så skönt att få förståelse för rädslan av er som upplevt liknande situationer med missfall i bagaget, även om jag givetvis inte önskar någon att gå samma öde till mötes. Och det är skönt att höra om er som haft blödningar där det gått bra till slut...
Jag vill ösa ur mig kärlek till var och en av er, men eftersom krafterna tryter just nu så gör jag det till er alla samtidigt istället för att svara på era individuella kommentarer. Just nu får det vara så. Men ni ska veta att ni är ett oändligt stöd, och jag hoppas att ni inte försvinner- för det här ser ut att bli en tuff tid för oss. Varenda ord kryper in i mitt hjärta<3

En minut i taget. En timme i taget. En dag i taget. Ännu vågar vi inte andas ut, och jag är nästan rädd för att posta det här inlägget för att allt kan ha vänts upp och ner om bara några minuter. En minut i taget. Men ännu är det inte över.....