Dagens bitterhet över kroppen

Idag kan jag inte låta bli att känna mig såväl bitter som ledsen när min kropp inte beter sig som den ska. Det är inget nytt. Såhär har jag det allt för ofta, i perioder eller skov, och har haft liknande tillstånd i praktiskt taget 10 år. Så jag är van. Ändock finns dagar när jag har så svårt att acceptera och förlåta min kropp för sina brister.

När benen knappt bär mig när jag försöker resa mig ur en stol. När hela världen snurrar och jag inte i min vildaste fantasi förstår hur jag ska kunna ta mig upp på stan (10 minuters promenad) och tillbaka utan att falla ihop eller svimma av- ja då kan bitterheten komma. Jag har så svårt att acceptera när min viljekraft inte når ut i musklerna, och när kraftlösheten är så förödande att jag inte orkar med de mest simpla sysslor.

Kanske skulle acceptans bli lättare om jag visste vad det/de faktiska anledningarna är. Jag kan bara se samband och ha misstankar, men någon diagnos har jag ju inte. Vad jag vet är att hormonförändringar i kroppen är förödande. Därmed är det säkert delvis därför jag är så dålig nu eftersom jag tar primolut-nor och bör få mens om en knapp vecka. Sen vet jag också att minsta lilla infektion i kroppen kan ta kål på all min ork, medan andra/friska inte påverkas lika starkt. Det innebär alltså att en förkylning som knappt märks genom snuva eller halsont ger mig obefintlig energi och feberkänsla utan att ha någon temperaturförändring. Just nu kan jag knappt svälja och har förkylning som går upp och ner varje dag. Kanske är det anledning nummer två.

Men jag vet också att det finns andra parametrar som med stor säkerhet spelar roll när jag mår såhär. Inflammationer i kroppen och oförklarlig smärta i leder och muskler. Feberkänningar trots att temperaturen är normal och jag är frisk. Magkatarr och migrän, och dessutom oro/ångest över hälsan och framtiden vilket garanterat inte gör saken bättre. Ja, många anledningar finns det till energibrist, yrsel och mina "spagettilemmar". Men att veta vad som de facto är höna och vad som är ägget är oftast omöjligt. Att då acceptera situationen kräver väldigt mycket av mig.

Idag var en sån där dag som jag faktiskt tyckte lite synd om mig själv som vid 25års ålder måste balansera en så bristande hälsa med allt annat som pågår. Det känns orättvist att behöva leva i en sån total bergochdalbana och aldrig veta hur morgondagen blir. Kanske beror dagens bitterhet delvis på att jag kämpar så hårt med kosten för att må bättre- och ändå får såna här bakslag. Man letar ju alltid efter lösningar och blir naivt nog väldigt besviken när det inte finns några heltäckande eller enkla lösningar.

Jag kämpar på och tänker i större perspektiv. Det finns de som har det värre. Det finns så mycket fint i mitt liv. Jag kämpar och hoppas på en bättre framtid och har stora förhoppningar om att jag kommer att ha ett lyckligt liv oavsett. Och när ett barn kommer till våra liv så kan barnets livskraft och de gemensamma stunderna av ren lycka knappast göra hälsan värre. Jag är inte naiv- så jag tror alltså inte att jag ska bli hälsan själv- men jag ser en ljusare framtid framför mig. Om inte annat lär jag mig att leva med mina tillstånd.

En gång för många år sedan var jag hos ett medium. Det var innan vi började försöka med barn, men när jag redan hade kroppsliga problem. I slutet av sessionen fick jag ställa en fråga.
"Kommer jag någonsin att bli av med mina kroppsliga problem?"
Han lyssnade inåt och skakade på huvudet.
"Du kommer att lära dig att leva med dem.."

Så det är vad jag gör. Jag lär mig att leva med det..