..de saker i hemmet som stjäl energi. Heta zoner som jag undviker. Det som gör mig ledsen att se.
Många säger att man inte ska köpa något när man är gravid- innan det gått tillräckligt lång tid. Allt för att inte bli ledsen och göra smärtan värre om något skulle hända. Små försök att skydda sig från smärtan.
Men hur blir det då om man haft som hobby/verksamhet att sy och sälja barnkläder? Om lådor och korgar är överfulla av små söta klädset och babytäcken? Alla fyllda av oändliga mängder kärlek, längtan och känslofylld ömhet. Om lådor är fyllda med tyger i sprudlande färger och barnsliga mönster, och därmed stjäl plats ifrån vuxentyger. Jo....då blir det heta zoner i ens eget hem som gör alldeles för ont att röra sig omkring..
Idag tog jag ett beslut som har växt fram med tiden- något som jag funderat på länge. Jag rensade ut den negativa energin och gav plats till mig själv. Lade omsorgsfullt ner de små kläderna och tygerna i backar och påsar och bad maken att bära upp dem på vinden. Det var tungt mina vänner. Det var ett känslofyllt arbete som tillsammans med Bon Iver's tunga toner fick mig att stanna upp flera gånger och bara klappa på lådorna jag hade fyllt. Jag grät inte, men sörjde. Sörjde att kläderna kanske aldrig någonsin blir använda. Att det kanske aldrig blir ett spädbarn som kan bära mina kläder. Att det kanske aldrig blir en graviditet så att jag får läsa de två gravidtidningarna som jag köpte efter mitt första plus, men som jag lagom hunnit ta fram ur garderoben när jag fått de resterande tre missfallen.
Nu finns ny plats i sovrummets lådor. Plats till mig själv. En skräckblandad förtjusning...
Tänk om det blir bestående..
Följ vår resa mot ett barn genom ADOPTION!! En resa som började för 6 år sedan och mynnade ut i en lång och tuff tid av infertilitetens skakiga toppar och dalar. I mars 2015 sa vi stopp, punkt, finito. Vi hade då genomgått 9 ICSI-behandlingar (varav en äggdonation och en handfull spermadonationer), 5 missfall och en immunologisk behandling i Aten. Nu längtar vi ihjäl oss efter vårt blivande barn som finns i en annan del av världen! Följ vår jakt efter den totala lyckan.
Åh jag känner med er... Vi är i liknande situation. Vi påbörjade "riktiga" försök september - 13 och fick veta augusti - 14 att min sambo saknar spermier. Detta kom som en chock och världen rasade för oss... Vi väntar nu på en testikelbiopsi. Denna ovisshet man lever i är fruktansvärd. Att inte veta hur ens framtid ser ut... Jag har svårt att tänka mig donation, tyvärr. Varför vet jag inte... Men som jag sa så känner vi med er. Styrkekram
SvaraRaderaVilken stark text. Den grep verkligen tag i mig, långt in i hjärtat landade smärtan. Jag känner så med dig. Känner ibland att jag inte vill synas så mycket i din blogg, eftersom att jag fick min efterlängtade bebis och jag vill liksom inte påminna dig om det (genom min blotta existens i din blogg menar jag). Vill inte påminna om att det är så förbaskat orättvist, för det ÄR orättvist. En matas med den orättvisan tillräckligt ändå. Men du ska veta att jag fortsätter läsa och jag fortsätter att hoppas, så innerligt för dig, även om jag inte alltid ger mig till känna.
SvaraRaderaStor kram