Nystart- 2014 får bli vårt år

Tack alla underbara människor där ute som sänder kärlek, stöd och fina ord till oss när vi går igenom denna tuffa tid<3 Ni anar inte hur mycket det betyder för oss, och jag kommer för evigt vara tacksam. Jag blir så ledsen när jag försöker svara er, så det får vänta ett tag. Men ni ska veta att jag läser alla kommentarer och bär dem med mig i hjärtat! Jag har också glatts av att en del, för mig, tidigare okända bloggare har svarat att ni har liknande erfarenheter som jag, och att ni gärna pratar vidare! JA! Gärna det! Det skulle betyda mycket för mig. När jag smällt detta lite så tar jag gärna upp kontakten..

Hörni, jag förtränger uppenbarligen hur ont jag haft efter mina missfall tidigare, jag minns nämligen inte alls. Hur har ni haft det? Har hittills inte klarat mig många timmar utan citodon och har rejäla sammandragningar och kramper fortfarande. (4 dagar senare). Blöder rätt mycket fortfarande också. På kliniken tyckte barnmorskan att smärtan borde gått över igår, men det har det inte gjort. Troligen har någon koagulerad klump fastnat sa hon. Vill helst slippa skrapning, men vet inte hur länge jag borde avvakta innan jag ger upp med att låta kroppen försöka själv. Vad säger ni? För övrigt är min kropp så utmattad och påverkad av allt att jag knappt kan lyfta mina armar eller stå på mina ben. På ett läskigt sätt. Men i natt fick jag min första natt på flera månader då jag inte vaknade en enda gång. Och jag sov (hör och häpna) drygt 8 timmar (!). Jag var så glad för det när jag vaknade att jag entusiastiskt väckte maken och berättade. Åh va jag önskar att jag får en likadan natt idag.

Dagen har för övrigt faktiskt varit väldigt bra. Inga tårar! Makens mamma och särbo har varit på besök och vi har både ätit lunch tillsammans vid ett köksbord fyllt av levande ljus, och sedan gått (låååångsamt och försiktigt) till ett mysigt café och druckit varsin latte. Det har inte pratats mycket om allt som hänt, men ändå varit väldigt behagligt och skönt att träffa dem. Både jag och maken har välsignats med väldigt fina familjer med goda relationer till varandra, och det är vi tacksamma för.

På ett sätt har vi funnit en form av energikälla som låter oss känna lite glädje mitt i mörkret. Vi har tagit beslut om saker vi ska göra 2014 som prioriterar oss själva före allt annat, och som ger oss möjlighet att ägna tankarna åt noggrann planering. Det där med att lägga tankarna på planering av bröllopet i somras gjorde oss ju så gott, och nu behöver vi ett annat projekt att lägga vår fokus på.

Sommaren 2014 ska vi tågluffa genom Europa!! Härligt va? Det blir ett givande projekt att lägga energi på, och en fantastiskt bra bröllopsresa. Något vi är väl värda.

Dessutom har jag beslutat mig för att när uppsatsen är över ska jag ägna mer tid åt mitt sömnadsintresse och satsa mer på det, på allvar, än jag gjort tidigare. Jag känner mig inspirerad och har många idéer om hur jag kan utvecklas i mitt intresse. Kanske blir 2014 året som jag äntligen skickar in papper till Skatteverket och Bolagsverket och startar eget företag? Har tidigare bara haft hobbyverksamhet eftersom jag sålt så lite, men ska man satsa så ska man väl satsa?

2014 är också året som vi anmäler oss i adoptionskö och förhoppningsvis får påbörja en hemutredning. Adoptera ska vi ju. När det blir vet vi inte, men det är ingen mening att vänta längre. Det enda vi avvaktar på nu är svar ifrån adoptionsförmedlingarna om vi får ställa oss i kö trots att vi inte fyllt 25 än. (Vi båda fyller i år). Men det kanske någon av er vet svaret på?

2014 är också året då måste börja året med en paus från allt som har med fertilitetsbehandlingar, graviditeter och missfall att göra. En paus för att hitta oss själva igen och låta min kropp få en välförtjänt vila. Men först ska vi ha möte på kliniken och diskutera vår framtid. Allt känns inte längre självklart för oss, men jag tror inte jag orkar gå in på det just idag. Det får vänta till en annan dag.

Icke att förglömma är att jag även får min kandidatexamen år 2014. Det har varit en lång och utdragen kamp att klara av studierna under de omständigheter vi levt under, men nu är det inte långt kvar innan jag har allt son krävs för att ta ut examen. Och den dagen kommer jag att fira mina bedrifter och lämna universitetet bakom mig för en lång tid framöver. (Förhoppningsvis)

Vi lämnar år 2013 bakom oss som det mest konstiga år vi varit med om. Året var nämligen både det värsta och det bästa i våra liv. Det började med den tredje ivf:en som inte gav något embryo och slutsatsen att vi borde överväga äggdonation. Från den dagen insåg vi att vi båda inte kunde bli genetiska föräldrar, men valde att först prova att använda donerade spermier. Året fortsatte i mars med att vi trotsade alla odds genom mitt livs första graviditet och fjärilar i magen inför vår lyckliga framtid. Sen kom första missfallet som slog undan benen för oss i början av april.
Det var en vår som jag spenderade hemma, men som jag knappt minns när jag tänker på den. Livet var tufft och tiden gick alldeles för snabbt.
Sommaren kom och vi hade världens finaste bröllop och fick otroligt mycket kärlek av varandra, och av vänner och familj under många månaders tid. Det var en perfekt tid som man aldrig kommer att glömma. När vår underbara semesterresa led mot sitt slut råkade vi ut för en trafikolycka, som mirakulöst lämnade oss helt utan skador. Hösten kom med ständiga sjukdomar av olika slag, en tuff tid av studier, den tredje överstimuleringen och ytterligare två graviditeter som slutade i tragiska missfall. Vi fick varken fira julafton eller nyårsafton och jag missade otaliga konserter och nöjen jag hade bokat in eftersom jag varit för sjuk och sliten. Det var också året då vi förlorade ett par vänner på vägen, men också ett år då våra verkliga bästa vänner tog tio steg framåt i relationen och visade hur mycket vi betyder för dem. Det var ett år som visade min sanna styrka och som visade hur starka jag och min man är som par. Det var ett år som ständigt prövade oss och som ständigt kastade oss mellan hopp och förtvivlan.

Det har varit ett år där ingenting går att ta för givet...
Nu är det ett nytt år och vi vänder blad... Bladet är ännu oskrivet. Nu önskar vi att 2014 blir vårt år! Vårt år!