Läkarsamtalet

De få gångerna jag gått in på "ivf-bloggar" de senaste veckorna och läst rubrikerna så knyter det sig i magen. Vi var två stycken som blev gravida på exakt samma dag, och ytterligare ett helt gäng testade positivt dagarna innan eller efter mig. Deras veckorubriker tickar på medan min står still. Det blir ständiga påminnelser om hur jag egentligen borde ha haft det nu. Det här är tredje gången som jag står kvar och ser på avstånd genom andra hur graviditeten borde ha utvecklats och vad jag går miste om. Just nu kan jag inte hantera det på något annat sätt än att hålla mig borta tills jag känner att jag kan klara av det. Jag vet sedan tidigare att det aldrig kommer att kännas bra igen. Det kommer alltid att stinga till i hjärtat när jag påminns om vad som ständigt tycks gå förlorat för oss. Men det kommer förr eller senare vara uthärdligt- och då kommer jag att fortsätta följa dem som jag följt så länge.

Jag har sagt ett tag att jag ska berätta vad läkaren sa efter missfallet. Jag tycker att det känns jättejobbigt att prata om fortfarande, för just nu försöker jag fortfarande att förtränga allt som hänt för att klara av vardagen. Jag försöker att vifta bort alla tankar på behandlingar och sjukhus när de kommer. Därför skriver jag i punktform, och väldigt kortfattat vad som beslutades/sades på mötet med vår läkare:

1. Vi tar paus nu, på obestämd tid. Främst på eget initiativ, men även på inrådan av både familj, vänner, läkare, barnmorska och kurator. Mmm... Välbehövligt alltså.

2. Om vi vill sätta in ett av embryona vi har i frysen under våren så är det bara att ringa kliniken.

3. Ingen vet varför jag får missfall.. Det går bara att spekulera. Dåliga embryon tror de, men de vet inte. Det kan vara mina ägg eftersom de alltid varit svåra att befrukta och känns konstiga på labb. De embryon vi fått är dock jättefina. Mer än så kan de ju dock inte säga.

4. Missfallsutredning ska jag ju ha rätt till nu efter 3 missfall, men de flesta proverna är redan tagna. Jag gav en lång lista till läkaren med prover jag vill att de ska ta. Hon ska skicka en remiss när hon bestämt sig för vilka som bör tas. Exempelvis vill jag att de gör en ANA-screening, tar TNF-alfa och NK-cells (natural killer cells). Dessa görs aldrig här annars så det är en chansning. Jag hoppas verkligen att hon lyssnat på oss. Nu vill vi veta om det är något mer fel med mig.
Proverna ska jag ta om några veckor när kroppen varit kortisonfri ett tag. Utöver det ska jag göra en koll med ultraljud av livmodern när jag fått mens. Kanske med kontrastvätska.

5. Oavsett vad proverna visade så finns i princip inget vi kan göra annorlunda nästa gång, för jag åt redan kortison i hög dos och åt trombyl. (Även fast dessa mediciner var från en annan läkare).

6. Vi har satts upp i kö till Äggdonation. Väntetiden är ett år... Med en medtagen donator förkortas väntetiden men blir oavsett minst 7-8mån. Vi har fortfarande ett landstingsbetalt försök kvar, och det får gå till äd. Det känns skitjobbigt, men jag vill inte gå in på det just nu. Mer om känslor en annan dag.

7. Läkarna har inte förlorar hoppet, men vet ju inte vad som går fel. Vi har gått hos dem i ett år och 8 månader nu och gjort 5 icsi-behandlingar och 2 FET. Vi är veteranerna som blivit kvar lite väl länge..

8. Angående nya missfall. Den andra läkaren som konstaterade missfallet sa mer eller mindre att det är bra att förbereda sig på att det här kan hända igen om vi blir gravida igen. Orkar man verkligen det?

Ja, det var en sammanfattning. I övrigt håller jag mig borta, och uppdaterar lite då och då. Jag har inte glömt er andra, jag måste bara få lite luft för att kunna andas..
Kram på er! Jag önskar er all lycka, det vet ni <3