Tiden går långsamt- ruvardag 4

Ruvartiden går extremt långsamt... Visst blir det värre när jag är sjuk och därav har massor av tid att tänka och känna efter, men jag tror att det hade känts långsamt oavsett om jag suttit med uppsatsen ifrån morgon till kväll. Den här luciadagen har jag mestadels suttit och googlat på symptom, icke-symptom, gravidkläder och ivfbloggar- helt utan minsta nytta eftersom jag inte får några bra svar givetvis. (Bortsett från bloggarna som jag givetvis gillar att läsa) ;)

Jag vågar knappt säga vad jag tror, men jag har en god magkänsla. Att skriva det känns läskigt och utelämnande för jag är rädd att jinxa min tur (även om logiken i hjärnan säger att det inte funkar så eftersom man inte kan tänka fel sak och därmed ändra utfallet). Men jag känner vad jag känner och jag skulle vara en hycklare om jag skrev något annat. Magen bubblar ständigt och livmodern krampar ganska ofta. Menssmärtan sitter liksom över livmodertrakten, och inte direkt omkring äggstockarna, vilket brukar vara normalfall när mens är på gång. Mest tydligt är dock fogarna. Det strålar ständigt ut en ilande smärta från min ömma punkt i höger skinka ner i benet och upp i bäckenet. Idag har det även känts på vänster sida och framsidorna. Jag har alltså redan känningar av foglossning igen, och det var mitt tydligaste och tidigaste tecken på graviditet förra gången. Om foglossningen nu skulle beror på östrogenet/progesteronet som jag tar, och att mensen är på gång så kommer det att bli en smäll av oanade höjder. För som ni säkert förstår så har jag svårt att se ett sådant scenario framför mig när jag redan känner så stark påverkan på bäckenet. Jag kan tänka mig att det finns en och en annan läsare som just nu sitter och fnyser framför datorn med tanken "foglossning kan man omöjligt få så tidigt". Men tyvärr är det inte riktigt så eftersom foglossning beror på hormoner, och alla påverkas på olika sätt av hormoner. Sjukgymnasten bekräftade foglossningen vid första graviditeten (redan i v.5), och känslan är densamma nu. Dock håller jag med om att det är konstigt att man kan känna den så tidigt när man inte har ett barn sedan tidigare utan bara två tidiga missfall. Men på vilka plan är min kropp normal liksom?

Magkänslan säger att den lilla har borrat sig fast. Men rädslan stänger man inte av så lätt. Tänk om jag har helt sjukt fel... Tänk om jag vill det så mycket att jag är skengravid? Det vore ju inte första gången..

Kanske blir det ett ultratidigt tjuvtest imorgon bitti. Det är så tidigt att jag lätt kan luras av ett felaktigt resultat, men jag har svårt att hålla mig ifrån testen som ligger på badrumshyllan. Att jag sedan beställt hem en hel hög från testlagret gör ju att jag kan slösa utan dåligt samvete. De är ju ändå betalda. Jag har bearbetat maken väldigt mycket för att han ska gå med på att testa imorgon, och jag tror att jag äntligen fått ett ja. Om inte så testar vi söndag morgon.

Snälla ni, håll era tummar för oss!!! <3 Jag vet att ni är många som läser, och ibland trillar kommentarerna in väldigt ofta. Det är sååååå roligt att höra vad ni har att säga, och vilka ni är som läser om mitt liv!!! Andra tider gapar de glesare, men det förstår jag givetvis också. Jag orkar själv inte kommentera varje inlägg hos bloggarna jag följer. Men lämna gärna ett litet avtryck ibland när du varit inne och läst, för det ger mig verkligen en guldkant på tillvaron. :)