Blödningen i söndags och måndags får tankarna att gå bärsärkargång. Igår kväll började lutinusresterna vara kritvita igen och ni förstår säkert glädjen varje gång jag inte kunde se något spår av blod. Idag när jag kom hem från ett seminarium i skolan kunde jag dock se att det återigen är rosafärgat... Suck... Inte över än alltså? Jag önskar att jag kunde förutspå utgången..
Jag slank in på kliniken och pratade lite med en barnmorska eftersom jag ändå hade tid hos kuratorn i närheten. Det finns ju inget att göra, och inget att se än, så jag måste bara snällt avvakta och hoppas på det bästa. Även om vi skulle kunna se att det beror på känsliga slemhinnor så kan ju allt förändras dagen därpå. På pappret är jag ju inte gravid förrän min testdag varit, (TD på söndag), och egentligen inte ens då. Nä, för att räknas som gravid på riktigt så måste ett hjärta ha synts på VUL. Innan dess kallar man det klinisk graviditet "på pappret". Lite frustrerande kan man tycka.
Hur som helst finns inget annat att göra än att hoppas och vänta. Jag är tacksam över stegringen på testen, illamåendet som gav mig första kräkningen igår, och foglossningen. För då känner jag åtminstone att jag är gravid. Den skarpa mensvärken är jag inte fullt lika tacksam för eftersom den skrämmer mig lika mycket som den skulle kunna glädja mig. Växtvärk/mensvärk är ju hemskt vanligt vid graviditet, men också lite läskig när den kommer i samband med blod.
Jag är såå trött, men lyckas inte sova. Har kanske snittat på 4h per natt och då vaknar jag ständigt. Springer på toa, äter lite äpple, och vänder och vrider på mig. I natt blev det nog inte ens 4h. Det är riktigt frustrerande!! Men kanske inte helt konstigt under dessa omständigheter. Dessutom vet jag att prednisolonet kan ha en negativ inverkan på sömnen eftersom kortisonet efterliknar kroppens egna stresshormon, och just stresshormon lär jag ha extremt högt påslag av just nu.
Livet står liksom stilla. Allt här hemma har stannat upp. Julgranen står i vardagsrummet men är inte klädd. Inga klappar är inslagna, och lägenheten är ostädad. Den tid som jag orkar ta mig samman ägnar jag åt uppsatsen, och resten av tiden går åt till all oro. Så får det vara. Jular kommer det fler av. Fast det känns tungt att den mest underbara högtiden på året förgås av oro. Jag som ÄLSKAR julen..
Enligt babytickern är jag i v.4+1 idag. Väldans tidigt... Om jag fick önska mig en sak i julklapp så är det en snabbspolning fram till v.8 då man får veta om det börjat ticka ett litet hjärta där inne. Eller nä, en snabbspolning mitten av graviditeten skulle sitta ännu finare.
Tack ännu en gång för ert oändliga stöd och pepp<3
Jag har rosa Lutinus nästan varje dag. Det är gammalt blod som missfärgar. Låter som samma för dig. Vi har helt enkelt otur i att ha ett symptom som skapar oro. Jag tror på Theo! Kram
SvaraRaderaÅh, ja jag hoppas innerligt att det är samma sak för mig som för dig, och att jag också får se ett tickande hjärta om en månad ungefär. Det är så härligt att du peppar mig så mycket, och jag fick tårar i ögonen när du sa att du tror på Theo! Det ger mig så mycket hopp att du också haft "ofarliga" blödningar. Jag är glad för er skull att oron avtagit lite på sistone. Det är pest och pina att oroa sig hela tiden.
RaderaStora varma kramar till dig